Översättning: Zoltan Tiroler
“Vem var den första i världen att få vaccinet mot coronaviruset?”, var rubriken i en tidning och refererade till Margaret Keenan. Men britten är inte den ”första personen” och inte heller har hon fått “vaccinet”.
Nej, hon har fått ett av de vacciner som finns, det US-amerikanska Pfizer. Faktum är att det kinesiska vaccinet Sinopharmya har givits till en miljon personer, det ryska Sputnik började ges tre dagar innan vaccinationer påbörjades i Storbritannien. Men inget av detta intresserar den västerländska pressen, om det inte handlar om att knyta Putin till hans ”geopolitiska spel” och ”Rysslands ambitioner.”
“Främjare och garant för bluffval” – “Agent för en kriminell diktatur” – “Stöder en knarkdiktatur” – “Spelat en skamlig roll i Venezuela dit han rest för att berätta lögner”.
Det är några citat från den spanska pressen riktade mot Spaniens tidigare president José Luis Rodriguez Zapatero. Hans brott är att han var valobservatör vid parlamentsvalen nyligen i Venezuela och att han kritiserar sanktionerna mot landet. En komplett lynchning i ledare, kolumner, krönikor, opinionsartiklar och på möten. Till och med i medier som står hans parti (Socialdemokraterna) nära, som Cadena Ser och El Pais. Så ser mångfalden ut i medielandskapet och åsikterna som får uttryckas och som förs vidare.
Faktum är att det hölls parlamentsval i Venezuela den 6 december. Och i Rumänien samma dag. Valdeltagandet var liknande i båda länder, nära 32 procent. Men medan det låga valdeltagandet i Rumänien “förklaras till stor del av pandemin”, enligt nyhetsbyrån EFE, och enligt France 24 på grund av viss “besvikelse på den politiska klassen”. Men i Venezuela är det uttryck “för ett rop i protest”, mot “en bluff” och en “fars” eller “att narrspel av val”. Det deltog 107 partier, 14 000 kandidater och 200 internationella observatörer (många val var lokala). I motsats till valen 6 december genomförde den del av oppositionen som bojkottade valen några dagar senare sitt eget val. I det kunde man delta digitalt, utan identitetskontroll, utan observatörer och det förekom tusentals bevisade oegentligheter. Men för den internationella pressen var det hela en “framgång”.
Resultaten från parlamentsvalen 6 december i Venezuela tillkännagavs bara timmar efter vallokalernas stängning. I USA tog det… 40 dagar!
“Att komma ut ur garderoben i Honduras utsätter dig för risk att bli mördad. Om du inte gör det riskerar du att begå självmord”.
Det var titeln på ett intressant reportage i El Pais. Där nämndes att 357 mord begåtts på grund av offrets sexuella läggning i landet de senaste fyra åren. I slutet på november kunde vi också läsa om en transsexuell kubanska som misshandlades till döds av sin fästman i Miami. Men där medierna hävdar att det finns institutionell homofobi, det är inte i Honduras eller USA. Nej det är i – Kuba. Ett land där denna typ av brott är sällsynta och där stora framsteg gjorts de senaste åren. Kan man tänka sig att Kubas president skulle uttrycka sig som Brasiliens president Bolsonaro, som med hänvisning till coronaviruset, sa att “Brasilien borde sluta vara ett land av bögar/fjollor”? Hade Kubas president sagt något liknande skulle vi haft ett mediedrev som skulle rikta rasande angrepp mot Kuba.
För några veckor sedan mördades den iranske vetenskapsmannen Mohsen Fajrizadé genom kulspruteeld styrd från en satellit. Det är den femte vetenskapsman som arbetar med landets nukleära program som mördas av Israels hemliga polis. USA, å sin sida, avrättade i början på året den iranske generalen Qassem Solimani. Men har du i västerländsk press kunnat läsa någon notis, någon tidningsledare som fördömer dessa statsterroristiska brott? Tänk dig då vad de skulle säga och skriva – och vad som skulle hända – om Iran, ett land utan kärnvapen, avrättade någon från Pentagon i USA? Ett land som har 6 000 kärnvapenstridsspetsar, eller om Iran avrättar någon bland de israeliska vetenskapsmännen? Ett land med minst 100 kärnvapen.
Fundera också på konsekvenserna, politiskt och i media, om vid en presskonferens en aktivist från USA skulle begära en militär insats mot sitt eget land på grund av brutalt polisförtryck? Lyssna då på vad Orlando Gutierrez-Boronat, från en “anti-castristisk” organisation, säger på en presskonferens i Miami. Hans organisation har de senaste 15 åren tagit emot 7 miljoner dollar från USA:s regering för att driva kampanjer mot Kuba. Han säger att “Man kan inte tillåta ett blodbad på det kubanska folket, på Kubas gator. Och med all moralisk rätt ber vi det internationella samfundet, med USA i spetsen, att den gör slut på denna förtryckarregim. Det är legitimt och vi kräver en internationell intervention under USA:s ledning för att störta och göra slut på denna regim.” Men inget händer. Det anses tydligen normalt. Hur länge ska detta fortgå?
Cubainformacion 201221 (med utförliga källhänvisningar till alla citat och påståenden i originalet)
Y si en Cuba pidieran una intervención militar internacional en EEUU?
Artikel tidigare (22/12) publicerad på Svensk-Kubanska Föreningens hemsida.
