I en kort men mycket spännande bok, “Vad kommer efter socialdemokratin” diskuterar vänstersocialdemokraten, professorn i idehistoria, Jenny Andersson om socialdemokratins uppgift i framtiden. Även om hon deltar i en spännande akademisk diskussion inom socialdemokratin menar jag att även vänstern utanför socialdemokratin bör noga studera debattörernas analys.
Andersson är mycket kritisk till dagens socialdemokrati och börjar med att konstatera vad som hände med socialdemokratin i Europa efter den segervittring den hade på 90-och 2000-talet. Man trodde att mer marknadsvänlig och medelklassvänlig politik var framgångsreceptet.
Den nya ideologin skulle vara en socialt inriktad tillväxtpolitik kring innovationer, livslångt lärande och jämlikhet.
Blairs pyrrhusseger med en instabil väljarmajoritet i mitten och kräftgången för SPD i Tyskland och Parti socialist i Frankrike visar att denna tanke var en återvändsgränd.
Några forskare som Chantal Mouffe menar att kampen om mitten skulle driva väljarna ut mot marginalerna. Både till höger och vänster.
Vi lever i de politiska minoriteternas tidevarv menar hon. Efterkrigstidens klasskompromisser tycktes som bortblåsta.
Lee Mudge en annan välkänd samhällsforskare menar att S stora strategiska fel var föreställningen om “median voter” som röstar med plånboken och inte bryr sig om nödvändigheten av ett gemensamt projekt för hela folket.
Att fokusera på ett smalt medelklasspår gjorde att socialdemokratin inte kunde realisera förslag som går emot medelklassens ekonomiska intressen och därmed starkt begränsar strategiska beslut för hela befolkningen.
Det stora felet man gjorde var, enligt författaren, att man inte förstod hur den nya tekniken skulle förändra produktionsförhållandena. Man trodde att övergången från det löpande bandet, från “fordism till postfordism”, skulle innebära större frihet för de anställda. Det var en länge närd önskan från vänstern att en minskning av antalet hierarkiska fabriker skulle öka jämlikheten och också friheten för arbetarklassen.
Felet var att man inte tillräckligt noga beaktade att den nya typ av företag som snabbt växte fram och ändrade produktionsförhållandena och den fackliga kampen. Gig-ekonomin kom att i ett slag förändra arbetsvillkoren där de som levererade varorna blev “egna företagare” och att arbetet på de fabriker som blev ännu mer enahanda där arbetarna lättare kunde kontrolleras. Ett aktuellt exempel är den nya tidens flaggskepp det snabbt växande digitala företaget Amazon där distributionen av de beställda varorna handhas av chaufförer som står i långa rader och väntar på mobilsamtal och de som arbetar i lagerlokalerna förses med headsets och förs med hjälp av ett Gps system till varorna. Arbetarna blir lätta att kontrollera och eftersom de inte behöver någon utbildning blir de lätt utbytbara och det är bara en tidsfråga innan de ersätts av robotar. Den omhuldade kunskapsekonomin, som många menade skulle ersätta fabriksekonomin visade sig bara öka självständigheten och kreativiteten för ett fåtal. Den övervägande delen av arbetare och tjänstemän fick en försämrad delaktighet där kontrollen ökade.
Vad är socialdemokratins och fackens roll i den nya ekonomin?
Dagens socialdemokrati är nästan enbart upptagen av hur man skulle kunna öka tillväxten så att man kan fördela ett överskott och förhoppningsvis därmed kunna skapa ett mer jämlikt samhälle. Kommunpolitikerna står i ett till synes olösligt dilemma. I t.ex. Eskilstuna tas Amazon emot med öppna armar, någon diskussion om det “goda arbetet” hinner arbetarkommunen inte med och konkurrensen om nya arbetstillfällen är knivskarp. Man är helt prisgiven åt kapitalismen.
Varför ser inte socialdemokratin att ett reflexlöst accepterande av kapitalismen inte kan lösa de problem som man står inför och nöjer sig med att verka för en så effektiv kapitalism som möjligt. Går man tillbaka 100 år fanns det inom socialdemokratin en levande debatt där ledande politiker som Branting, Karleby deltog.
Fortfarande var Marx aktuell och en svensk tolkning, där man tog avstånd från den leninistiska och tyska analysen som man ansåg för dogmatiska, föddes. Det svenska bidraget till den internationella debatten var utpräglat pragmatiskt.
Andersson gör ett viktigt påpekande att socialdemokratin aldrig varit antikapitalistisk men att den har varit mer eller mindre kritisk mot kapitalismen.
Socialdemokratin är på sätt och vis sammanvuxen med kapitalismen. Mattias Hägglund påpekar i sin bok “Vårt enda liv” att S aldrig på allvar ifrågasatte kapitalismen och att de endast har varit intresserade av hur överskottet fördelades. Hägglund menar i sin bok att S inte heller på allvar diskuterat vad som menas med “värde”. Under kapitalismen kan det värde som skapas i produktionen till syvende och sist endast utgå från att vara vinst för kapitalägarna. Om värdet av produktionen istället skulle mätas i den tillgängliga tid som skapas skulle de som arbetar i företagen kunna ta ut överskottet som minskad arbetstid och samhället skulle också kunna använda överskottet till att minska t.ex. klimathotet. Om socialdemokratin redan tidigt ställt sig frågan hur detta överskott skulle användas skulle kanske ett annat samhälle ha varit möjligt att skapa.
Inte ens de radikala visionärerna Wigforss och Karleby försökte på allvar diskutera detta värdebegrepp.
I sin kritik av kapitalismen antyder de tidiga socialdemokraterna att värdet kan skapas av spekulation och inte av faktiskt arbete. Men man går dock inte vidare och ger inga förslag hur denna motsättning ska ändras.
Kapitalismen skapar maktkoncentration fortsätter man, och menar även att kapitalismen är ineffektiv.
Blandekonomin och välfärdssamhället är socialdemokratins stora bidrag i den socialistiska diskussionen om lösningen på motsättningen mellan kapital och arbete.
Inte nog med det. Genom att bygga ut välfärdssamhället kunde socialistiska öar bildas som bäddade in kapitalismen och skulle kunna ge en bild av ett framtida socialistiskt samhälle men här tror jag att även de tidiga socialdemokraterna inte tillräckligt ifrågasatte hur produktionsvillkoren i de privata företagen övertogs av de samhälleligt ägda företagen.
För de som arbetade inom den offentliga sektorn var villkoren likartade de som gällde i det privata näringslivet. Man skapade inte alternativa arbetsförhållanden när det gällde hur arbetet skulle organiseras, hur arbetarna skulle involveras i skötseln, hur lönerna skulle sättas och hur chefer skulle utses.
Ett annat problem med blandekonomi var också var gränsen skulle gå mellan privat och samhälleligt ägande. Erlander menade att det inte fanns någon gräns utan det samhälleliga ägandet skulle kunna expandera till 60-70 procent. Idag menar många att gränsen förskjutits allt mer åt höger.
Ett annat spår i boken som Andersson tar upp är vilken typ av parti som socialdemokratin är och måste vara inför framtiden. Socialdemokratins egenart till skillnad från kommunisternas är, menar hon, att partiet måste vara ett massparti.
I den ständigt pågående diskussionen mellan socialister och reformister anklagas de senare för att inte förstå kapitalismens innebörd, särskilt idag där den snabba teknologiska utvecklingen skapar illusioner hos socialdemokratin som ser den snabba teknologiska utvecklingen som en möjlig väg mot ökad frihet och jämlikhet för de anställda i företagen.
Mot den kommunistiska uppfattningen att det är arbetarklassen som är drivande i omställningen av samhället från kapitalism till socialdemokrati ställer Andersson den socialdemokratiska tanken att socialismen mycket väl kan samarbeta med kapitalismen men ett avgörande villkor från de tidigare socialdemokraterna var att kapitalismen måste tämjas och inringas för att kunna verka för folkflertalets bästa.
Endast genom att betrakta folket i pluralis och erkänna att endast med accepterandet av motsättningar som något som driver utvecklingen framåt och skapar pragmatiska lösningar, kan demokratin säkras från alla former av populism både från höger och vänster eftersom populismen ser folket i singularis och att ledningen för ett parti sitter inne med sanningen och pådyvlar den till resten av folket.
Vad skall då socialdemokratin göra enligt Andersson. Hon menar att trots den skarpa kritik hon levererar behövs socialdemokratin för utan den skulle en regellös kapitalism utmynna i kaos och apokalyps. Hon har ingen teori om hur kapitalismen ska avskaffas och kooperativ och lokala lösningar räcker inte mot dagens kapitalism.
Det är ingen lätt uppgift som socialdemokratin står inför. Det är nödvändigt att socialdemokratin arbetar fram en ny teori om ekonomiskt värde som mänskligt värdighet. Hon menar också att ingen social kris idag kan lösas genom tillväxt utan bara genom en radikal omfördelning av de ekonomiska resurserna.
Den socialdemokratiska teorin om en blandekonomi och en socialt driven ekonomi har inte uttömt sina möjligheter menar hon men då måste socialdemokratin kraftfullt försöka tämja och inringa kapitalismen och återvända till tankarna om en socialt driven kapitalism.
Hans Östensson
