Artikeln har varit publicerad som ledare i nättidningen Internationalen.
Prioriterar allas behov av bildning
Mer än var fjärde folkbibliotek har lagts ner
Handlar om gemensamt ägande utan profitintresse
Biblioteken är alltid hotade i vår samtid och hoten kommer från flera håll. Dels det uttalade hotet från en höger som alltid vill skära ner, avreglera och sälja ut. Dels den ständigt pågående dragkampen om vad som ska prioriteras när den krympande skattemedelskakan fördelas mellan redan svältfödda välfärdsinstitutioner.
Och det är förstås ingen lätt sak för politiker som är satta att förvalta det sjunkande välfärdsskeppet att ta pengar från förskolor och skolor och ge dem till en verksamhet som förvisso är lagstiftad, men som inte ger någon nytta som går att mäta i termer av tillväxt.
Lägg till det att bibliotek ofta ligger centralt placerade i stora dyra lokaler vars kvadratmeterhyra enligt EU-regler måste följa marknadens och det bli en verksamhet som alltid riskerar att prioriteras bort.
Under senare decennier har folkbiblioteken varit utsatta för hårda attacker. En kartläggning utförd av tidningen VI i april 2022 visade att under perioden 1998-2020 minskade antalet bibliotek i Sveriges 290 kommuner med drygt en fjärdedel.
Varje kommun måste enligt lag hålla med ett bibliotek, men antalet filialer har i en skrämmande takt fått stryka på foten. Allt är dock inte nattsvart, en rad exempel visar samtidigt på att det med folkliga mobiliseringar trots allt gått att rädda lokala filialer – ingen framtid står skriven i sten!
Kampen för folkbiblioteken är fundamental, inte för att biblioteken är en av de sista institutionerna som finns kvar från en svunnen tid då folkrörelserna formade Sverige, utan för att de pekar mot en annan framtid än den högerns samhällsprojekt stakar ut – en framtid av gemensamt ägande.
Men detta räcker inte som förklaring, för det är något med biblioteket som fenomen som gör att det alltid är under attack.
Vad är det som gör just denna institution till ett så radikalt fenomen?
Nästan alla välfärdsfunktioner har en dubbel funktion. En gemensam och likvärdig skola har förvisso en så kallat socialt kompensatorisk funktion; det finns alltjämt en möjlighet att göra individuella klassresor. Men skolan har en annan och nu i realiteten överordnad funktion; sätt barn i förskola och skola så kan båda föräldrarna arbeta heltid. Ge barnen en hyfsad utbildning och du skolar framtidens arbetskraft. Och nu på det: erbjud utbildning till lägsta möjliga kostnad och ta ut mellanskillnaden som vinst.
Men platser som är tillgängliga helt utan motprestation, de är inte många idag.
Att medborgare ska få kunna bilda sig och utvecklas för sin egen skull är i dagens samhällsklimat något mycket suspekt.
Det är därför – och inte för att spara småslantar – som stödet till folkhögskolor och bildningsförbund stod högt på högerregeringens lista över samhällsfunktioner att angripa.
Så här har det inte alltid varit. Bildningsförbund och institutioner för bevarande och förmedlande av kunskap och kultur var förr något som förekom inom alla de stora folkrörelserna, oavsett var de befann sig på den politiska skalan. Men detta säger betydligt mer om folkrörelsernas funktion och potential än om den bakomliggande kapitalistiska ideologin. Idag, när nästan alla folkrörelser är på tillbakagång och högerns egna i princip är avskaffade, framträder det kapitalistiska projektet mer naket.
Alla mellanmänskliga relationer måste bli till varor, alla utbyten måste göras ekonomiska. När ingen har tid att hjälpa sin granne köper vi inbördes hjälp på marknaden.
Samtidigt bombarderas vi med budskapet att medmänniskan utgör ett hot mot oss. Terrorister och gängkriminella kan när som helst skjuta eller spränga dig i bitar. Självhjälpscoacher uppmanar oss att bryta kontakten med alla som ”tar energi”. Kvar blir ensamma och misstänksamma individer på ständig jakt efter pengar för att betala för alla de tjänster som vi för några årtionden sedan tog för givna. Det är du och det är den borgerliga staten. Alla andra mellanmänskliga relationer undergrävs och förhandlas bort.
Det kan låta konspiratoriskt men då måste vi hålla i minnet att vi pratar om det ekonomiska systemets inneboende logik, inte någon uttänkt plan hos en styrande elit. Det var detta som Marx fångade i uttrycket “allt fast förflyktigas”.
Gemensamt ägande av intellektuell egendom, bekostad med skattemedel? En så otroligt radikal tanke skulle aldrig få gehör om den lanserades idag. Det är fullständigt utopiskt. Och just därför är biblioteken – och alla andra små allmänningar där ute i samhället – ständiga frön till förändring. För de utgör helt konkreta, levande exempel på att en annan ordning inte bara är möjlig, utan redan i viss mån existerar – om än i en uppstyckad och ojämnt fördelad form.
