Författaren till detta debattinlägg är Kjell Östberg, professor i historia vid Södertörns högskola.
Artikeln har också varit publicerad i tidningen Internationalen.
*****
“Jag är stolt över svenska ÖB”, förkunnade Nooshi Dadgostar i riksdagens partiledardebatt.
Tala om dålig timing. Några dagar senare deklarerade överbefälhavare Micael Bydén att Sverige i de pågående NATO-förhandlingarna inte borde motsätta sig att kärnvapen placerades ut på svensk mark, ens i fredstid.
Överbefälhavare Micael Bydéns utspel, där han öppnar upp för såväl kärnvapen som permanent Natotrupp på svensk mark, är ett uppseendeväckande övertramp i den inrikespolitiska debatten.
När Socialdemokraterna efter viss intern vånda i maj ställde sig bakom en NATO-anslutning var det med två tydliga förbehåll: Inga kärnvapen eller baser för utländsk trupp på svensk mark. I den Socialdemokratiska regeringens utrikesdeklaration från 10 juni i år stod det att “den säkerhetspolitiska linjen ligger fast. Vår militära alliansfrihet tjänar oss väl och bidrar till stabilitet och säkerhet i norra Europa.”
Även Ulf Kristersson verkade då accepterade detta.
Att som överbefälhavaren, öppet utmana ett så viktigt och känsligt politiskt ställningstagande och offentligt driva en annan linje skulle vara omöjligt för varje chef för någon annan statlig förvaltning och omedelbart lett till reprimander, möjligtvis avsked. Men den svenska krigsmakten är en stat i staten och för ÖB gäller andra spelregler.
Tvärt om ledde hans utspel till att Moderaterna såg möjligheter att slingra sig ur partiets tidigare ställningstagande. I Ekots lördagsintervju förra veckan slöt den nye försvarsministern upp bakom ÖB och menade att undantaget från kärnvapen i Sverige för närvarande saknar aktualitet.
Nu gällde Nooshi Dadgostars stolthet nog inte i första hand Micael Bydén personligen, utan ÖB-institutionen. Men det gör den knappast mera smaklig.
Sveriges första ÖB åkte själv ner till Berlin för att hylla Hitler på hans 50-årsdag. Den andre konspirerade med vita finska slaktargeneraler och fascistiska baltregimer för att planera anfall mot Sovjetunionen.
Deras efterträdare har lobbat för svenska kärnvapen, byggt ut militära landningsbanor för att passa för amerikanska kärnvapenbestyckade bombplan, bluffat om ryska u-båtshot för att pressa upp försvarsanslagen och ända fram till idag haft hemliga överläggningar med amerikanska NATO-generaler. (Allt finns ordentligt dokumenterat i statliga utredningar, främst Neutralitetspolitikkommissionen och Säkerhetspolitiska utredningen.)
Bydén traskar uppenbarligen vidare i denna tradition. Han har redan låtit turkiska soldater delta i NATO-övningar på svensk mark. Och vad händer när ÖB börjar samarbeta med sina turkiska kollegor? Materiellt stöd till turkiska militära aktioner mot kurder i Syrien? Vapenembargot är ju upphävt och PYD/YPG är PKK-stämplade – och därmed enligt Erdoğan och Kristerssons regering lovligt villebråd.
Kjell Östberg
