Denna artikel har har tidigare (30/10) varit publicerad som ledarkrönika i tidningen PROLETÄREN, proletaren.se
Filmer från Brasilien visar militärkolonner med jublande folkmassor. Det firas att Jair Bolsonaros vunnit presidentvalet. Den före detta militären Bolsonaro får Donald Trump att framstå som en välkammad SSU:are med provanställning på Politism när det kommer till retoriken.
Bolsonaro förespråkar tortyr, statskupper, massmord på kriminella och kommunister
(det vill säga alla till vänster om honom själv). I vilken mån det handlar om retorik eller om det också kommer omvandlas till politik är jag inte kapabel att bedöma.
Hemma i bokhyllan hittar jag den femton år gamla boken President Lula och Brasiliens Arbetarparti
. Den gavs ut av det S-märkta bokförlaget Atlas. Då hyllade Socialdemokraterna Lula som ett reformistiskt alternativ till mer radikala vänsterregeringar i Latinamerika.
I boken läser jag: En av de frågor som [Lulas] maktexperiment kommer att tvingas besvara är … i vilken utsträckning den härskande eliten och de högre klasserna är beredda att kompromissa och kommer att underordna sig Arbetarpartiets ledarskap.
Idag har vi svaret. 2016 avsattes Arbetarpartiets Dilma Rousseff från presidentposten i en konstitutionell statskupp. När kuppen riskerade att öppna för Lulas återkomst i politiken ingrep rättsapparaten. I en fars till rättegång dömdes Lula utan bevis till tolv års fängelse. När Lula trots allt försökte kandidera i presidentvalet från fängelsecellen stoppades även detta.
Eliten och de högre klasserna visste vad de ville bli av med – Arbetarpartiets maktinnehav – men inte vad de skulle ersätta detta med. En efter en av elitens kandidater avslöjades som korrupta brottslingar när kontrarevolutionen började äta sina egna barn. I detta vakuum kunde Bolsonaro kliva fram, efter 27 ganska anonyma år i kongressen, där även två av hans söner sitter.
Brasiliens enorma problem med korruption, gangsters, klassklyftor och den politiska maktens oförmåga att på ett radikalt sätt hantera problemen gav Bolsonaro möjligheten att profilera sig som en handlingens man.
Det är bara 30 år sedan diktaturen föll i Brasilien. När demokratins klockor klämtar i ett av världens största länder är det förvånansvärt tyst här i Sverige. De gångna två årens statskupp i slowmotion har mötts med tystnad. Jämför detta med den svenska elitens upprördhet över Venezuela där vänsterkrafterna, inte minst på grund av folklig mobilisering, än så länge lyckas behålla statsmakten.
En sak är säker när det gäller Bolsonaro. Hans politik kommer att gynna storföretagen, inklusive svenska som Volvo, Scania, Electrolux och Ericsson som har tiotusentals anställda i Brasilien.
När Wallenbergarna ville sälja Jas-plan till Brasilien skrev Stefan Löfven, i egenskap av ordförande i IF Metall, ett brev till president Lula. Ett av breven, från 2013, börjar: Käre kamrat, representerande arbetarna inom den svenska flygindustrin vänder jag mig till eminente kamraten Lula, den största ledaren för arbetarklassen i Brasilien.
Om Stefan Löfven får för sig att skriva nya brev till sin gamla kamrat får han adressera dem till fängelset. Räkna inte med att familjen Wallenberg sänder sina hälsningar, de har fullt upp med att fjäska in sig hos Bolsonaro.
ROBERT MATHIASSON
