Inte minst i USA har kommentarerna till Trumps val av oljebolagsdirektören Rex Tillerson till utrikesministerposten kretsat kring relationerna till Ryssland och Vladimir Putin.
Den 64-årige Exxon-direktören har sedan flera år tillbaka odlat kontakter med Ryssland. Vilket bland annat resulterat i ett avtal om oljeborrningar i Ryska Arktis, värt 300 miljarder dollar. 2013 hängde Putin personlig en ”vänskapsmedalj” på Rex Tillerson.
Avtalet om oljeborrningar har hitintills inte kunnat förverkligas, och orsaken till detta är sanktionerna mot Ryssland på grund av Rysslands återtagande av Krim.
Kommentatorer har nu påmint om Trumps antydningar under valkampanjen, om att man från USA:s sida borde släppa Krim-frågan och betrakta tillhörigheten till Ryssland som ett faktum. Tillsammans med Putins uteblivande från begravningen av Fidel Castro – på grund av ”tidsbrist” – har tolkningar gjorts om en stundande affärsmässig politisk uppgörelse. Putins signal är, enligt dessa tolkningar, att Kuba och Latinamerika – i Monroe-doktrinens anda – ska ses som USA bakgård. I utbyte mot att Ryssland ska slippa risken av att en Nato-bas upprättas på Krim.
Trumps försonlighet mot Ryssland i förening med hans utfall mot Kina har också det tillmätts en möjlig strategisk dimension. Det vill säga att USA:s kommande strävan vad gäller konkurrensen och relationerna mellan de tre kapitalistiska stormakterna blir en tillämpning av metoden ”två slår den tredje”.
Att den kommande utrikesministern är en stenrik oljedirektör som stoltserat med ett avtal med Ryssland som till del baserar sig på att istäcket i Arktis minskar kommer säkert att provocera alla som menar att klimathotet måste tas på allvar – och på mycket större allvar än politikerna i gemen tycks ta det. Utnämningen av Tillerson i förening med att Trumps val av högste chef för miljöfrågor blev klimathotsförnekaren Scott Pruitt kommer säkert att väcka starka reaktioner.
Med tanke på att fackföreningsfienden, motståndaren till arbetsmiljöregler och minimilöner, miljardären Andrew Puzder blir Trumps arbetsmarknadsminister framstår det som inte helt osannolikt att motståndet mot regeringspolitiken åren framöver kommer att ha sin bas i förenade ansträngningar från breda lager av låginkomsttagare, tillsammans med miljörörelser, fredsaktivister och rörelser mot rasism och sexism.
