Mikael Lejunger:
Skolverkets definition på termen “Hållbar utveckling” lyder: “Hållbar utveckling” är (samhälls)utveckling, som tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.”
Spunktermen “Hållbar utveckling” betyder alltså “utveckling med hänsyn och framsynthet, där skadliga bieffekter förebyggs eller elimineras.” Tänk så mycket enklare allt blir, när man använder korrekt svenska.
Enligt Skolverket omfattar de globala målen för “Hållbar utveckling” tre områden: det ekonomiska (Läs: ekonomiskt-politiska), det sociala (Läs: “socio-ekonomiska”) och det ekologiska.
Det var inte lite det. Det omfattar allt liv och all mänsklig verksamhet på planeten jorden. Var för sig är de tre delområdena gigantiska – bara ur nationellt perspektiv. Globalt sett är det totala paketet oöverblickbart. Detta bekräftades också av den skolinspektör, som under en utfrågning av oss sade: “Hållbar utveckling – det är ju allting.”
Därmed drar jag slutsatsen, att vi pedagoger i många sekler har arbetat med “Hållbar utveckling”, eftersom begreppet omfattar allt utom stagnation och tillbakagång, och sådant har vi väl ändå inte haft för vana att främja …?
Men Skolverket har högre mål än så med sin specifika fokusering på “hållbarhet”, och den lyder som följer:
“Demokrati är ett centralt begrepp i all utbildning. Det innebär, att vi som lever på den här planeten får en möjlighet att tänka över konsekvenserna av vår livsstil, ta ställning, bestämma riktlinjen för vår framtida utveckling och ta ansvar för den.”
Detta tarvar såväl analys som rättelse.
“Demokrati är ett centralt begrepp i all utbildning.” Det är riktigt, om man med “demokrati” avser det faktum, att vi i vår yrkesutövning bland annat förväntas indoktrinera våra elever till att bli goda demokrater.
Organisatoriskt är skolan däremot inte demokratisk. Skolans värld är – och måste förbli – strikt hierarkisk. Där finns rum endast för en stympad, nominell demokrati, precis som i det verkliga livet.
“Vi som lever på den här planeten får en möjlighet att tänka över vår livsstil.” Den möjligheten är ingen generös present från våra makthavare, för den har funnits lika länge som människan. Så tack för ingenting.
Vår nuvarande livsstil är ett resultat av de senaste seklernas allmänna samhällsutveckling, som med politikernas goda minne har initierats, stimulerats, styrts och ekonomiskt exploaterats av den 0,1 promille lilla, mest kapitalstarka delen av jordens befolkning. Om den livsstilen ska ändras, måste världens regeringar ta ett snack med “Joakim von Anka”, som med sin osunda utveckling har skapat den nu rådande livsstilen, som bygger på exploatering, överproduktion, överkonsumtion och slöseri med såväl naturresurser som mänskligt kapital. Det ändrar ingenting, vad än vi vanliga människor tänker. Det är Joakim som måste tänka om.
“Det innebär, att vi…får en möjlighet att…bestämma riktlinjen för vår framtida utveckling.” Varför ges vi den möjligheten först nu, när det är för sent? Och hur ska vi vanliga människor gå till väga för att bestämma vår framtida utveckling?
Naturligtvis ges vi ingen “möjlighet att bestämma riktlinjer för vår framtida utveckling”, för dessa har sedan länge bestämts av von Ankorna, utan samråd med oss vanliga dödliga, som i en sann demokrati de facto skulle ha haft makten att fälla avgörandena i viktiga frågor. Men vi duger bra till syndabockar: “Nu när så mycket är åt helvete, måste ni ändra på er livsstil, för allting är ert fel!” Det är självklart inte sant, för betänk detta: Hur många av oss här på jorden har varit med och bestämt riktningen för den globala samhällsutvecklingen? Rätt svar: 0,1 promille. Hur många av oss har ens haft en möjlighet att bestämma vår utveckling? Rätt svar: samma 0,1 promille.
Hur många kan ändra på utvecklingstrenderna, så att de blir mer “hållbara”? Rätt svar: samma 0,1 promille.
Regeringen vet mycket väl att elever, lärare och allt annat småfolk är fel målgrupp att vända sig till, om man vill förändra världen. Dags för våra folkvalda att göra ett nytt besök hos Farbror Joakim. Det innebär, att vi…får en möjlighet att…ta ansvar för den (framtida utvecklingen).
Åh, tack så mycket! Äntligen får vi också en chans!
Det är en absurd tanke, att vi vanliga dödliga ska ta ansvar för förverkligandet av praktiskt taget all framtida utveckling, och se till att den är “hållbar”? Vi vet vilka som hittills har styrt och “ansvarat” för samhällsutvecklingen. Om inte ens regeringar rår på dem, hur ska vi då kunna göra det – vi som saknar såväl makt som befogenheter?
Hur många av oss skövlar regnskogarna i Sydamerika? Rätt svar: 0,1 promille.
Hur många av oss verkar aktivt för att öka inkomstklyftorna i världen? Svar: samma 0,1 promille.
Hur många av oss profiterar på det faktum, att hundratals miljoner människor är undernärda? Svar: samma 0,1 promille.
Hur många av oss äger den här planeten och styr allt som händer på den? Svar: samma 0,1 promille.
Farbror Joakim äger såväl oss som våra folkvalda – mission impossible.
Men låt oss utopisera, att 99,99 procent av världens befolkning i fortsättningen skulle göra sitt yttersta för att “bestämma nya, hållbara riktlinjer för vår framtida samhällsutveckling”. Skulle det ha någon effekt? Skulle de negativa bieffekterna då utebli?
Svaret är naturligtvis ett rungande nej. Om vi så höll på i tusen år, skulle resultatet av vår möda inte ens vara mätbart. Vår insats skulle bara bestå i att försöka minska de skadliga effekterna av den rådande livsstilen. Endast Farbror Joakim kan vända på globala trender, för det är han som skapar och upprätthåller dem. Våra strävanden slår bara stora hål i luften..
När man på Skolverkets informationssidor läser, hur detta fantastiska trendbrott i praktiken ska gå till, blir man ännu mer mörkrädd, för det bör vara bland det mest idiotiska som någonsin skrivits på det svenska språket. Man föreslår i stora drag följande arbetsgång:
Eleverna görs uppmärksamma på vissa “ohållbara” problem, som de får i uppgift att lösa. Efter diskussioner och arbete i mindre grupper presenteras sedan i en större grupp de förslag , som man kommit fram till. Och sedan är det klart…
Vad skulle då hända, om elever vid någon skola i landet mot förmodan kom på en genialisk idé för att reducera de skadliga effekterna av vår osunda samhällsutveckling? Vi vet alla vad Joachim skulle säga: “Briljant! Men tyvärr inte profitabelt. Vi fortsätter som vanligt.”
Det är inte första gången som våra folkvalda representanter förolämpar den svenska lärarkåren, genom att tilldela den helt huvudlösa uppdrag. Nej, denna märkliga ovana är snarare regel än undantag, och aktualiseras och upprepas vid lanseringen av varje ny läroplan. Ibland skulle man kunna tro, att det rör sig om ett socialt jätte-experiment, där man försöker utreda hur hjärntvättade pedagoger egentligen är och hur långt man kan driva med akademiskt utbildade människor.
Ännu märkligare är lärarfackens agerande. År efter år har man lydigt accepterat alla idiotier som beordrats uppifrån. Ytterst sällan – för att inte säga aldrig – har kritiska röster höjts i syfte att stävja tokigheterna. Skolverkets sammantagna klavertramp hade gott och väl räckt till för att utlösa många lärarstrejker, men i stället tar facken å lärarnas vägnar skeden i vacker hand, niger och bockar, tackar och hoppar. Är det måhända för behagligt vid köttgrytorna? Det är så att man skäms…
Under en semesterresa till vårt östra grannland, visade jag materialet, som ovan presenterats, för ett par finska lärarkollegor och före detta skolkompisar. Deras första reaktion var skämtsam, för de trodde att jag gett dem manuskriptet till en ny parodi. När jag vidhöll, att citaten var hämtade direkt från Skolverkets hemsida, vägrade de blankt att tro mig. Först när vi gick ut på nätet och verifierade det jag sagt, insåg de, att det inte rörde sig om en rötmånadshistoria.
Jag vill inte upprepa de omdömen som fälldes om Skolverket, de svenska politikerna och den svenska grundskolan i allmänhet, men varje tänkande människa förstår, att de inte var smickrande.
Rikspolitiker världen över vet hur det förhåller sig med dessa frågor. De har i tiotals år försökt komma till rätta med de globala svårigheterna utan att lyckas. De vet också, att Farbror Joakim är roten till allt detta, men honom rår de inte på.
Samma gäller våra svenska folkvalda. De vågar inte lagstifta mot Joakim, för det är en strid, som de med säkerhet kommer att förlora. Men för att ge skenet av att göra någonting åt saken, vänder de på steken och dumpar missfostret i famnen på sina väljare. Och nu sitter vi där med ansvaret att åtgärda och lösa samtliga världsproblem.
Tänk, så fantastisk vår västerländska, representativa demokrati är! Ja, den är så outgrundligt vidsynt, att endast en hjärndöd kan förstå den.
Mikael Lejunger
Steninge Backe 3
Märsta
