Det var ingen hejd på den förtjusning som vällde ut ur radio- och TV-apparaterna igår. Politiker, “experter” och mediefolk tävlade med varandra i hyllandet av anslutningen till den USA-ledda militäralliansen och avslutandet av en tvåhundraårig period av alliansfrihet.
Dagen innan hade bombplan med kapacitet att bestyckas med kärnvapen defilerat på låg höjd över den svenska huvudstaden och lärdomssätet Uppsala.
I Washington kvittrade den svenske statsministern entusiastiskt och inställsamt inför den kärnvapenbestyckade och notoriskt våldsbenägna stormaktens politiska ledning om hur lycklig han var över att Sverige nu äntligen “kommit hem”. Och hemma lät (S)-ordföranden Magdalena Andersson oss veta att hon delade Kristerssons lycka över NATO-anslutningen, en anslutning som hon betonade att hon själv minsann varit en centralfigur i framdrivandet av.
Förtjusta var naturligtvis också imperiemaktens företrädare. Utrikesministern Antony Blinken berättade för de församlade sagan om hur de svenska politikerna övergivit alliansfriheten därför att de kommit till insikt om att när Putin-regimen angripit Ukraina så kunde Sverige mycket väl snart stå på tur.
Sanningen är att under de senaste årtiondena har USA aktivt pressat på för att knyta Sverige närmare till NATO, och borgerliga partier har under lång tid intagit ståndpunkten att Sverige skall anslutas till NATO.
Den nuvarande moderaten och krigsministern, Pål Jonson (utbildad i stats- och krigsvetenskap i USA, Storbritannien och Belgien, och med meriten som gästforskare vid NATO-skolan i ROM) har varit generalsekreterare i svenska Atlantic Council, en så kallad “tankesmedja” som sedan 2015 öppet förespråkat svenskt NATO-medlemskap.
Ledande inom Atlantic Council har även den svenska regeringens så kallade “nationella säkerhetsrådgivare” Henrik Landerholm (M) varit. Landerholm är gammal skolkamrat till Ulf Kristersson, och befattningen “nationell säkerhetsrådgivare” skapades av Kristersson, som säkert inspirerats av den motsvarande institutionen i Washington. Utan överdrift kan både Jonson och Landerholm beskrivas som regelrätta inflytelseagenter för NATO.
Också inom (S) är närmandet till NATO av betydligt äldre datum än Putins angrepp på Ukraina. Ledande (S)-märkt inflytelseagent för Pentagon och NATO har den tidigare krigsministern Peter Hultqvist varit. Hultqvist var också drivande bakom tillkomsten av det första bilaterala militära avtalet med USA. Och efter det att Sverige 2017 röstat för FN-konventionen om förbud mot kärnvapen (som man aktivt verkat för att ta fram) såg han till att den svenska (S)-regeringen beslöt att i riksdagen inte lägga fram konventionen för ratificering (slutgiltigt godkännande).
Hultqvists agerande föregicks av att Trump-regeringens krigsminister tog kontakt och förklarade att en svensk ratificering inte var vad Vita Huset och Pentagon förväntade sig. I kölvattnet på den historien avgick Margot Wallström från utrikesministerposten.
På grund av att en stor majoritet av det svenska folket, och inte minst socialdemokraternas sympatisörer och väljare, ställde sig avvisande till ett svenskt NATO-medlemskap valde Hultqvist och (S)-ledningen linjen att på alla sätt baxa Sverige militärt närmare NATO och Pentagon, samtidigt som man såg sig tvingad att inte förespråka ett fullt medlemskap. Så sent som några månader innan Ryssland 2022 gick in i Ukraina stod Hultqvist på (S)-kongressen och lovade dyrt och heligt att så länge han var minister skulle Sverige aldrig ansöka om medlemskap. Beskedet besvarades med kraftiga applåder.
När Rysslands invasion av Ukraina kom i februari 2022 aktualiserade den borgerliga oppositionen omedelbart kravet på en snabb NATO-anslutning. (S)-regeringen tvekade inledningsvis.
Den officiella linjen hade ju trots allt varit att alliansfriheten var viktig just i situationer präglade av oro och konflikter. Å andra sidan var ju (S)-ledningens strävan att knyta Sverige militärt så nära som möjligt till främst USA, men även till Storbritannien (anslutning till JEF) och Frankrike (anslutning till E12).
När så den intensiva propagandan på temat “Krim och Ukraina idag, Gotland och Sverige i morgon” började få effekt i opinionen kom (S)-ledningens omsvängning som ett brev på posten. Att det stundade val gjorde ju att tid för de tidigare praktiserade alliansfrihetspiruetterna inte längre bedömdes finnas.
Kvarstod gjorde emellertid ett betydande motstånd inom partiets egna medlemsled. Det motståndet kördes över på ett sätt som inte kan beskrivas på ett annat sätt än som rent kuppartat. Bistånd och draghjälp fick partiledningen av nyfrälsta medialt viktiga figurer som Aftonbladets chefredaktör Anders Lindberg och partiets “vänsterprofil” Daniel Suhonen.
En färsk opinionsundersökning visar att fortfarande är det en fjärdedel av svenska folket som, trots den massiva propagandan, inte anser att Sverige behöver NATO för fred och att säkerheten snarare har minskat än ökat i och med NATO-medlemskapet. Och många av dem är av åsikten att det handlar om att USA och NATO behöver Sverige (och Finland) för krig!
Den åsikten saknar inte grund. USA har utsett Kina till sin strategiskt viktigaste motståndare, I USA har höjts röster för att slå till mot Kina innan “Kina hunnit ikapp”. Ett angrepp från USA:s sida på Kina kommer sannolikt att innebära att kärnvapen kommer till användning. Och från USA:s sida kommer i ett sådant krig neutraliseringen av Kinas möjliga bundsförvant Ryssland att tilldelas högsta prioritet. Vilket förmodligen kommer att innebära kärnvapeninsatser mot Ryssland.
Oavsett om kärnvapen kommer till användning kommer Sverige (och Finland) att för USA ha stor strategisk betydelse. Som bas- och uppmarschterritorier för attacker mot ubåtsbaserna på Kola-halvön, Kaliningrad, S:t Petersburg och även Moskva.
Sverige, Finland och Norge kommer att bli av krigets förödelser kraftigt drabbade områden. Vilket hökarna i Washington cyniskt räknar med. Dessutom kommer Sverige, Finland och Norge att bli delaktiga i ett ofantligt massmord på människorna i Ryssland.
På konferensen Folk och Försvar i Sälen visade ÖB Micael Bydén bilder på raketträffade bostadshus i Ukraina. Detta är vad det svenska folket måste förbereda sig på, var Bydéns budskap. Rimligare hade varit om Bydén visat bilder från Hiroshima.
Bydéns budskap var också att krigsrisken ökat, men samtidigt även, genom NATO-anknytningen, minskat.
Sanningen är att krigsrisken för Sverige nu ökar, och att detta beror just på NATO-anslutningen.
Värt att notera är också att Ulf Kristersson tycks vara helt medveten om vad allt bakom bluffretoriken faktiskt handlar om. I samband med att han kommenterade avtalet om USA:s “obehindrade tillgång” till 17 svenska militärbaser klargjorde han att detta avtal var en mycket naturlig sak eftersom “USA och Sverige har gemensamma motståndare i form Ryssland och Kina”.
I DN-artikeln (7/3) beskrivs hur svenska Gripen eskorterar US-amerikanska bombplan. Tidigare har eskorteringsuppgiften varit tilldelad norskt jaktflyg. Artikelförfattaren Mikael Holmström beskriver hur planeringen såg ut under kalla krigets dagar:
En uppgift för det norska flygvapnet hade kodordet “Snow Cat”. Den gick ut på att man med norska jaktplan skulle eskortera och skydda kärnvapenbestyckade bombplan på deras väg över Sverige in över Sovjet-blocket.”
Uppenbart är att det för alla som genomskådat militaristernas avsikter nu handlar om att göra allt för att bygga en stark fredsrörelse till försvar för mänskligheten. En fredsrörelse som i systerskapets och anständighetens namn kan förena och mobilisera miljoner och åter miljoner – från Washington och Stockholm till Moskva och Peking, och hela världen över.
För oss här i Sverige blir nu våra första paroller:
Inte en kvinna, inte en man, inte en krona till den svenska NATO-krigsmakten!
Vägra värnplikt i NATO-krigsmakten!
