Carolusborg. Det svenska slav- och handelsfortet på Guldkusten.

Svensk slavhandel. En del av vår historia det inte talas så mycket om

“Du tronar på minnet från fornstora dar
då ärat ditt namn flög över jorden”

Det har väl aldrig sagts rakt på sak vilka “minnen från fornstora dar” det syftas på i nationalsången. Men det är väl inte en alltför vild gissning att tro att det är stormaktstiden då Sverige var som störst och “hjältekonungar” som Karl XII och Gustav II Adolf krigade ute i Europa för att om möjligt göra det ännu större.

Däremot är det inte lika säkert om Richard Dybeck även syftade på den svenska slavhandeln när han skrev texten till nationalsången 1844. Han kanske inte ens kände till att Sverige deltog i slavhandeln under 200 års tid – från mitten av 1600-talet fram till mitten av 1800-talet.

Ännu idag är det många i Sverige som är helt okunniga om denna mörka del av vår historia.

Jag är helt säker på att när jag gick i skolan 1951-1961, fick vi inte lära oss ett skvatt om svensk slavhandel.

Slavhandeln tog fart när europeiska länder började kolonisera Amerika i början av 1500-talet. Det var främst England, Portugal, Spanien, Frankrike och Nederländerna som bedrev denna omfattande slavhandel. Men även Danmark medverkade. Olika beräkningar säger att 12 miljoner, kanske 20 miljoner, svarta fångades in från Afrikas östkust för att fraktas som slavar till den nya kontinenten. Det som kallades ”triangelhandeln”. Man fraktade slavar som såldes i Amerika. På tillbakavägen hade man guld, socker, bomull, tobak och andra värdefulla varor att sälja i hemländerna.

Några moraliska betänkligheter mot att tillfångata och förslava dessa miljontals afrikaner fanns inte. De betraktades inte som människor. Eller som den brittiske juristen John Lee sa när han försvarade slavhandeln:

Det här handlar om handelsvaror och ägodelar, precis som kaffe eller socker

I sin bok “Kampen för och emot negerslafveriet”, av Cecilia Bååth-Holmberg 1896 beskriver hon hur den kristna kyrkan försvarade slaveriet:

Ett Guds behagliga verk att röfva hedningar, svarta negrer, från deras hemland, sälja dem – med god vinst – till den högstbjudande, samt i utbyte mot piskan och tortyren gifva dem medborgarrätt till himmelens salighet genom att tvinga dem till dopet…Om I tagen eder slafvar efter tron och i afsikt att föra dem till Kristus, så skall er handling alls icke vara en synd, utan kan till och med bli en välsignelse.

Slavhandeln var en lukrativ affär. Därför ville man även från Sverige vara med på ett hörn för att sno åt sig av kakan.

Först ut på plan var affärsmannen och “den svenska industrialismens fader” Louis De Geer som tog initiativ till den första svenska slavexpeditionen till Afrika. Grunden skulle läggas för att köpa och sälja förslavade afrikaner.

1646 lastades den första svenska slavexpeditionen med tyger, elfenben och 260 förslavade afrikaner för att skeppas över Atlanten för att säljas till engelska plantageägare på ön Barbados i Västindien.

På hemvägen hade man guld i lasten, samt fyra förslavade afrikanska barn att visa upp som “varuprov” för den svenske rikskanslern Axel Oxenstierna.

Uppmuntrade av den lyckade expeditionen bildades Svenska Afrikakompaniet 1649 av Louis De Geer och ett antal höga adelsmän.

Kompaniet fick kungligt privilegium av drottning Kristina, alltså ett särskilt tillstånd från statsmakten att driva svensk Afrika-handel, inklusive slavhandel.

1650 anlade Sverige ett handels- och slavfort vid det som då kallades Guldkusten (nu Republiken Ghana). Därifrån skulle merparten av den svenska slavhandeln fungera som utskeppningshamn.

Slavfortet fick namnet Karlsborg, eller Carolusborg, efter Karl X Gustav.

Affärerna gick lysande. För att bättra på dem ytterligare tyckte Gustav III att Sverige borde ha en egen slavkoloni och en egen hamn i Västindien. 1784 lyckades Gustav III förhandla sig till den lilla ön Saint Barthélemy i Västindien från Frankrike. Huvudstaden bär fortfarande namnet Gustavia efter Gustav III.

Den svenske kungen utropade sin nya koloni till frihamn och omlastningsplats för slavskepp av alla nationaliteter. Flertalet av de svenskägda slavarna arbetade i hamnen med att lossa och lasta fartyg. Som ersättning tog Gustav III 25 procent på slavhandeln för att upplåta sin strategiskt placerade hamn.

Fredrik Thomasson, doktor och akademiforskare vid historiska institutionen vid Uppsala universitet, är den förste forskaren som gått igenom domstolsprotokoll som antecknats på Saint Barthélemy, och som finns arkiverade i Paris:

Det jag har hittat är hur ett svenskt implementerat rättssystem behandlat slavbefolkningen…Det är en viktig källa för socialhistoria. Domstolsprotokollen är nästan enda källan där vi får reda på något om slavbefolkningen … Slavarna finns där med namn, de är vittnesmål och man kan nästan höra deras röster, säger Fredrik Thomasson.

Ett fall som återfinns i protokollen handlar om slaven Jean Pierre som anklagats för att ha slagit en vit man. Flera vittnen kunde meddela att det var i självförsvar. Men eftersom det var strängt förbjudet för en svart slav att slå en vit person ville den svenska domstolen statuera ett exempel. Jean Pierre dömdes till 32 piskrapp, liggandes på mage, fastspänd mellan fyra pålar. En vanlig metod som kallades “quatre piques” (fyra pålar)

Enligt lagen hade en svensk slavägare rätt att själv utdela upp till 29 piskrapp utan dom. Flera piskrapp än 30 krävde domstolsbeslut.

När konstnären Carl Johan De Geer fick reda på att hans anfader Louis De Geer sysslade med slavhandel blev han så upprörd att han målade en tavla “Släkten och slavarna” (se bifogad bild) som visades vid en utställning på Norrköpings museum. Det var hans sätt att göra upp med sitt förflutna “arv”.

Jag vill citera minnesorden efter Louis De Geer i Wikipedia:

Han var, enligt samtida intyg, gudfruktig och rättskaffens, ädelsinnad och välgörande man, som använde stora rikedomar på ett frikostigt sätt”.

Wikipedia skriver att han “för egen räkning bedrev oceanhandel på Guldkusten där en svensk koloni anlades” (slavfortet Carolusborg. Min anmärkning)

Men det står inte ett ord om att han också var den svenska slavhandelns fader.

1807 förbjöd Storbritannien slavhandel. Men Sverige fortsatte. Det brittiska rörelsen mot slaveri hade tagit kontakt med Gustav III redan 1788, men då blånekade kungen till att Sverige sysslade med sådana befläckande saker.

Först 1813 började Sverige avveckla sin slavhandel. Men det infördes undantag. Man fick ha slavar “för husbehov” i den svenska kolonin Saint Barthélemy, en koloni som svenska kronan förvaltade fram till 1878.

Rolf Waltersson

Liknande artiklar: