- Hans Norebrink från Göteborg är författare till denna insändare.
De flesta av världens cirka 1,8 miljarder globalt utspridda muslimer finns i Främre Indien och Indonesien (min sammanfattning och nedan). Sveriges muslimer är ungefär 400 000 eller 8 procent, de flesta med rötterna i Afrika och Mellanöstern (“sekulära muslimer” inräknade). De är förstås vanliga fredliga människor som kämpar på i vardagen.
Därför gäller det att skilja de många fredliga muslimerna (den helt överväldigande majoriteten) – från den ultrareligiösa “eliten” av krigiska fundamentalister, bokstavstrogna jihadister, renläriga salafister, sekteristiska whahhabister, IS, al-Qaida, talibaner, Boko Haram, Al-Shabab.
Alltså mellan den lilla elitära minoriteten av medeltidsreaktionära, patriarkala, homofoba, konservativa, auktoritära, antidemokratiska, islamistiska, religiösa extremister.
Och den stora massan mer sekulära, mer traditionella och mer demokratiska muslimer. Se den arabiska våren (även om desillusionering följde). Alltså folkets islam, ofta inblandad med lokala kulturella och religiösa uttryck.
Många år gick, enligt kritiker, förlorade i Sverige på att inte klart skilja mellan de många vettiga vardags-muslimerna och de religiösa fanatikerna. Mellan religion som moral och privatsak, och som växande politisk ultrahögeragenda och “islamofascism” (mina ordval).
Mellan idealet islam som en demokratisk svensk blågul religion. Och idealet totalitär global präst- och krigardiktatur: Det världsomfattande Kalifatet med sitt historieideal – ett romantiserat 600-tal i det förgångna på den arabiska ökenhalvön.
Men islam och islamism skildes inte alltid åt på grund av välvillig antirasism som ofta undvek islamkritik. Men då fick sverigedemokraterna lättare att driva sin politik, som just drog alla muslimer över en kam. Stelnade konservativa värderingar hos en del vanliga muslimer tonades ibland ner.
Islam: privat eller statlig
Författaren, journalisten och (ibland ifrågasatta) experten på våldsbejakande islamism, Magnus Sandelin, beskriver i debatt-och faktaboken “Den omhuldade islamismen – åren då radikaliseringen tog fart i Sverige” hur svårt och ganska ensamt det länge var att prata öppet om islam och islamism. Först med terroristresenärerna, terrordådet på Drottninggatan, IS blodbad, och det utropade kalifatets kollaps, blev det möjligare att tala mer fritt och öppet.
Varför tog det sån tid att få igång en rak debatt? Författaren och andra intervjuade och citerade nämner sverigedemokraterna och andra främlingsfientliga invandringsmotståndare. Många ville inte ge dem argument genom att ta upp problem bland de redan utsatta muslimerna.
Svensk naiv okunnighet
Därtill okunnigheten om islam och kulturen i Mellanöstern/Afrika (som är mest olik vår nordprotestantiska kultur i hela världen, mitt tillägg). Plus god vilja att göra det bästa för “våra” nya islam-svenskar. Liksom godtrogen naivitet. Som gjorde att islamister kunde få statliga bidrag menade för demokratiska muslimska föreningar. Och likaså gjorde att de kunde använda Sverige som en lugn oas.
Vidare den misslyckade integrationen. Med segregerade utsatta förortsproblemområden, diskriminering, rasism, arbetslöshet, liten kontakt med “gammsvenskar” och det svenska språket, kriminalitet, en känsla av att vara oönskade, ibland dåligt upplysta om svenska och officiella värderingar. Inte minst vad gäller barn, barnuppfostran, kvinnor, feminism, tvångsgifte, hbtqia+-personer, kärnfamiljen och antisemitism.
Oönskade & oupplysta
Mitt OBS – det tog lång tid även för oss gamla svenskar att lämna dessa ålderstigna fördomar och föråldrade värderingar. Och fram till år 2000 var kristendomen officiell statsreligion i Sverige – vilket var en gynnad och orättvis särställning. Men nu ur boken igen:
“Fram stiger en berättelse om en i Sverige både missionerande salafism, som ekonomiskt och ideologiskt stödjer IS och andra terrorgrupper, liksom en rekryterande salafism som sänder ungdomar och familjer att strid utomlands”.
Den tidigare extremistpredikanten Anas Khalifa, som officiellt lämnade salafismen 2021 säger i samtal med författaren att “salafismen kommer att försvinna på sikt”. En process av öppet muslimskt ifrågasättande av islamism och jihad har vuxit sedan kalifatets fall.
Å andra sidan har islamisterna taktiskt anpassat sig och mjukat upp sitt språk, tonat ner våldstalet. Och börjat gå in den svenska politiken – som i partiet Nyans, säger han. Själv kallas han dock förrädare, och kan inte åka kollektivt på grund av allt hat och hot han drabbas av.
Han tar också upp att många muslimska invandrare ogillar Sverige. Och knyter bland annat det till en felaktig uppfattning att en muslim inte kan vara svensk. Vidare säger han om det svenska samhället och islam:
“Myndigheterna måste jobba med att skapa en nationalistisk känsla så att människor tycker om det här landet”.
Magnus Sandelin samtalar även med Nalin Pekgul (Baksi), troende kvinnlig muslim och kurdisk-svensk antirasist, socialdemokratisk riksdagsledamot 1994–2002. Som lämnat politiken efter hat och hot från islamistiska kretsar, som kallar henne islamofob för sin kritik mot extremislam.
Hon menar också att islamisterna fått mindre inflytande, och mindre kunnat påtvinga vanliga muslimer sina regler. Hemma i Tensta har hon på senare år sett korta kjolar och mammor i baddräkt. Hon ser två orsaker till förändringen, att IS förlorade i Syrien, och att “samhället började att sätta ner foten”.
Om svenska islamister säger hon: “Det är obehagliga krafter. De har tagit patent på att representera islam, och jag hade inte fattat hur högt priset kunde bli för att gå emot dem…Bort med bidragen, säger jag bara!”
Med sin attityd – “vi är de enda sanna muslimerna” – bidrar även islamisterna till att blanda ihop islam och islamism, vilket gynnar de senare.
Som jag förstår det anser både islamisterna och rasisterna att islamism är islams rätta ansikte. Därför nödvändigheten för oss andra att just skilja på islamism och islam.
Hans Norebrink,
arbetare som ideellt arbetat med muslimsk integration i Sverige. Bidrog till att Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg fick en värdig svensk arbetsplats-moské. Volontär i muslimska Marocko. Besökt 17 muslimska länder. Läst 5 p. islam.
En blågul demokratisk islam, lika svensk som kristendomen, är mitt religionsideal.
