Här följer den västerbottniske journalisten och författaren Arne Müllers andra del av granskningen av de storvulna planerna i norra Sverige
Sol- vind- och vattenkraft
Vi kan börja med elen. Att tillverka den vätgas som både stålverken och LKAB behöver för sina processer kräver enorma mängder el. Batteritillverkning är också en elintensiv industri. I dagsläget används det 12 terrawattimmar (TWh) årligen i Norr- och Västerbotten. Det är ganska mycket jämfört med landet som helhet, men så finns det också en hel del energikrävande industrier här. Med de nya industrisatsningarna kommer elanvändningen att ligga nära 100 TWh. Ökningen motsvarar fem till sex gånger hela Luleälvens kraftproduktion eller 6 500 moderna vindkraftverk.
Nu finns det en del reserver att ta av. I dagsläget skickas 20 TWh till Syd- och Mellansverige. El som under de kommande årtiondena kan behövas i närområdet. När Region Norrbotten släppte en rapport med denna slutsats förra sommaren väckte det oro i de områden som är beroende av stadiga elleveranser från norr. Men även med detta tillskott kommer det att behövas åtskilliga tusen vindkraftverk, för det är den energikälla som på kort sikt är den som väntas växa snabbast.
Vindkraft tar en del mark i anspråk. Markbygden, där det finns tillstånd att bygga 1 101 vindkraftverk kräver 450 kvadratkilometer. Det motsvarar ungefär hela Vännäs kommun. Även med optimistiska antaganden om framtidens vindkraftverk kommer det att krävas tre till fyra Markbygden för att klara de nya elbehoven. Till det kommer flera nya högspänningsledningar till industrierna.
Redan idag leder nya vindkraftsprojekt till skarpa markkonflikter. Inte minst ser samebyar vindkraften som ett problem som läggs ovanpå industriellt skogsbruk, vattenkraft, vägar, järnvägar och gruvor. I Malung-Sälen och Sorsele har det folkomröstats om vindkraften. Bägge gångerna blev det en majoritet för nej-sidan.
Den förnyelsebara elen har en nackdel. Den kräver betydligt mer metaller för varje producerad kilowattimme än de fossila energikällorna. Utöver välkända material som stål, aluminium och koppar handlar det om ämnen som länge fört en anonymare tillvaro någonstans i det periodiska systemet. Magneter av neodym används i en del vindkraftverk. Indium och tellur ingår i vissa typer av solpaneler. Vi ska återkomma till den delen av ekvationen.
Totalt handlar det om mer än en fördubbling av elbehoven till mitten av århundradet, enligt Energimyndighetens prognoser. Kanske går det ändå att klara av. Landbaserad vindkraft, havsbaserad vindkraft, solpaneler, energilagring, vätgastillverkning närmare elproduktionen – det kan möjligen räcka, och med stora investeringar kan det gå att få elnätet att fungera, även med en snabb utbyggnad och omvandling.
Det är när man översätter det som nu görs i norra Sverige till global nivå som vägvalet framstår som helt orimligt. Världens elproduktion måste bli fossilfri i ett rasande snabbt tempo. Men den bistra sanningen är att omställningen inte ens har börjat. Trots alla nya vindkraftverk och solpaneler räcker dessa inte ens för att täcka ökningen av elanvändningen.
Även elproduktionen med kol och gas fortsätter att öka. Det internationella energiorganet IEA tror inte på en vändpunkt ens under 2020-talet. Om man ovanpå detta lägger en omställning av stålproduktionen enligt de norrbottniska stålverkens metod så ökar det globala elbehovet med ytterligare minst en femtedel. Den punkt där den förnyelsebara elen faktiskt börjar ersätta fossilelen rör sig allt längre bort.
Arne Müller
Texten har varit publicerad i Den norrländska litterära tidskriften Provins, där det går att läsa alla delar.
