Bild från eskilstunaibilder.wordpress.com – Saknad grill på Fristadstorget.

Torgskräck igen – Gran Finale

Av Mikael Lejunger

Man skulle kunna tro, att vår subarktiska vinterkyla lägger sordin på det skräniga nattlivet kring Fristadstorget, men så är tyvärr inte fallet. Än is och snö, än solsken och tö; vad beträffar antal och animaliskt beteende, är och förblir psyketelet sig likt. Ingenting verkar kunna rå på denna märkliga naturkraft.

Det är början av februari månad. Temperaturen utomhus närmar sig femton minusgrader, men inne i gatuköket är det för omväxlingens skull svalt och skönt, för det kalla draget från den öppna luckan eliminerar hettan, som alstras av utrustningen. Den här primitiva luftkonditioneringen gör att vi under årets kallare halva inte behöver svettas under arbetspassen. Men på utsidan råder status quo – allt är till vår stora sveda och harm som det brukar vara.

En överförfriskad ung man önskar köpa ett paket Prince. Jag känner igen honom till utseendet, för han jobbar på ett lokalt distributionsföretag, som ibland levererar varor till oss.

– Tjugo kronor, säger jag och lägger cigaretterna på disken.

– Tack, säger han, snappar åt sig paketet och tar en springnota.

På vägen ut sliter jag av mig förklädet. Han har ett gott försprång, men är ändå chanslös. Få vet om det, men Grill-Micke gör hundra meter på under tolv sekunder vilken tid som helst på dygnet.

Den lilla tjuven försvinner in i en portal, men på innergården hinner jag ifatt honom. Jag får tag i hans jackkrage och snor honom runt en ungbjörk.

– Hit med ciggen!

Han ser skrämd och förvånad ut.

– Asså…du är snabb, asså…, flämtar han.

– Ciggen, var det!

För att avleda min uppmärksamhet, kastar han cigarettpaketet några meter från sig. Jag ger honom en kraftig knuff, så att han sätter sig på marken.

– Gör inte om det där, pisshuve!

Vår språngmarsch har väckt viss uppmärksamhet bland torgets nattliga population. När jag återvänder är det någon i mängden som hojtar:

– Tog du honom?

Jag höjer Princepaketet högt över huvudet. Med den andra handen gör jag V-tecknet, och hoppas att åtminstone någon av de närvarande störningsmomenten tar lärdom av incidenten. Det hörs spridda yttringar av gillande.

Två veckor senare är samma kille tillbaka. Den här gången verkar han inte speciellt berusad.

– Jag ber om ursäkt, men jag var så hungrig och hade inga stålar.

– Varför snodde du cigaretter då? Äter du dem?

– Gjorde jag det…?

Snopen går han sin väg.

Sångarpojken är också på torget och luftar sig. Han är en reslig, långhårig kille i 25-årsåldern som har för vana att gå runt och sjunga både för sig själv och andra. Hans framföranden låter emellertid som ett obegripligt jojkande, för han kan inte texterna till låtarna utan lallar och improviserar i stället. Han är fullständigt harmlös och har ständigt ett brett fylle-leende på läpparna. Vi finner hans föreställningar mycket roande, men i natt blir vi medvetna om att alla inte delar vår uppfattning om underhållning.

En kraftigt byggd finländsk herre har beställt korv och potatismos. Han har en fysik som mycket väl skulle passa en gjutare på Nyby bruk. Medan han väntar, ställer sig Sångarpojken bredvid honom och drar igång sin konsert:

– Love you…höm, höm, höm…and know you…höu, löu, löu…oh, löu, löu…and love you…

– Håll säften! fräser finnen, men den självutnämnde torgmusikanten ökar volymen:

– LÖU, LÖU,LÖU,LÖU…HÖU, HÖU, HÖU, HÖU…!

Finnen snurrar runt och utdelar en snabb högerkrok, som skickar Sångarpojken stapplande baklänges in i folksamlingen. Helt oberörd betalar han för sin mat och går sedan lugnt sin väg. En handlingens man med uppenbart kräsen musiksmak.

Fem kunder senare är Sångarpojken tillbaka vid luckan, och mässar vidare som om ingenting hänt. Han är blodig kring näsan och munnen, men det karakteristiska – om än något kamouflerade – leendet sitter på sin plats som en tatuering. Jag är imponerad av hans ståndaktighet. Här har vi en person som tydligen inte ger upp i första taget.

Jag håller på och betjänar en kund när jag i ögonvrån upptäcker en hand som öppnar kantinen, där vi har de kokta korvarna. Det är en man i 35-årsåldern som halvt liggande över disken sträcker sig framåt.

– Stopp där! Det är ingen självservering i natt!

Antingen hör han illa eller också bryr han sig inte om mitt förbud, för han ska precis till att börja fiska i korvspadet. Jag drämmer knytnäven i det halvöppna locket så att hans hand kommer i kläm. Det hörs ett tjut och han drar snabbt överkroppen ut ur kiosken.

– Boxing, boxing! säger han och försöker klippa till mig genom den öppna luckan.

– kta dig, Micke! ropar Sivan.

Ett antal slag viner några decimeter framför mitt ansikte, men det är ingen risk att jag ska bli träffad, för stående på utsidan kan han inte nå mig. Jag väntar tills nästa råsop kommer och greppar tag om hans handled. Med full kraft kör jag hans underarm mot luckans stålkarm. Det hörs ett elakt krasande och mannen utstöter ånyo ett tjut. Han håller sig om armen och drar sig snabbt bort från gatukökets omedelbara närhet.

Bara någon dag senare träffar jag av en ren slump samma man i Stadshotellets bar. Jag noterar att hans högerarm är gipsad.

– Boxing, boxing! hälsar jag.

Först tittar han bara undrande, men så känner han igen mig. Han ser skamset ner i golvet.

– Förlåt, jag hade nog druckit för mycket den där kvällen.

– Jag är ledsen för det där, säger jag och pekar på gipset. Ett eller två ben?

– Båda gick av.

– Vill du ha skadestånd?

– Nä fan. Jag fick en vintersemester som jag verkligen behöver. Nästa vecka åker jag till Kanarieholmarna.

Jag önskar honom en angenäm resa och drar en suck av lättnad för att jag slipper ett tråkigt och kostsamt rättsligt efterspel.

En till udda musikälskare gör entré på torgets gratisestrad. Det är en lång och smal kille i övre tonåren. Med sitt långa svartfärgade hår och sin mörka klädsel påminner han om Paul Stanley, sångaren och gitarristen i rockgruppen Kiss.

Han går alltid omkring med en överdimensionerad bergsprängare på axeln och spelar Gary Glitters värdelösa sjuttiotalslåt “Leader of The Gang” om och om igen. Man får osökt intrycket, att han försöker nå ut med ett budskap om sin roll och rang i psyketelhierarkin.

Efter att mållöst ha irrat runt en halvtimme kommer han fram till luckan, där det för tillfället är köfritt.

– Får jag en grillad med bröd och ketchup, säger han entonigt, ackompanjerad av

Glitters pestvarning.

Jag gör i ordning korven åt honom.

– Sex och femtio, tack.

– Du hörde inte på. Jag sa “Får jag en grillad med bröd”.

Suck. Det är ett intelligensbefriat skämt, som alla grillbiträden hört till leda och förbannelse.

– Visst, visst får du korven, men ketchupen kostar sex och femtio i natt.

Han tittar på mig med tom blick.

– Men jag vill inte ha nån ketchup.

– Varför beställde du det då?

Han besvarar inte frågan utan masar sig långsamt iväg.

Om någon vill leka wiseguy med mig, så kan jag det också.

– Vilken knasig kille, säger Sivan.

– En fucking tönt. Hoppas han stöter på en riktig bergsprängare.

Ett mycket omaka par står på tur. Mannen är en kort och tunn apotekartyp, damen en koloss på uppskattningsvis 130 kilo. Det är inget snack om vem som är herre i huset, för med hög röst domderar och tillrättavisar hon sin partner, som ljudlöst blinkar bakom sina tjocka glasögon. Hennes beställning låter också som en order:

– Två kokta med dubbelportion mos! Dubbelt med räksallad och majonäsgurka! Ketchup över hela moset, men inte på korvarna och räksalladen! Mer ketchup! Meera! Faan, va’ snåål du e’!

Mannen beställer ingenting. Han kanske ser madamen som ett varnande exempel.

De avlägsnar sig långsamt; han trippande som en syrsa, hon tungt som en rauk på rymmen. Hennes enorma bakdel för tankarna till aktern på en oljetanker. Sivan, som är väl medveten om Olles och mitt poängsättningssystem, är på sarkastiskt humör:

– Det där var väl ändå en niopoängare, säger hon med ett brett grin.

– Solklar nia – på Richterskalan.

Sivan viker sig av skratt.

En redlös kille försöker göra sin beställning:

– Ja…just det, just det…

– Vad vill du ha?

– Ja… just det…

Han tar upp sin plånbok och kastar den på disken.

– Vad vill du äta?

– Ja, ja…just det.

Mot alla regler öppnar jag plånboken, men långsamt och demonstrativt så att han själv och de närmaste kunderna i kön kan se vad jag sysslar med. Jag hittar inga pengar.

– Sorry, men vi säljer ingenting på kredit.

– Just det…just det…

Han tar sin plånbok och stapplar iväg.

Ett par minuter senare hörs en kraftig duns från taket, sedan en till. När bullret inte upphör, går jag för andra gången denna natt ut för att se vad som står på. Strax intill grillen har kommunens röjare schaktat upp ett berg av snö, som tornar sig någon meter över kiosken. På toppen av högen står den medellösa killen och kastar isklumpar på gatukökets tak.

– Djäävla böög! skriker han.

När han ser mig komma tar han till fötterna. Det väcker min jaktinstinkt och det blir en ny nattlig kapplöpning. I hörnet av torget finns en stor vattenpöl, som bussarna har kört upp. Precis före den sätter jag krokben på killen, som dyker raklång ner bland isbitarna. Jag går tillbaka till grillen, helt övertygad om att jag slipper se honom igen på ett tag.

Bara någon minut senare dunsar det på taket igen. Jag öppnar bakdörren och kan knappt tro mina ögon. Samma kille står på snöhögen, drypande våt.

– Djäävla böög! skriker han igen när han får syn på mig.

Jag ger upp och går in igen. Hur luggar man en flintskallig?

En kvinna i 35-årsåldern beställer korv med mos. Hon är i sällskap av en jämngammal, berusad man.

– Har du Myms-Myms? frågar han mig.

– Nej, vi har tyvärr inte Mums-Mums.

Han vänder sig till kvinnan:

– Har du Myms-Myms?

– Lägg av!

– Har du Myms-Myms åt mig i natt?

Just då serverar jag henne mosbrickan, som hon tar emot och omedelbart kör upp i ansiktet på mannen.

– Där har du ditt Myms-Myms!

Med rappa steg går hon därifrån. Sivan håller sig om magen igen, röd i ansiktet som en kokt kräfta. Jag ger mannen hushållspapper och tar sedan en “rökpaus” för att kunna skratta ut.

En mycket snyggt klädd medelålders herre med mustasch står framme vid luckan. Han tycks inte vara så berusad men han har en dårblick, som inte bådar gott. En gift medelsvensson ute på en av årets få permissioner från frugan, med andra ord: den värsta sorten av kunder.

– En Superstar, andas han tungt som om köandet varit ett tyngre fysiskt arbete.

– Vill du ha allt som ingår?

– Allt på!

– Är det bra så?

– En Cola också! flåsar han och stirrar hotfullt på mig.

Jag ställer en Coca-Cola på disken.

– Den ska va’ kall!

– Den är kall, säger jag och skjuter burken några centimeter närmare honom.

Han betalar och i det samma är Sivan klar med hans burgare.

– Vill du ha senap och ketchup? frågar jag.

– Det där är inte min!

– Ville du inte ha en Superstar?

– Det där är ingen Superstar!

– Det här är din Superstar, som du beställde. Vill du ha senap och ketchup på den?

– Jag sa ju allt på! Är du dum i huvet, din djävel?

Innan han går, ser han mig hatiskt i ögonen en sista gång.

Jag har betjänat nästa kund i en halv minut, när jag känner att någonting vått träffar mig i ansiktet. “Dårblicken” har trängt sig tillbaka. Han har ett fullkomligt vansinnigt uttryck i ansiktet.

– Där har du salladen! vrålar han. Jag sa ju att jag inte ska ha nån djävla sallad!

En våg av okontrollerbar vrede sköljer över mig. Jag tar ett tomt mostråg och går snabbt fram till fritösen. Sivan förstår vad som är å färde och hoppar upp i min famn. Kort som hon är når hennes fötter inte golvet, där hon klänger med bägge armarna om min nacke.

– Nej Micke! Nej! Han är inte värd det!

Efter några djupa andetag är jag vid mina sunda vätskor igen, och kan ställa mig på min vanliga plats. “Dårblicken” är borta.

– Du har dressing här, säger tjejen som står på på tur och pekar mot sin tinning.

Jag tar en servett och torkar mig i ansiktet.

Ett par timmar senare är nattens kamp över. När jag går ut för att snygga till omgivningen, upptäcker jag en krossad bergsprängare ett tiotal meter från gatuköket. Jag känner mig ångerfull, och lovar att aldrig mer önska en annan människa något ont, för tydligen finns risken att det besannas.

Vi står och småhuttrar i kylan under den stjärnklara morgonhimlen i väntan på Sivans sambo, som lovat att hämta oss.

– Tack Sivan, säger jag.

– Det var så lite. Och vem skulle jag jobba med om du satt på kåken?

Förresten, vad många knäppisar det var ute i natt.

– Bygg ett tak på den här stan så har du världens största dårhus.

Sivan fnissar till. Den tyngsta av alla tunga nätter är slut.

 

Eftertankar

Någon gång på 1970-talet läste jag om en surrealistisk händelse, som utspelade sig i en liten mellansvensk ort. En gatuköksägare hade hamnat i dispyt med en manlig kund över en bagatellartad sak. I ilskan hoppade denne i sin bil och gasade därifrån. En halvtimme senare återvände han, försedd med en kartong senaps- och ketchupburkar. Med dessa sprayade han sedan grillkiosken brun och röd.

Mannen blev sedermera dömd för skadegörelse. Vid rättegången uppgav han, att han vid det aktuella tillfället inte varit påverkad av alkohol,droger eller mediciner. Han var inte heller mentalt instabil, utan en vanlig, förvärvsarbetande familjefar med regelbundna levnadsvanor. Han kunde dock inte ge någon annan förklaring till sitt beteende än:

– Jag blev arg.

Efter bara några veckor som grillbiträde insåg jag, att dylika incidenter inte kan klassificeras som enstaka händelser, utan snarare som något symptomatiskt och återkommande. Det är nämligen någonting svårdefinierbart med grillbiträden, som lockar fram det sämsta hos folk. Det upptäckte jag när jag jobbade på Fristadstorget och det har jag märkt många gånger efteråt, när jag som kund studerat en skränande korvkö.

Jag har försökt analysera denna psykologiska yttring, och kommit fram till några plausibla slutsatser. En av orsakerna är helt klart det faktum, att alla människor behöver någon att sparka neråt på. De fattigaste tiggarna och uteliggaren anser sig vara bättre än alkoholisterna, vilka i sin tur tror sig vara förmer än haschrökarna, som rackar ner på heroinisterna och så vidare. I den allmänt vedertagna hackordningen hamnar grillarbetare i kategorin “moderna livegna”, det vill säga det lägsta kastet ovanför gruppen “utslagna”. Sådana förtjänar ingen respekt, utan man kan ohämmat och utan att skämmas spy ut sin galla och sitt dåliga humör över dem.

Tänk efter, bästa läsare: antag att du börjar konversera med en ny bekantskap och småningom ställer den ofrånkomliga frågan “Vad jobbar du med?” Gör det dig någon skillnad om svaret blir “Jag städar bussar åt SL” eller “Jag är hjärnkirurg på Karolinska sjukhuset”?

Hmm…det var väl det jag trodde…

En annan faktor som utlöste de manliga kundernas missnöje var damerna, eller rättare sagt bristen på damer. En allmänt känd hemlighet är, att männen går på krogen med två huvudsakliga ambitioner. Den första av dessa uppnår man lätt, för den finns till salu i flaskor och stop. Det andra syftet förblir oftast en vision, för i berusat eller överberusat tillstånd är raggningsförsöken vanligtvis fåfänga. När sedan kvällen efter ett antal misslyckaden är slut, återstår bara den sista chansen på torget eller bland tjejerna i gatuköket.

Det hände emellanåt, när Sivan var upptagen av annat, att jag jobbade tillsammans med någon av de yngre tjejerna, som brukade extraknäcka i gatuköket. Det manliga klientelet bemötte dessa unga damer på ett helt annat sätt än de behandlade mig. Det hördes idel positiva omdömen om deras fördelaktiga utseende och det kurtiserades flitigt. Ingen av brudarna nappade dock någonsin på ett förslag utifrån, och när detta gick upp för casanovorna, vände vinden blixtsnabbt och den positivt förhoppningsfulla attityden övergick i aggression mot mig. Plötsligt var jag den stora skurken som hindrade kvällens sista önskning från att gå i uppfyllelse. Dessutom trodde många kunder på fullt allvar att jag var tillsammans med någon av mina jobbarkompisar, vilket ytterligare kränkte deras redan stukade egon. I dessa lägen fick jag höra de grövsta förolämpningarna och hotelserna.

Som kontrast vill jag nämna, att de kvinnliga kundernas uppförande alltid var korrekt. Jag kan inte påminna mig att någon av dem någonsin skulle ha börjat svina mot oss. Av detta drar jag slutsatsen, att det feminina könet är inte bara vackrare utan också smartare, mera civiliserat och mindre benäget att förlora sitt överjag vid inmundigande av alkoholhaltiga drycker.

Hur konstigt det än låter, sken den rena avundsjukan ofta igenom. Man kan fråga sig, varför någon skulle avundas en fattig apa i en bur, men sanningen är att människans missunnsamhet inte känner några gränser – speciellt när man full, trött, besviken och med sina sista kronor köper en korv, väl medveten om att grillbiträdet under natten förtjänat minst trippelt så mycket som man själv bränt på krogen. Det är en svårsmält situation som måste lindras med några vassa gliringar.

Bästa Smedstabo. Om du till åldern är 55+ och i din ungdom tillbringade en del av helgnätterna på Fristadstorget, är möjligheten att vi har träffats mer än trolig. Redan på den tiden sade du rakt ut vad du ansåg om mig. Nu, efter drygt 35 år, har jag i mina insändare berättat hur jag upplevde dig från min sida av luckan. Om du vet med dig, att ditt beteende på den tiden inte var till din fördel, önskar och tror jag, att åren som gått har medfört en förändring i rätt riktning.

Jag gick inte lottlös från mötena med dig. Med tiden lärde jag mig att äta skit utan att klaga – en egenskap som har varit till stor nytta i mitt arbete som grundskolelärare. Jag fick också livslång immunitet mot chockreaktioner. Därför har inget mänskligt uppförande under de senaste decennierna väckt min indignation, än mindre min förvåning.

Det fungerade som överallt annorstädes: ge och ta – på gott och ont.

Ha en njutningsbar fortsättning.
And may the Force be with you.

Mikael Lejunger

Liknande artiklar