Debattinlägget kommer från tidningen Internationalens ledarredaktion.
Författarna understryker att den enda vägen till en hållbar fred går genom demokratiska, internationalistiska och anti-militaristiska folkrörelser. Massflykten från Putin-regimens tvångsmobilisering är ett av uttrycken för det folkliga motståndet mot militarismen. Därför är det en skandal att politiker i Sverige och annorstädes vill neka de ryska krigsvägrarna tillflyktsmöjligheter utanför Ryssland, konstaterar författarna också.
*****
Den ryska invasionen av Ukraina har sedan länge övergått i ett ställningskrig. Rysslands militära styrka nöts ner av det ukrainska folkets motstånd och det massiva vapenstödet från NATO. Putinregimens manipulerade folkomröstningar och annekteringar av de fyra ukrainska provinserna är ett sätt att försöka ta initiativet genom att höja insatserna.
Putin kommer att beskriva ukrainska motangrepp på de ockuperade områdena som invasioner av ryskt territorium. Vägen öppnas för total mobilisering och att omvandla “specialoperationen” till det krig alla vet att den varit hela tiden, men nu peka ut Ukraina som angripare. Ett trolleritrick. Men det är ett högt spel.
När nu otränade soldater skickas in för att göra vad de tränade trupperna inte förmådde, riskerar de ryska härskarna att tappa ansiktet. Detta ger ny aktualitet åt Putins upprepade hot att använda kärnvapen om ryskt territorium angrips. Några av hans nickedockor, som Razman Kadyrov i Tjetjeninen, kräver redan att “taktiska” kärnvapen ska sättas in för att stoppa den ukrainska motoffensiven.
Kärnvapen, om än aldrig så “taktiska”, skulle inte bara innebära en våldsam upptrappning av kriget i Ukraina, USA har redan varnat för “katastrofala konsekvenser för Ryssland”. Världen passerar då en livsfarlig tröskel som inte överträtts sedan andra världskrigets slut. Därför är det knappast en trolig åtgärd – idag.
Men en desperat rysk statsledning vars militärmakt går mot nederlag trots full mobilisering kan mycket väl gripa efter kärnvapen som ett sista halmstrå. Med den pågående ryska mobiliseringen och med ytterligare vapenmiljarder till Ukraina vrids krigsspiralen upp mot ett läge där kärnvapen blir tänkbara.
I den upphetsade situation som råder kan även rena misstag bli ödesdigra. Varje krig är ett nederlag, ett storkrig idag är en global katastrof och börjar gränsen till kärnvapen suddas ut genom små “taktiska” kärnladdningar ligger vägen mot ett fullskaligt kärnvapenkrig öppen. Något som faktiskt kan vara just “slutet på allt”, vad än Göteborgs Postens skrivbordskrigare anser.
De liberala fantasierna efter Sovjets fall om en marknadsekonomisk utopi av fred och samarbete, var lika naiva som närsynta. Så såg inte världen ut innan Kalla kriget. Den präglades tvärtom av en oförsonlig kamp om marknader, resurser och makt. Krigshotet var ständigt närvarande mellan skiftande allianser och upprustningen var på allvar förberedelser för krig. Det ryska övergreppet på Ukraina har brutalt påmint oss om att vi är tillbaka där igen – nu förstärkt med kärnvapenhot.
Kriget i Ukraina kommer inte att vara det sista eller värsta. Sedan länge växer spänningarna globalt mellan den regerande stormakten USA och utmanaren Kina, ett land med helt annan ekonomi och militärmakt än Ryssland.
Det är ett vidrigt val vi ställs inför: att acceptera att “det släpps några kärnvapenbomber i Europa” eller att vika ner oss inför kärnvapenbestyckade despoter. Det är också ett omöjligt val och det enda anständiga svaret är: Inget av detta!
Det finns andra sätt att reagera än mer vapen och ökad militarisering. Första världskrigets fasor tog slut först när de ryska bondesoldaterna i miljoner övergav skyttegravarna och blev en del i det väldiga arbetar- och bondeupproret 1917. Idag förefaller tanken på folkliga uppror som störtar tyranner och stoppar krig mycket avlägsen. Förnuftets röster är svaga och kanske är en massrörelse mot kriget en fåfäng förhoppning i en tid när arbetarrörelsens företrädare inte ens kan tänka tanken utan okritiskt sluter upp kring upprustning av “de egna” staternas militärmakter och krigsalliansen NATO. Desto viktigare att vi tänker den. Och inte bara tänker utan på alla sätt försöker sprida tanken och organisera kring den.
Även om oddsen är mot oss är det bara de stora folklagren som kan sätta stopp för både diktatorer och domedagsbomber. Akut gäller det att stödja all folklig opposition mot Putins gangstervälde och kärnvapenhot, alla initiativ, organisationer och individer som gör motstånd i Ryssland behöver uppmärksammas och få hjälp.
Akut är också kravet att Sverige och EU – i stället för att stänga gränserna för dem – ger asyl åt alla som nu flyr Ryssland för att slippa kommenderas ut i krig.
