Nu i dessa coronatider ropar alla på staten. Man menar nu att staten är räddaren i nöden. Apoteken bör återförstatligas. Staten måste rädda företag i kris. Staten måste betala lönerna, i alla fall delvis, till de som permitteras.
Efter alla år av privatiseringar är det helt plötsligt ingen som ropar på “marknaden”. Ingen tycks längre tro att “marknaden” är frälsaren i nöden.
Vadan denna plötsliga helomvändning. Till och med djupt inne i de mest extrema marknadsliberala kretsarna ropar man nu på staten.
Själv tycker jag att apoteken ska återförstatligas.
1969 beslutade den socialdemokratiska regeringen att de dåvarande privata apoteken skulle bli samhällsägda, vilket väl är detsamma som statliga. Eller?
En statlig utredning kom fram till att det var effektivt för folket och vården med ett statligt apotek i stället för de olika privatägda. Det ansågs oetiskt att göra vinst på sjuka.
Efter läkemedelskaoset vi nu ser i coronavirusets spår, reses alltså krav på återförstatligande av de apotek den borgerliga regeringen privatiserade 2009. Skälen är goda. Det är “oetiskt att göra vinster på sjuka”.
Men gäller inte denna etiska aspekt även tillverkningen av läkemedel?
Och hur etiskt riktigt är det att göra vinster på privata skolor, privata sjukhus, privata äldreboenden, privata vårdcentraler och så vidare?
Inom vilka verksamheter i samhället är det oetiskt att göra vinster som hamnar i privata fickor?
Och inom vilka verksamheter i samhället är det etiskt okej att göra vinster som hamnar i privata fickor?
Jag har inga svar. Jag bara ställer frågan.
Dessutom menar jag att förstatligande inte per automatik löser alla problem. Vi har sett, och ser, många exempel på statliga verksamheter som fungerar illa. Många statliga företag är långt ifrån de föredömen man har rätt att kräva av det som vi äger gemensamt. Som kolosser på lerfötter. Det var till exempel i det statliga LKAB:s gruvor uppe i malmfälten som missnöjet med arbetsförhållandena bland gruvarbetarna till slut blev så stark att det ledde till den stora gruvstrejken 1969.
När man nu kräver att staten ska ta över, måste man också kräva att detta sker på ett sätt så att det folkliga inflytandet och insynen garanteras och att anställda i statliga företag får ett rimligt inflytande över sina arbetsplatser och sina arbetsvillkor. För jag tror att det blir bättre om man lyssnar till de anställda och tar till sig deras erfarenheter när verksamheten planeras.
Med andra ord krävs en arbetsplatsdemokrati som är mera än MBL. Medbestämmandelagen, som också kallas för “tutan”. Före MBL kunde ledningen bara “köra över” de anställda. Efter MBL är man tvungen att signalera innan man kör över de anställda.
Staten har också en (över)vakande och repressiv roll gentemot medborgarna. Vi såg det tydligt under kriget med åsiktsregistrering, telefonavlyssning, transportförbud, interneringsläger med mera.
Idag har vi en debatt som handla om hur långt staten ska få gå när det gäller att samla in data om medborgarna och i vilken omfattning vi medborgare ska övervakas och kontrolleras. Sedan kan man väl utan överdrift påstå att i ett kapitalistiskt samhälle är det statens “uppgift” att värna kapitalismen och dess grundläggande strukturer.
Vi ser det tydligt nu när staten pumpar in hundratals miljarder för att rädda företag. Många av de företag som nu blir räddade av staten (vi skattebetalare?) har under åren gjort allt genom “skatteplanering”, lagliga som olagliga, för att komma undan att betala skatt.
Det är inte länge sedan debatten handlade om några futtiga miljarder hit eller dit för att stärka vården och välfärden. Nu finns det helt plötslig hundratals miljarder till förfogande. 200 miljarder, 500 miljarder, ytterligare 30 miljarder och så vidare.
Eller som i sången Staten Och Kapitalet:
“Sida vid sida, tillsammans hjälps dom åt.
Staten och kapitalet, dom sitter i samma båt.
Fast det är inte dom som ror, som ror så att svetten lackar.
Och piskan som kittlar, kittlar inte heller deras feta nackar”
Per Albin Hansson talade om “den goda staten”. Eller var det “det goda samhället”? Eller “det goda folkhemmet”? Den goda staten som tar hand om sina medborgare.
Och visst vilar det på staten att ta ansvar för medborgarnas utbildning, sociala välfärd och mycket annat.
Dessutom undrar jag om “statligt ägande” och “samhällsägande” är samma sak? Jag är inte så ideologiskt och filosofiskt bevandrad att jag kan förklara skillnaden. Om det nu är någon skillnad?
Det kan ju också finnas kollektivt ägande utanför staten. Till exempel kooperationen. Vi som är medlemmar i Konsum äger ju Konsum. Men hur många Konsummedlemmar känner sig som Konsumägare – på riktigt?
Rolf Waltersson
