Jimmie Åkesson har i efterhand, sin vana trogen, beskrivit det han menade och sa på partiets landsdagar i lite olika versioner, beroende på inför vilket forum han i efterhand har “förklarat sig”.
Men talet han höll på i Västerås finns bandat, och om innebörden i hans budskap behöver ingen tveka.
Islam är en “imperialistisk” ideologi, hävdade Åkesson.
Han hävdade vidare att ingen har en “rätt” att i Sverige införa en religion som är “främmande” för Sverige. Med det menade han att muslimer inte har någon plats i det Sverige som Åkesson och SD vill forma.
Åkesson underströk att “minareter och halvmånar“ är något som inte ska få förekomma i svenska städer. De är enligt Åkesson styggelser.
Hans förslag var att inte bara att nybyggen av moskéer ska stoppas, utan även att befintliga moskéer ska kunna konfiskeras och rivas.
Åkessons tal väckte bland landsdagens delegater applåder och ovationsartat jubel.
Att talet inte handlade om säkerhetsinsatser mot en påstådd problematisk extrem minoritet bland muslimerna, utan var ett angrepp på Islam som religion och ett angrepp riktat mot alla muslimer i Sverige (och i hela världen!) framstod som uppenbart.
Att det var så ligger helt i linje med uttalanden som ledande SD-företrädare, till exempel Richard Jomshof, nyligen gjort. Jomshof, som är ordförande i den svenska riksdagens justitieutskott, har beskrivit Islam som en “avskyvärd religion” och uppmanat till “fler koranbränningar”.
Enligt kapitel 16, paragraf 8, i brottsbalken definieras brottet hets mot folkgrupp som att:
uppsåtligen, i uttalande eller i annat meddelande som sprids, hota eller uttrycka missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt ursprung, etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.”
(Våra markeringar, eFOLKET)
Låt oss göra tankeexperimentet att Åkesson på landsdagarna i Västerås istället för mot Sveriges muslimer hade riktat angreppet mot mosaiska trosbekännare, alltså mot dem som tillhör den i Sverige boende judiska minoriteten. Låt oss anta att Åkesson förslagit rivning av synagogor eftersom de är “osvenska” inslag i stadsbilden, och att Richard Jomshof beskrivit judendomen som “en avskyvärd religion” och att brännandet av Torahn eller andra judiska religiösa skrifter bör trappas upp.
Naturligtvis hade Åkessons tal och Jomshofs utgjutelser då, med rätta, klassats som antisemitisk hets mot den judiska folkgruppen.
Och SD:s samarbetspartier L, KD och M hade sett sig tvungna (får man hoppas) att avbryta allt samarbete med SD.
När nu hetsen var riktad mot landets muslimska folkgrupp nöjer sig SD:s samarbetspartier inom Kristerssons Tidö-lag med att konstatera att någon rivning av moskéer inte kommer att genomföras, och att Åkessons förslag är oförenligt med religionsfriheten.
Men samarbetet med SD ska fortgå.
Detta är att på ett upprörande sätt förringa innebörden i SD:s hotfulla angrepp på Sveriges muslimer, och att undvika att överhuvudtaget beröra faktumet att det handlade om i lagens mening hets mot folkgrupp.
Huvudanledningen till att L, KD och M sett sig tvingade att ta avstånd från Åkessons aggressiva utfall kan förmodas vara att man befarar att NATO-processen annars kan drabbas negativt. Med andra ord räds man tänkbara “komplicerande” reaktioner från regeringen och parlamentet i Ankara.
Så kallade säkerhetsexperter har också påpekat att de befarar att hotet mot Sverige från extremistiska grupper kan öka på grund av Åkessons “utspel”. Tydliga korrigeringar från svenska regeringsföreträdares sida är därför att rekommendera, menar dessa “experter”.
Det viktiga förhållandet, att alla i Sverige boende muslimer har anledning att notera att regeringsunderlagets största parti formulerat ett “programförslag” bestående av hat, hot och hets mot varenda muslim i vårt land, har skjutits i bakgrunden.
Sveriges muslimer har grundad anledning att känna oro. Också med tanke på den “återhållsamma” reaktionen från L, KD och M – och med tanke på att Åkesson i sitt tal hävdade att SD nu är landets dominerande parti; ett parti som andra partier nu lyssnar på.
Vi behöver inte tveka om att om det idag vore så att SD hade egen majoritet i Sveriges riksdag, så skulle schaktmaskinerna redan satt igång med moskérivningarna – upplysta av fackelsken och påhejade av mobbar bestående av människor av den sort som i Västerås sistlidna helg så oförbehållsamt demonstrerade sin entusiasm.
Försvaret av religionsfriheten och värnandet om den muslimska befolkningens trygghet är en skyldighet för varje genuin demokrat i vårt land. Det är en plikt som inte ska påläggas den drabbade minoriteten ensam.
Men låt oss göra ytterligare ett tankeexperiment: om alla muslimer i vårt land bestämde sig för att markera mot SD:s hets genom att genomföra en halvtimmes samtidig arbetsnedläggelse, skulle det bli uppenbart att den stora gruppen av vanliga muslimska trosbekännare har en viktig betydelse för vår ekonomi och välfärd. Överallt, inom transporterna, vårdinrättningarna, kommunikationerna, restaurangerna, detaljhandeln, barnomsorgen och utbildningsväsendet, skulle en sådan arbetsnedläggelse märkas och inte undgå någon.
Dock, återigen: Kampen ska inte behöva föras av muslimerna ensamma. Kampen idag står mellan – på den ena sidan – alla dem som insett den fundamentala vikten av att försvara religionsfrihet, demokrati, anständighet, tolerans och trygghet för alla; och – på den andra sidan – de mörka krafter som förordar angrepp på vårt lands religiösa och etniska minoriteter.
