De reella motiven bakom krigföringen i Afghanistan har av USA-regeringarna mörkats inför allmänheten. Så har uppenbarligen varit fallet också när det gäller de svenska regeringar som under NATO:s ledning varit involverade i kriget. Pär Salander, professor i socialt arbete vid Umeå Universitet, har tidigare i eFOLKET medverkat med debattartiklar rörande utrikespolitik. I denna artikel efterfrågar Salander en uppriktig utredning om Sveriges faktiska motiv och den militära insatsens resultat.
*****
Pär Salander:
Media fylls nu av spekulationer kring hur katastrofal situationen blir i Afghanistan när talibanerna raskt tagit över sedan USA lämnat striderna. Men upptagenheten kring nuet får inte tysta centrala frågor: vad har åstadkommits sedan USA nu spenderat mer dollar på kriget än på Marshall-planen efter andra världskriget (i dagens penningvärde)? Har USA/Nato och Sveriges militärinsats bidragit till ett bättre liv för Afghanistans befolkning?
Afghanistan är ett land bebott av olika folkgrupper med en brokig historia av våldsamheter där inte minst kungaättlingar och krigsherrar avlöst varandra genom kupper alltsedan självständigheten 1919.
Kommunistpartiet tog också makten genom en kupp och Sovjetunionen intervenerade till kommunisternas försvar 1978. Regimen försvagades nämligen av inre motsättningar men framför allt av samhällets, och inte minst landsbygdens, kulturellt patriarkala tradition. Motståndet mot kommunisterna formerades av mujahedin som till exempel inte ville acceptera en massiv alfabetiseringskampanj och obligatorisk skolgång för flickor.
Den sovjetiska krigsmaktens våldsamheter mobiliserade vidare befolkningens motstånd mot inkräktarna. Mujahedin fick stöd från USA. CIA försåg gerillan med vapen och man tränade motståndskämpar som rekryterades från islamiska länder. En som senare anslöt sig var saudiern Usama bin Ladin.
USA:s fokus var naturligtvis inte kampen för demokrati utan ett led i det kalla kriget mot Sovjetunionen och för att försvara sina intressen i denna oljerika del av världen.
Dåvarande president Carters säkerhetsrådgivare Brzezinski bekräftar också att USA:s stöd till motståndsrörelsen just var ett sätt att, i det kalla krigets anda, skapa ett Vietnam för Sovjet. Men det innebar också att man samtidigt deltog i skapandet av en radikalislamistisk rörelse.
Efter tio års krig drog sig Sovjetunionen ur “sitt Vietnam” och talibanerna tog senare över.
USA återkommer 2001 till Afghanistan efter al-Qaidas terrorattack i New York. Tjugo års krig följer – USA fick nu själva sitt andra Vietnam.
När USA nu drar sig ur så lämnar man enligt amerikanska Brown University mer än 240 000 döda, civila och soldater, och totalt mer än fem miljoner afghaner på flykt.
Talibanerna tar över direkt. Tillbaka till ruta ett.
För ett par år sedan lyckats Washington Post, efter tre års juridisk kamp mot Pentagon, publicera en omfattande utredning, “The Afghanistan Papers”, byggd på intervjuer med personal i Afghanistan som ger en hel del uppslag till förståelse av varför ruta ett är tillbaka.
Det är en pinsam läsning då den avslöjar hur det amerikanska folket förts bakom ljuset genom en förskönad bild på samma sätt som de välkända “Pentagon Papers” 1971 avslöjade verkligheten i Vietnam. Douglas Lute, en trestjärnig armégeneral uttryckte något centralt med de enkla orden: “Vi saknade en grundläggande förståelse för Afghanistan – vi visste inte vad vi gjorde… Vi visste inte vad det handlade om”. Det fanns ingen klar målsättning kring närvaron, ingen klar idé om vem som var vän eller fiende och det fanns ingen förståelse för konsekvenserna av masskorruptionen.
Andra som till exempel Sarah Chayes vid Carnegie-stiftelsen har, efter omfattande fältarbete, påtalat samma sak. Mutor tycktes inte på något sätt bekymra den amerikanska ledningen som själva också var en del av korruptionsekonomin.
För vanligt folk var västs plakat om demokrati inte trovärdigt – bara 19 procent fann det också meningsfullt att gå till valurnorna vid senaste valet. Varför skall man tro på främlingar som kommer med bomber och göder korrupta makthavare – talibanerna är trots allt afghaner som bekämpar inkräktare och de står för någon form av ordning i alla fall. President Biden har ju för övrigt släppt den falska marknadsföringen att man varit i Afghanistan för att skapa demokrati – man har varit där för att bekämpa USA:s fiender.
Den svenska utredningen (SOU 2017:16) kring Sveriges engagemang är också en dyster läsning Måluppfyllelsen är “mycket bristfällig” när det handlar om demokrati och levnadsvillkor. Den militära insatsen var däremot “tillfredsställande”: Sveriges relation till Nato och Sveriges militära förmåga har utvecklats. Man konkluderar att den militära insatsen “främjat svenska intressen”.
I en bred internationell Gallupundersökning från 2019 visas att Afghaner är de mest sorgsna människorna och vidare att de tror att livet kommer att bli än sämre i framtiden. Det är första gången i Gallups långa historia som ett lands befolkning uttrycker sig på det sättet.
Världsbanken visar att antalet människor som lever i fattigdom mer än fördubblats, det finns tre miljoner internflyktingar, inte minst finns dessa i misär i de mer än 50 kåkstäder som etablerats runt Kabul. Mer än en miljon barn riskerar undernäring. Narkotikahandeln blomstrar mer än tidigare, enligt FN stod Afghanistan i fjol för 82 procent av världens opiumproduktion. Att fler flickor fått gå i skola drunknar i detta sammanhang.
Utrikesminister Linde och försvarsminister Hultkvist förfäras med rätta över talibanernas återkomst och nämner att man kommer att tillsätta en ny Afghanistanutredning. Det är bra. Men framför allt aktualiseras frågan i vidare mening kring Sveriges deltagande i USA/Nato-ledda internationella militära operationer, de flesta för övrigt utan FN-mandat.
Av någon anledning finns ingen utvärdering av Irak-insatsen och trots att det gått tio år sedan Libyen-insatsen avslutades så finns fortfarande bara Försvarsmaktens eget utlåtande, sammanfattat med att man “levererat ett mycket bra resultat”, det vill säga att Jas-planen fullgjorde sina operativa uppgifter till fullo i samarbetet med Nato.
Afghanistan, Irak och Libyen är lämnade (i stort) av USA/Nato-allianser och Sverige. Man lämnar samtidigt död, sönderslagna samhällsstrukturer, sekteristiskt våld och flyktingströmmar efter sig. Regeringen har en politisk och moralisk skyldighet att allsidigt analysera Sveriges militära insatser utifrån den mest grundläggande frågan: Har Sverige gjort gott för människorna i dessa länder eller har insatserna begränsat sig till att “främja svenska intressen”?
Frågorna är viktiga att ställa då det är svårt att inte undra om försvarsministerns och militärledningens intresse av samövning och närhet till USA/Nato har stått i vägen för en mer omdömesgill bild av vilka konsekvenser insatserna skulle kunna få när väst med bomber och granater ger sig in i samhällen med helt annan sociokulturell historia.
Pär Salander, Umeå
Artikeln har tidigare varit införd som debattartikel i Västerbotten-Kuriren.
