Val har hållits i tre tunga engelskspråkiga länder, politiskt, ekonomiskt och militärt tillhörande det så kallade “västlägret”: Storbritannien, Kanada och Australien. Resultaten har politiskt varit olika men en gemensam nämnare har varit att trumpismen kastat sin skugga över alla tre valen. Med olika resultat.
Valet i Storbritannien måste ses som en seger för trumpismen då man kan se Nigel Farage och hans Reform UK som en ideologisk släkting till Trumps republikanner.
Det handlade i Storbritannien denna gång om regionalval, och resultatet blev fortsatt försämring för de konservativa och ett mycket kraftigt bakslag för Labour.
De konservativa (som också kallas tories) förlorade inte mindre än 674 fullmäktigemedlemmar. Man har nu totalt endast 319. En katastrof alltså. Lika katastrofalt gick det för det socialdemokratiska Labour. Man landade på totalt 98 fullmäktigemedlemmar efter att ha förlorat 187 stycken.
De gröna som i Storbritannien fungerar som ett ekologiskt vänsteralternativ ökade med 44 mandat till 79. Och liberaldemokraterna gjorde ett bra val. Landade på 370 mandat efter att ha ökat med 163.
Men valets stora vinnare var naturligtvis Nigel Farage och hans högerextrema och invandrarfientliga Reform UK. Partiet som är nybildat ( Farage ledde tidigare Brexitpartiet som nu förvandlats till Reform-partiet) ökade från noll till totalt 677 mandat i hela landet. Man fick absolut majoritet och därmed full kontroll i 10 regioner. Liberalerna fick kontroll i tre, övriga i noll.
I tio regioner var det inget parti som fick absolut majoritet.
De konservativa fortsätter alltså sin kräftgång sedan senaste parlamentsvalet då de efter åratal av ansvarslös och arbetarfientlig högerpolitik förlorade till Labour. Men varför gick då Labour så katastrofalt i regions-valet? Förklaringen är att den nya ledningen i Labour med Keir Starmer som premiärminister har inlett sin regeringsperiod med typiskt borgerlig nedskärningspolitik med udden mot de allra fattigaste. Keir Starmer-falangen fick ju makten i partiet genom en smutsig kampanj mot den tidigare vänsterinriktade partiledaren Jeremy Corbyn.
Att tidigare Labourröstande i allt större antal lägger sin röst på Reform-partiet visar på hur den politiska demoraliseringen och det sjunkande klassmedvetandet drabbat arbetarklassen. Reformpartiet är ett arbetarfientligt rasistiskt parti.
Den nuvarande Labour-ledningen har genom sitt svek mot den egna klassbasen krattat manegen för herr Farage. Genom Brexitkampanjen drogs många arbetare in i en nationalistisk imperie-nostalgi. Farage visste vad han gjorde. Hans parti är ett genuint borgerligt parti men har lyckats att locka också arbetare att rösta mot sina egna klassintressen. De inom svensk vänster som såg brexitkampanjen som progressiv på något sätt (eftersom den riktade sej mot E.U.) har förhoppningsvis nu insett sitt misstag.
Det engelska valet är alltså en seger för trumpismen och mäktigt stöd (politiskt och ekonomiskt) från Trump och Musk kommer att pumpa upp Farage ytterligare.
Men i Kanada gick Trump på en mina. Den öppet pro-trumpistiska ledaren för det konservativa partiet, Pierre Polievre, hade stylat sej själv som en kanadensisk Trump och opinionssiffrorna pekade på att han skulle besegra liberalerna i valet. Men hans egen förebild, Donald Trump satte krokben. Genom sina tullar riktade mot Kanada (och nästan hela världen) och med sitt sanslösa krav att Kanada skulle ge upp sin nationella självständighet och bli USA:s femtioförsta delstat gav han de nederlagstippade Liberalerna en ny chans. Den tog också den nyvalde partiledaren Mark Carney. Liberalerna har stått upp mot Trump.
Liberalerna erövrade 168 mandat, det konservativa partiet landade på 144 mandat. Det Quebec-baserade Bloc Quebecois (BQ) fick 23 mandat, det socialdemokratiska New Democratic Party (NDP) 7 mandat och det Gröna partiet 1 mandat. Ingen absolut majoritet för Liberalerna alltså som måste samarbeta med något eller några av de andra partierna. Tittar på resultatet procentuellt så fick liberalerna 43,7 procent (ökning med 11,1 procentenheter), de konservativa 41,3 (ökning 7,5 procentenheter), BQ 6,3 (minskning 1,4 enheter), NDP 6,3 (minskning 11.5 procentenheter),De Gröna 1,2 (minskning 1,1)
Anmärkningsvärd är ju det katastrofala resultatet för det socialdemokratiska NDP. Man går från 17,8 procent till 6,3. Partiledaren Jagmeet Singh kommer nu att avgå. Att Bloc Quebecois som fick samma procentsats som NPD fick så många fler mandat beror naturligtvis på att dom är koncentrerade till Quebec och där vunnit valkretsar. Vi ser ett flöde av röster till de två största partierna. NPD måste ha förlorat mycket till Liberalernna som folk såg som ett skydd mot Trump.
Ett nederlag för Trumpismen och blev det också i Australien. Där var det det liberala partiet (som är i lag med nationalistiska partier i en Tidölags-liknande koalition) som under sin ledare Peter Dutton fick betala för Trump-positiva positioneringar. Dutton själv fick betala genom att förlora sin parlamentsplats.
Australiska Labor Party, med sin partiledare och premiärminister Anthony Albanese lyckades vända siffrorna och tog en komfortabel seger. Albanese lyckades alltså behålla regeringsmakten. Till skillnad från Keir Starmer som kört en nedskärningspolitik lanserade Albanese faktiskt ett batteri av progressiva reformer reformer. Det gäller minimilöner, sjukvård, boende, förnybar energi m.m. Labors seger visar att det finns alternativ till kapitulation för borgerlig nyliberalism.
När dessa rader skrivs kommer ett meddelande om att Donald Trump i en intervju med CNBC åter slagit fast att militärt våld inte är uteslutit när det gäller hans mål att ta Grönland. Trumpismen kommer att fortsätta att påverka dagordningarna för det politiska livet världen över.
Peter Widén
