Håkan Blomqvists intervju med Nonhle Mbuthuma och Dick Forslund har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
*******
När Sydafrikas förre president Cyril Ramaphosa häromdagen svors in för en ny presidentperiod är det under en kraftig högersväng i sydafrikansk politik. Efter ANC:s ras i det senaste valet inledde det forna frihetspartiet förhandlingar med det högerliberala borgerliga vita etablissemangets Democratic Alliance, DA om en koalitionsregering. Till denna har efter hand sällat sig ett antal småpartier, bland annat det rasistiska Patriotic Alliance.
– Koalitionsregeringen använder sig av termen “Nationell enighetsregering”, som också övergångsregeringen från apartheid kallades i början av 1990-talet. Men det här är en ren elitpakt, en nationell enighet för elitklassen som kommer att bedriva än ännu hårdare nyliberal politik i ett land med över femtio procent av befolkningen under fattigdomsstrecket.
Orden är från Dick Forslund på det sydafrikanska informationscentret AIDC och veteran i svenska SP. Tillsammans med den internationellt välkända miljö- och klimataktivisten Nonhle Mbuthuma från Amadiba Crisis Committee diskuterar han med Internationalen bakgrunden till ANC:s valnederlag och Sydafrikas nya politiska landskap. Inte minst varför valutgången framställdes som så oväntad.
– Det handlade bland annat om våra media i Sydafrika, säger Nonhle. Om de hade intervjuat folk på marken och inte bara ANC:s talespersoner, hade de fått den verkliga historien om hur “fed up” folk är på ANC. Nu i samband med valet var första gången jag hörde en journalist intervjua ANC:s ledare med frågor om den starka kritik som ANC:s tidigare väljare riktar mot regeringen. Han försvarade sig med att regeringen gjort väldigt mycket, bland annat med stora byggprojekt, som den högsta bron i Afrika. Men problemet med de här nationella projekten som sägs “gynna alla”, utan att tillfråga folket, de gynnar bara dem själva. ANC har gjort precis motsatsen till vad folk vill, människor vill ha vatten i sina hus, det vill ha lokala vägar, elektricitet och vårdkliniker, men inget av detta har funnits i regeringens planer.
Dick går igenom några omständigheter kring valresultatet. Valdeltagandet sjönk med 7-8 procentenheter från 67 till 58 procent.
– Jag tror det handlar om tidigare ANC-väljare som inte ville rösta på något annat parti. I några kommuner har det varit kampanjer för valbojkott, men det var mot en massiv propaganda för att gå och rösta. Ända tills i början av rösträkningen talades det om ett rekordhögt valdeltagande, men det visade sig vara helt fel.
ANC landade på drygt 40 procent jämfört med över 57 procent 2019, det nyliberala högerpartiet DA, Democratic Alliance på 22 procent, Jacob Zumas nystartade parti MK – uMkhonto we Sizwe, Nationens spjut efter ANCs väpnade gren i kampen mot apartheid – fick 14,59 procent och Julius Malemas Economic Freedom Fighters 9,52 procent.
Jacob Zuma infann sig efter valet i valmyndighetens lokaler och krävde både omräkning av rösterna och nyval. Han hade under valkampanjen hävdat att MK skulle få två tredjedelar av rösterna och kunna ändra konstitutionen.
– Men frågan är om Zuma driver kravet vidare, han och hans kamrater vet av egen erfarenhet hur valfusk går till, så kanske har han bevis i rockfickan, säger Dick
Vad gäller sådana krav på omräkning grundar sig de, fortsätter Dick, på misstankar om valfusk på olika håll.
– I valdistriktens lokaler skrivs rösterna ner på papper, men när de sedan rapporteras i datasystemet till IEC (Independent Election Commission), är det andra siffror som missgynnar partier som är mindre än ANC.” Nonhle upplevde själv valfusk, som valövervakare vid ett tidigare lokalval 2006.
Men denna gång, menar Dick, har antagligen valfusk mindre betydelse och inte kunnat hejda ANC:s ras.
Det uppseendeväckande med valet var inte bara ANC:s tillbakagång utan, som Dick uttrycker det, den “meteoriska ökningen” av Zumas parti som efter att ha bildats så sent som i februari kom in i parlamentet med nära 15 procent av rösterna och trängde undan Julius Malemas åtminstone i retoriken mer vänsterbetonade Economic Freedom Fighters, EEF.
I provinsen Kwa Zulu Natal, som varit ANC:s viktigaste fäste, blev MK största parti med 45 procent, och det trots att Zumas regeringsperiod 2009-2018, dominerades av korruption, ökad arbetslöshet och så kallad “state capture”, alltså försöken att med Dicks ord “ackumulera pengar från statliga kontrakt”. Det har handlat, berättar han, om att “swisha över pengar” från statliga företag som det stora elbolaget Eskom eller järnvägsbolaget Transnet eller persontågsbolaget Prasa som har hand om pendeltågstrafiken i många städer och som helt har förstörts. Det gäller också det statliga militära företaget Denel, flygbolaget South African Airways, överallt har pengar skickats över till privata konton genom att överdebitera med saltade fakturor ofta med dubbelt pris.
– Zuma var en nyckelfigur, fortsätter Dick, även när det gällde att ta över finansdepartementet med sina kompisar i förbund med en indisk investerarfamilj som nu är efterlyst i Sydafrika men sitter i Dubai och räknar pengarna.
– Ändå är Zuma omåttligt populär i Kwa Zulu Natal, provinsen där Zulustammens medlemmar är i majoritet. Folk bryr sig inte om eller känner inte till. Så Zuma är skyldig till mycket, men är också ett slags politisk geni.
Enligt Dick är Zumas parti ett “tomt parti” vad gäller politiskt program och framgångarna handlar mest om den folkliga protesten mot ANC-styret. Levnadskostnadskrisen, massarbetslösheten på 45 procent om man räknar med dem som slutat att ens söka jobb tillsammans med fyra års budgetnedskärningar ligger bakom motreaktionen. Men Zuma kanaliserar också en högervåg där även andra partier företräder väldigt reaktionära uppfattningar om kvinnor, för mer makt åt traditionella hövdingar som är det mest konservativa skiktet i samhället, för dödsstraff, mot utlänningar och homosexuella.
Här blev också Patriotic Alliance, PA, tredje största parti i Kap-provinsen och ingår nu i koalitionsregeringen. Det bärs fram av så kallad ”färgad” befolkning, det som under apartheid räknades till ”kategori 3”, ”coloured”.
– Jag skulle säga att det är ett ‘protofascistiskt’ närmast ett slags apartheidparti med alltifrån deportation av alla utlänningar till förbud mot löneförhandlingar på programmet och hyllande av Trump.
Men vänstern då?
Economic Freedom Fighters som gärna använt socialistisk retorik har, menar Dick, inte bara drabbats av ett stort bakslag utan också ‘hoppat på tåget med afrikansk nationalism och stöd åt den uppåtstigande svarta bourgeoisin”. Den vänster som Dick och Nonhle själva tillhör – Zabalaza (kamp) for Socialism – befinner sig i ett uppbyggnadsskede.
– Det finns en organisation nu, säger Dick, det finns ett program där ekosocialism är väldigt viktigt och där alla de viktiga punkterna mot åtstramningspolitiken och för övergång till en socialistisk ekonomi finns med. Jag tror att vi nu kommer att börja diskutera hur vi kan samla vänstern till ett starkt alternativ. Cosatus (Sydafrikas fackliga LO) och kommunistpartiets allians med ANC – de kampanjade för ANC i valet – har verkligen skingrat vänstern men nu finns det röster som tyckte att de skulle ha ställt upp själva. Frågan är nu om vi kan samla ihop våra pinaler och forma en organisation av aktivister.
Även om Zabalaza, eller “Zasho” – “Äntligen!” – som Nonhle säger, inte är så litet faktiskt, så är Sydafrika till ytan större än Europa med 60 miljoner invånare så vi behöver ha en hel del medvetna aktivister som kan lägga ut texten och organisera människor för att få ett inflytande. Men vi gör det alltså i en situation när hela det politiska spektrat har drivit iväg åt höger.
Den nya koalitionsregeringen är, menar Dick, verkligen storfinansens regering.
Storföretagens fraktion i ANC som leds av Cyril Ramaphosa har ungefär samma nyliberala ekonomiska politik som det nyliberala högerpartiet Democratic Alliance. Så för att fortsätta med den nyliberala politiken och följa avtalet som Sydafrika har med Världsbanken om åtstramningspolitik är en koalition mellan ANC med 40 procent av väljarna och DA med sina 22, ganska naturlig, åtminstone för kapitalet. Men problemet är att det nog kan komma att splittra ANC ytterligare.
– I östra Kap där vi befinner oss har ANC fortfarande 63 procent av rösterna trots ett ras på 7-8 procentenheter, men lokalt ställs krav på Ramaphosas avgång. Så vi får se.
– Att göra upp med MK eller PA var också svårt att tänka sig. Patriotic Alliance vill i så fall ha inrikesministeriet, men det vore som att ha Adolf Hitler där, säger Dick och tillägger att partiet nu vill ha posten som polisminister.
Mitt i detta kaotiska valresultat och högerutveckling vill Dick ändå säga någonting positivt, det är att “val spelar roll i Sydafrika och att ANC inte kommer att göra någon militärkupp”.
–De blir tvungna att acceptera valresultatet och att de inte längre har absolut majoritet i parlamentet. Det gör också Sydafrika lite speciellt om man jämför med andra afrikanska länder där de sista tio åren har varit 10-12 militärkupper och militärregeringar i 3-4 länder, och du har inbördeskrig på många ställen. Men i Sydafrika kommer det trots allt att bli en fredlig övergång till kaos i parlamentet som jag tror nu väntar. Zumas MK bojkottade invigningen av parlamentet och när de nya ledamöterna skulle sväras in.
– Nu väntar, säger Dick fortsatt åtstramningspolitik med privatisering av offentliga tjänster där nu vattnet står på tur.
Oavsett vad som komma skall med parlamentarisk bojkott, anklagelser om valfusk och krav på omräkning måste ANC nu, menar Nonhle, sätta sig ner och reflektera över hur partiet åter ska förankras bland befolkningen. Men hon tvivlar på att folket någonsin mer kommer att lita på något som kommer ur ANC:s mun efter alla lögner under nära trettio år.
– Om man ljuger för en människa under så lång tid, även om du nu försöker göra rätt, saknas förtroendet. Det är ANC:s dilemma.
