Kapitalismens profitstyrda beslutssystem och det militärindustriella komplexets inneboende psykopati hotar nu att utplåna livsformernas artmångfald och kommande generationers möjlighet till anständiga levnadsvillkor. Bild: Pete Linforth / pixabay.

Mot masspsykos finns inget vaccin – hur media blev domedagsprofeter. Del 1

På avdelningen Symposium publicerar vi längre, analyserande och penetrerande artiklar av olika slag. Ofta i form debattinlägg. De meningar, påståenden och åsikter som framförs i artiklarna står skribenterna själva för. Det betyder att uppfattningar som en skribent framför varken helt eller delvis måste delas av eFOLKETs redaktion.

Förutsättning för publicering är att ämnet är relevant och att skribenten avhåller sig från kränkande personangrepp och  avsiktlig desinformation.

Författare till nedanstående debattinlägg på Symposium:

DAN ERIKSSON,
bosatt i Eskilstuna och arbetar på Eskilstuna Folkhögskola

Det finns något lockande i apokalypsen, vi attraheras onekligen av ett Mad Max scenario, öde landskap där de som överlevt driver omkring i jakten på energi. Hjälten med skäggstubb och bister uppsyn, vem som helst får köra omkring i en obesiktad bil på sanddynerna. Om man skulle uppdatera George Millers klassiska filmer, den första från 1979, så skulle jakten på bränsle inte handla om fossil energi. Det skulle istället vara en kamp om herravälde över fyndigheter av kisel, kobolt och nickel. Tänk dig själv, Mel Gibson kommer farande över vidderna i en skraltig Tesla!

När en katastrof drabbar oss finns det självklart inte så mycket romantik i själva kollapsen. Ändå lockas medieindustrin att slå mynt av förestående kriser och använda undergången som återkommande tema i nyhetsförmedlingen. Visst, vi har ett mycket allvarligt läge i vår livsmiljö. Vi ser ekosystem utarmas, avskogning, vattenbrist, utfiskning, svält och enormt lidande på grund av krig. Listan är lång och ovan på allt nu också en pandemi. Grundfrågan måste ändå ställas, måste vi hela tiden bli påminda om att en eventuell kollaps rycker närmare? Det gör något med oss, jag tror vi tenderar att bli oroliga, misstänksamma och uppgivna.

Flera undersökningar pekar på att den psykiska ohälsan ökar i samhället, framförallt bland barn och unga vuxna. Kanske finns det ett samband. Det finns förstås all anledning att vara bekymrad över sakernas tillstånd men i längden är den mest extrema alarmismen destruktiv och ofta massmedialt överdriven. Ibland kanske det kan fungera som en väckarklocka men oftast blir det dramatiska rubriker utan någon egentlig substans. Miljöproblemen är verkliga. Konkret behöver vi rent vatten, ren luft och ren mat. Klimatfrågan är ett symbolpolitiskt spel som till stor del handlar om pengar och överstatlig kontroll. Det står helt klart att vi behöver minska våra utsläpp radikalt, man ska dock komma ihåg att mycket av vårt välstånd bygger på fossil energi, ett konkret exempel är att reservkraft till sjukhus och annan känslig verksamhet ofta bygger på fossila bränslen. (diesel). Det finns naturligtvis tekniska lösningar som kan bli fungerande alternativ, solenergi och batterilagring kanske är en lösning på sikt.

Kollapsen kommer i sinom tid, jorden och vår civilisation kommer gå under, visst är det så, det kan hända imorgon, om 100 år eller 10 000 år. Ingen vet, världen förblir oberäknelig, alltigenom föränderlig och det har den varit sedan tidens begynnelse. Ett är i alla fall säkert, att ständigt låta katastrofen flåsa oss i nacken gör inte tillvaron särskilt behaglig.

Vad är det egentliga syftet med denna masspsykos? Finns det någon som tjänar på det? Självklart, det genererar klick och hela “omställningsbranschen” är en på många sätt lukrativ affär. Ur ett maktförskjutningsperspektiv är det lätt att observera hur globala teknikjättar och banksystem successivt skaffat sig allt större inflytande över en rad områden i samhällsbygget. Den reella makten återfinns inte längre i demokratiskt valda parlament utan hos stora företag och dess ägare. Man kan därför dra den enkla slutsatsen att det finns pengar i alarmism, skrämsel blir ett påverkansmedel som genererar stora förmögenheter åt ett fåtal.

Västvärldens hyperförmögna oligarki har länge eftersträvat totalt världsherravälde den lilla människan blir en marginaliserad spelpjäs. Det här scenariot har beskrivits gång på gång genom historien.

I boken “When Corporations rule the World” från 1995 beskriver David C. Korten en värld där de största globala företagen indirekt dikterar villkoren för den stora massan.
Så rätt han fick.

I dag kontrollerar de största teknikbolagen en mängd områden och påverkar också i hög grad strukturen på medierapporteringen. Telekominfrastrukturen är ett exempel där Sverige utmärker sig, bolaget Ericsson ägs av Investor och Wallenbergsfären. Amerikanska banker har intressen i flera mediekoncerner, däribland norska Schibstedt som i sin tur äger Aftonbladet och en rad andra svenska webbplatser. 2018 hade Schibsted ASA en omsättning på 18,1 miljarder NOK. Med stort kapital i ryggen blir riktningen på opinionsbildningen lättare att styra. Den mest högljudda, alarmistiska delen av klimatdebatten är ett exempel som fått oproportionerligt stort utrymme.

Masspsykosen som etablissemangets medier medverkar till är problematisk, när vi laddar våra barn med ångest inför en annalkande katastrof befinner vi oss bokstavligen på ett sluttande plan. Det spelar inte längre någon roll om man har rätt i sak, har man “fel” åsikt får man inget utrymme i den allmänna debatten, det gäller att rätta sig i ledet. En snäv skara forskare och experter får uttala sig fritt utan egentligt debattmotstånd. Fakta som stöttar katastrofberättelsen släpps fram utan förbehåll, den kritiska granskningen av samma information klassas som “fake news”.

David C. Korten menar att det inhumana kapitalistiska systemet måste ersättas med sann humanism och en demokrati värd namnet. Oklart vad “sann” humanism är men det låter som ett sympatiskt rättesnöre. Demokratin är ju verkligen satt på undantag, ett påtagligt folkligt inflytande existerar mest som vacker kuliss. Sen kan man ju fråga sig om det finns plats för en humanism som på allvar kan konkurrera med vår tids extrema materialism och teknikoptimism. Ett par utdrag från boken träffar mitt i prick:

“We can have democracy and a prosperous, just, and sustainable human future. Or we can have corporate rule. We cannot have both”

“Corporate globalists and the corporate empires they serve may be at the cutting edge of technological innovation, but socially and environmentally they are relics of a bygone era of imperial colonial rule, elite privilege, and state-sanctioned plunder.”

Alarm och optimism

Den tid vi nu lever i präglas i hög grad av mätning och progonsticerande, ofta tänker vi långt fram och glömmer det nuvarande. De framtidsscenarios som präglas av katastrof och undergång baseras på IPCC:s mest katastrofala modeller, dessa ger näring åt oro och ångest. Vi mår förträffligt på ytan, i rent materiella termer, samtidigt matas vi med budskap om skam, skuld och kollektiv panik. Detta skulle kunna vara en av anledningarna till att det är svårt att komma överens om olika uppoffringar i närtid, för att eventuellt kunna tillgodogöra sig fördelarna i en avlägsen framtid. Vi vet så väl vad som behöver göras men att rucka på tillväxtlogiken är tydligen inte ett alternativ. Att vi behöver flera nya tankesätt är uppenbart, i Anders Wijkmans bok ”Come On! Capitalism, Short-termism, Population and the Destruction of the Planet” formuleras flera goda tankar kring detta, det har sagts många gånger förr men tål att upprepas:

“Vi behöver en bättre balans mellan människa och natur, kort och lång sikt, privat konsumtion, marknad och publika nyttigheter (public goods) och mellan orimliga belöningssystem och rättvisa”

I sammanhanget är det också värt att uppmärksamma Hans Roslings väl underbyggda optimism, många saker har faktiskt också blivit bättre över tid. Värt att notera. För varje katastrofscenario som rapporteras borde det förmedlas någon positiv händelse i världen, det händer faktiskt sådant också.

I en intervju med dansk TV gav Rosling svar på tal om mediernas roll; “Man kan inte använda sig av media om man ska förstå världen”. Touche!

Vi ska naturligtvis lita på och förhålla oss till de hårda fakta som finns, det blir dock missvisande när genererade datormodeller och prognoser utgör grunden för vår världsbild och imaginära hot. Ett komplicerat samhällsbygge kräver avancerat tankearbete men ibland kanske enkla lösningar och “nedväxt” att föredra. Flertalet intressenter ska bli överens om utsläppsmål, regleringar och avtal men lite blir i realiteten uträttat. Ska man tro på den gängse mediabilden är det väldigt bråttom att få till radikala förändringar men ingen vill vara den som drar ur pluggen ur det tillväxtbaserade ekonomiska systemet. Utsläppen av växthusgaser har planat ut något men det syns fortfarande en uppåtgående trend på flera håll i vår värld. Globalt väntas energibehovet stadigt att öka de kommande decennierna, teknikproblem och föråldrade system förväntas samtidigt finna sin lösning i ny “grön” teknik.

Skrämselpropagandans historia

Ända sedan 70- talet har etablissemanget skrämts med utstuderade metoder.

Klimatalarmismen intog scenen inför FN:s stora miljökonferens år 1992 i Rio. 1991 gav Romklubben ut boken “The First Global Revolution” av Alexander King och Bertrand Schneider där man i text presenterade klimatfrågan som ett sätt att ena världen inför ett nytt hot, det är uppseendeväckande formuleringar och det är lätt att se mönster som återkommer i dagens debatt. Det hela resulterade senare i det som kom att bli Agenda 21 som blev Agenda 2030 och de globala målen. Följande utdrag från boken sätter onekligen igång tankarna:

Because of the sudden absence of traditional enemies, new enemies must be identified. In searching for a new enemy to unite us, we came up with the idea that pollution, the threat of global warming, water shortages, famine and the like would fit the bill…All these dangers are caused by human intervention, and it is only through changed attitudes and behaviour that they can be overcome. The real enemy then, is humanity itself.

Efter 1992 har FN kallat samman till stora globala klimatkonferenser, en gång varje år. Till dessa konferenser ansluter journalister, aktivister och delegater från hela världen. Noterbart är att i de flesta fall så flyger man till dessa tillställningar, med stor miljöpåverkan som följd. Det rättfärdigas med det ädla syftets logik. Varför utnyttjar man inte den moderna kommunikationstekniken mer för att göra sammankomsterna klimatvänliga? Varför går inte FN före och visar vägen med de redskap som redan finns?

2018 meddelade Johan Rockström att vi hade 10 år på oss att krympa klimatförändringarna

Samme Rockström meddelade i April 2021 att “planeten befinner sig i ett cancerläge”.

I den här artikeln från BBC 2007 meddelades det att Arktis skulle vara isfritt 2013

Al Gore förutspådde att isen på Nordpolen skulle vara borta till 2014

BBC kunde man 2019 läsa att vi bara har 18 månader på oss att rädda planeten.

Noterbart är också att under en tidsperiod på 1970-talet iscensatte media en rad teorier kring en eventuell global nedkylning. Liknande scenarios började lanseras redan på 1950-talet.

Jag tror det vore bättre att minska användandet av vissa begrepp, till dessa hör definitivt kris, katastrof och nödläge. Media måste också bli tydligare och mer stringenta när olika forskningsresultat presenteras, en enkel sak är skillnaden mellan väder och klimat. Långa klimatcykler och historisk forskning måste ges större utrymme, enskilda väderhändelser kan kopplas till klimatförändringen men frågorna är betydligt mer komplexa och kräver sin historiska data och bakgrund. Professorn i dynamisk meterorologi, Lennart Bengtsson ger sin syn på saken i boken “Vad händer med klimatet” från 2019. Läsvärd och mycket intressant! Att återkommande använda ordet kris i klimatforskning och i tillhörande diskussion är extra problematiskt, det hör helt enkelt inte hemma i en seriös, nyanserad vetenskaplig debatt. Olika tankar om “Climate lockdowns” finns redan att ta del av på nätet. Om läget är så allvarligt som det ibland görs gällande så kan man ju stilla fråga sig varför vi inte använt nedstängningar tidigare…

Läs mer:

Dan Eriksson

Liknande artiklar