Ola Larsmo föreläste om svenskar drabbade av misär, förakt och rasism
Måndagen 4 december arrangerade ABF i Eskilstuna ett intressant författarmöte. Ola Larsmo talade utifrån sin succébok ”Swede Hollow”. Ola Larsmo, född 1957, har en rad romaner och noveller bakom sej och han var också Svenska Pens ordförande 2009 till 2017.
”Swede Hollow ” är en roman men byggd på handfast verklighetsgrund. En verklighet som Larsmo ägnat ingående studier. Vad var då ”Swede Hollow”. Namnet betyder ju på svenska ”Svenska Dalen” och var en ravin belägen mellan järnvägsspår i staden St Paul i Minnesota. (Staden är en tvillingstad till Minneapolis, städerna är i de närmast sammanväxta). Denna ravin var hemvist för fattiga invandrare från 1800-talets sista decennier fram till 1956 då området helt enkelt utrymdes och kåkarna brändes ner. Idag är det en skogig park mitt i Saint Paul. Dalen beboddes av invandrare från olika länder men svenskarna dominerade under en lång tid. Även italienare, irländare,och polacker var representerade och vid utrymningen 1956 bodde där 14 mexikanska familjer.
Ola Larsmo menar att vår bild av den svenska invandringen i mångt och mycket präglats av Karl Oskar och Kristina i Wilhelm Mobergs trilogi Utvandrarna, Invandrarna och Nybyggarna. Karl Oskar och Kristina som var småländska småbrukare och som också lyckades etablera sej som relativt framgångsrikt som farmare i Minnesota. Men hur representativa var dom? Faktiskt inte speciellt om man tittar på hela den svenska emigrationen till USA. Ola Larsmo menar dock att ingen skugga bör falla över Moberg. Han skildrade den första vågen på 1800-talet då småbrukare dominerade. Moberg vävde också in flera olika människoöden i sina romaner. Folk som utvandrade av olika skäl och som gick olika öden till mötes. Men det är Karl Oskar och Kristina som fastnat. Så till den milda grad att svenska turister enligt Larsmo ibland frågar efter dessa fiktiva romanfigurers gravar! Ola Larsmo pekade på att småbrukarna inte alls dominerade i senare invandringsvågor. Många var proletärer från de svenska städerna eller fattiga landsbygdsbor. De bosatte sej i städer som Chicago och Minneapolis. Och i St Paul.
Larsmo påpekar att Moberg till sin natur var intresserad av dem som gick först, emigranterna som fattade de modiga besluten och gav sej ut i det i det närmaste helt okända. Men emigrationen därefter såg alltså annorlunda ut. Ola Larsmo visar till exempel på den stora gruppen ensamstående unga kvinnor; som lämnade klass och könsförtryck för ett USA som vid den tiden upplevdes som både mer jämlikt och jämställt.
Och några hamnade alltså i ”Swede Hollow”. En lerig ravin, en kilometer lång och en halv kilometer bred. Där bodde under en tid cirka 1000 människor. Männen arbetade ofta på Great Northern Railways bangårdar som var på gångavstånd. De kvinnor som hade arbete arbetade oftast som sömmerskor. Sjukdomar härjade och olyckorna på barngårdarna lemlästade. Från det omgivande samhället möttes dalens invånare med massiv rasism. Svenskar ansågs ju allmänt som ”dumma”. Man kunde inte språket och sederna. Larsmo citerar tidningsreportage och andra texter där det framhålls hur illa svenskar luktar. ”En omisskännlig lukt av svett, läder och strömming”. I ett brev beklagar sej en ung man över hur jobbigt det är i arbetslaget på 60 personer. ”endast 15 vita, resten är svenskar”. Svenskarna barn beskrivs som ”underligt klädda, illaluktande och lekande i lerpölar”. Analfabetismen framhölls vilket Larsmo tror var helt fel. Det fanns en väl fungerande skola i närheten med lärarinnor som behärskade svenska. Rasismen mot svenskarna lättade när italienare flyttade in och etablerade sej som det fattigaste skiktet. Italienarna blev bättre accepterade när polacker intog platsen längst ner. Larsmo menade utan att behöva konkret nämna situationen i dagens Sverige, att här ser vi rasismens mekanismer som vi också idag har omkring oss.
Det finns få bilder och få intervjuer med människor som bodde i ”Swede Hollow”. Under 70-talet gjorde svenskättlingen David Lanegran, professor i geografi vid Macalester College i St Paul, intervjuer. Lanegren berättade att de han intervjuade först presenterade trevliga minnen men efter ungefär en timme började redogöra för umbäranden och tragik.
Husen var enkelt ihopsnickrade brädhus. En del av ”amerikansk” karaktär, en del av svensk typ. Utedass där exkrementerna gick rakt ner i den å som rann genom ravinen. Många av de som jobbade på bangårdarna var daglönare. Ett invandrargetto där invånarna hamnade längst ner på samhällsstegen.
Men hårda fackliga strider rasade under början av 1900-talet i städer som Minneapolis-St Paul, Seattle etc. och i dokument kan man se att många fackligt aktiva var just svenskar.
Just i Swede Hollow är det svårt med dokumentationen. Det fanns inga gatunamn och är i kyrkböckerna man får leta sej fram.
Planer på att riva slummen och bygga industrifastigheter föll på platsens karaktär av ravin med branta sidor och på den sanka marken. När husen revs lät man helt enkelt platsen bli en skogig park.
Den som inte känner historien kan idag passera ravinen utan att förstå här levde emigranter tätt sammanpackade under svåra förhållanden.
Ola Larsmo har genom sin roman gett oss en chans att vidga våra kunskaper. Hans roman är utgångspunkt för en teateruppsättning som just nu spelas i Stockholm. Han berättade att även bland de svenskättade i Minnesota har intresset vaknat för seriösa studier. Larsmo skulle önska att ett batteri av doktorander skulle ta sej ann detta kapitel av vår historia.
Peter Widén.
