Arbetarrörelsen i Durham manifesterar 2019. Nu har arbetarklassen i hela Storbritannien börjat röra på sig igen. Foto: Pete / Emhyrio / pixabay.

Storbritannien: Arbetarklassen reser sig igen!

Klasskampen i Storbritannien skärps. Bakgrunden är de dramatiska försämringar som drabbat alla dem som inte tillhör landets välbeställda och privilegierade samhällsskikt.

De ekonomiska villkoren för den brittiska arbetarklassen har blivit allt mer pressande.

Energipriserna har skjutit i höjden med 96 procent sen förra vintern, hyrorna har ökat med så mycket som 20 procent.

Inflationstakten ligger på 12,3 procent och verkar kunna öka till 18 procent under de första månaderna av 2023.

Pandemin skördade hundratusentals dödsoffer och brutala nedskärningar har brutalt försämrat levnadsvillkoren.

TUC (brittiska LO) har beräknat att brittiska arbetares löner sjunkit med motsvarande 800 kronor i månaden i fast penningvärde mellan år 2008 och 2021. Och nu skjuter inflationen uppåt i rekordfart. s

Där arbetsköparna överhuvudtaget erbjudit höjningar har det inneburit nivåer som p.g.a. inflationen i verkligheten betytt reallönesänkningar.

Men för chefslönerna har det varit andra principer. För arbetare har det rört sej om höjningar på mellan 2 och sex procent För de verkställande direktörerna i de 100 största bolagen har höjningarna hamnat på upp till 23 procent.

Låt oss titta på Philip Jansen, VD för BT-Group, Storbritanniens största företag inom IT och telefoni. BT:s vinst låg runt motsvarande 17,5 miljarder kronor i år.

Jansen lyfter en lön på 47 miljoner kronor. Han ger sej en höjning med 32 procent.

Han tjänar 86 gånger mer än genomsnittslönen för BT-anställda. Betänk att man bland de anställda då också räknar med relativt högavlönade tekniker, tjänstemän och chefer. Skulle man jämföra med enbart medlemmarna i Communication Workers Union (CWU) skulle naturligtvis siffrorna bli ännu mer absurda.

När det gäller CWU:s medlemmar avbröt Jansen förhandlingarna och dikterade ensidigt en “höjning” på motsvarande 1600 kronor i månaden vilket innebär en reallönesänkning för de 40 000 callcenteranställda. Många callcenteranställda tjänar så dåligt att de i allt större utsträckning blivit beroende av så kallade “food banks”. (food banks distribuerar mat gratis till fattiga)

En som inte behöver besöka “food banks” är verkställande direktören för Royal Mail Group. Han heter Simon Thompson. Royal Mail betyder ju Kungliga Posten men Royal Mail är i sann Thatcheristisk nyliberal anda privatiserad. Trots namnet alltså.

I juni i år gav Thompson sej själv en liten extra bonus på nära två miljoner kronor. Det kunde han behöva, hans månadslön ligger på 844 tusen kronor.

Strax därefter informerades företagets arbetare att deras löner skulle höjas med 2 procent. Vilket naturligtvis givet inflationen betyder en kraftig reallönesänkning. Detta trots att de anställdas insats genererat en årsvinst motsvarande över 10 miljarder kronor.

Men arbetarna på BT och Royal Mail har svarat. Man har med stor majoritet röstat för strejk. Vid en omröstning deltog 77 procent av medlemmarna och 97,6 procent av dem röstade för strejk. För att förhindra strejker genomdrev den konservativa regeringen år 2016 att fackförbundsledningarna inte, som i Sverige, fick besluta om strejk. Mer än 50 procent av medlemmarna måste i en omröstning rösta för strejk. Men så har nu skett och det med råge. Röstat för strejk har också 40 000 järnvägsarbetare i fackföreningen RMT gjort.

Nyligen har också en majoritet av de 70 000 medlemmarna i fackföreningen för Universitets och College-anställda röstat för strejk. Så har också ett tjänstemannafack organiserande 100 000 löntagare gjort.

Och för första gången har medlemmarna i världens största sjuksköterskefackförening, Royal College of Nursing, röstat för strejk. Vi talar om 465 000 medlemmar! Och många fler fackföreningar står på tur för att organisera omröstningar.

Några segrar har redan inkasserats. Storbritanniens näst största fackförening UNITE, har länge varit ute i ett ”gerillakrig” mot bussbolag och multinationella bolag. Markpersonal och incheckningsanställda på Heathrow Airport kunde i juli genom sina fackföreningar UNITE OCH GMB tillkämpa sej lönelyft på 13 procent. Detta efter hot om att genom strejk stänga ner flygplatsen. Liverpools hamnarbetare kunde genom en serie strejker inkassera höjningar på 18,5 procent.

Men arbetsköparna har också luftat militanta förslag. Royal Post har kastat fram tanken att man ska sluta förhandla med facket överhuvudtaget och istället möjligen vid tillfällen ”konsultera” facket. Man har också lagt fram idén att stänga postkontor med anställd personal och istället introducera ett system med postutkörare som ”egna företagare”. Gig-ekonomi kort sagt. Facket har svarat med att man inte kommer att acceptera postens förvandling till något liknande Uber.

Faktum är att kampviljan hos arbetarklassen är större än på mycket länge. Vi står inför hårda strider. Och som RMT:s ordförande Mick Lynch slår fast: “Arbetarklassen är tillbaka!”

Peter Widén

Uppgifterna i denna artikel är till stor del hämtade ur den fackliga nättidningen Labor Notes.

Liknande artiklar