Hamnarbetarna väljer att möta Sveriges Hamnars lockout med full strejk i hamnarna. Det är rätt och riktigt!

STREJKEN KAN BLI ETT AVGÖRANDE STEG FÖR EN NY ARBETARRÖRELSE

Artikeln har tidigare (3/3) publicera på varit publicerad på sidan globalpolitics.se och ursprungligen (27/2) som ledarartikel i tidningen Proletären.

Hamnarbetarna väljer att möta Sveriges Hamnars lockout med full strejk i hamnarna. Det är rätt och riktigt!

Frågan är enkel. Det gäller alla arbetares rätt att välja sin egen fackliga organisering. Att tvinga arbetsköparna att acceptera den fackförening som arbetarna på en arbetsplats sluter sig samman i. Detta vägrar Sveriges Hamnar och därför är det konflikt.

Hamnarbetsköparnas lockout är ett försök att knäcka Hamnarbetarförbundet genom att tömma arbetarnas strejkkassa. Därmed stod valet mellan undergång och motstånd. Hamnarbetarna väljer motstånd och är värda all respekt för det.

Hamnarbetarförbundet har inte bara Sveriges Hamnar mot sig, utan hela den svenska korporativa apparaten – näringsliv, kommun, stat och topparna i den socialdemokratiska fackföreningsrörelsen. Samma apparat som vill inskränka strejkrätten och som i desperation över att deras gamla ordning håller på att falla samman vill rädda sin maktställning genom ytterligare toppstyrning, repression och inskränkningar av de demokratiska friheterna.

Det lågintensiva ställningskriget har pågått i flera år. Nu har det gått över i storkonflikt. Det kommer att bli hårt och troligen långvarigt. Hur det slutar avgörs av arbetarsolidariteten.

Vägen fram är att göra som Svenskt Näringsliv gjort hela tiden och se den pågående striden för vad den är, en fråga om klasskamp och inte som en begränsad facklig konflikt. Motståndarna inser detta, vilket märks i den välorganiserade och rasande kampanj mot hamnarbetarna som den ekonomiska, politiska och mediala eliten i Sverige drivit.

Sett ur klasskampens perspektiv blir frågorna inte yrkesmässiga, utan klassmässiga. De är inte lokala, utan nationella och internationella. De är inte enbart fackliga, utan politiska.

Hamnarbetarförbundet har därför vänt sig till alla arbetargrupper och fackföreningar i Sverige med begäran om solidaritet. De kommer att begära sympatiåtgärder av andra fack och har tydligt deklarerat att allt arbete som skulle gjorts av Hamnarbetarförbundets medlemmar är strejkbryteri.

Detta kommer att motarbetas uppifrån av den socialdemokratiska apparaten. Men det är ute på jobben som kraften i solidariteten finns. De fackföreningsföreträdare eller politiker som hugger de kämpande hamnarbetarna i ryggen eller uppmanar till strejkbryteri gör sig skyldiga till det värsta man kan göra som arbetare. Sådana förrädare bör föraktas och bekämpas med samma ilska som mot IS-terrorister.

Hamnarbetarnas strid är och måste tydligare bli en del av den växande rörelsen ute på arbetsplatserna mot otrygga anställningar, bemanningsföretag, arbetskraftsimport och chefernas växande tyranni. Det är varje klassmedveten arbetares plikt att ge sitt aktiva och praktiska stöd till de arbetare som för tillfället står i stridslinjen. Idag är det hamnarbetarna som står främst, de kämpar för sin överlevnad som kollektiv.

Hamnarbetarstrejken 2019 kan bli ett avgörande steg för att bygga en ny stridbar och okorrumperad arbetarrörelse. Det hänger på om vi tillsammans lyckas väcka arbetarsolidariteten ute på jobben och i samhället. Nu får det vara slut på att backa, buga och bocka. Snällhetens tid är förbi – kampens och stolthetens tid
är inne!

Liknande artiklar: