I skuggan av NATO-anslutning och misstroendeteater beslutade riksdagen i förra veckan att ändra den av 1970-talets reformlagar som troligen betytt mest på arbetsplatserna, Lagen om anställningsskydd, LAS. Majoriteten var massiv, bara Vänsterpartiet röstade mot. Internationalen har länge skildrat processen men det förtjänar att återupprepas.
Det hela började med Januariuppgörelsen 2019 när Socialdemokraterna och Miljöpartiet gjorde upp med Centern och Liberalerna för att kunna sitta kvar och hindra en moderatregering stödd på SD. Det viktigaste köttbenet åt borgarna var att Lagen om anställningsskydd skulle ändras “genom tydligt utökade undantag från turordningsreglerna”, krav som arbetsgivare och högerpartier drivit alltsedan lagens tillkomst.
Januariavtalets plan var att upprepa samma knep som när strejkrätten inskränktes: först en utredning med förslag som facken absolut inte ville ha (och gärna fick ställa till liv om). Sedan låta fack och arbetsgivare förhandla med förslaget hängande över huvudet tills de blir eniga om ett lagförslag som regeringen kan göra till sitt eget.
Ett tag såg det ut som om planen skulle misslyckas. Visserligen gjorde PTK och Svenskt Näringsliv snabbt upp om ett avtal men sedan kom det grus i maskineriet. Ett antal LO-förbund såg till att organisationen inte ställde upp på att byta ut kravet på “saklig grund” i den nuvarande lagen till “sakliga skäl” och en rad andra punkter. Bakom motståndet låg det starka stöd för LAS på arbetsplatserna och i lokala fackliga styrelser. För flera fackliga generationer har lagen nötts in som en av de fackliga kronjuvelerna, beviset för att alliansen mellan Socialdemokraterna och LO fungerade.
Även om det fanns stora hål i LAS visste alla som förhandlat om uppsägningar att den var ett viktigt redskap för att åtminstone något begränsa arbetsgivarnas makt. Orden var därför skarpa från LO:s representantskap hösten 2020:
– Vi kommer tillsammans att använda alla till buds stående medel för att nå våra mål om bättre villkor för LO-fackens medlemmar.
Nu höll inte dessa ord så långt. Partipiskan ven och ett år senare godkände samma representantskap det avtal som skulle ligga till grund för förändringar i LAS. Vägröjare var de två förbunden IF Metall och Kommunal som bröt LO:s front, gjorde upp med arbetsgivarna, räddade regeringens ansikte och till slut fick LO:s representantskap att ställa sig bakom Huvudavtalet.
Såväl industrifacken som Kommunal lät dessutom en avtalsrörelse gå till spillo där strejkvapnet kunde ha använts för att sätta tryck i LAS-frågan.
Att luckra upp LAS är en långsiktig investering från borgerligheten, de vet att ett försvagat anställningsskydd innebär ännu en förskjutning av maktförhållandena på arbetsplatserna som kommer att kunna växlas in i ökade vinster på tusen sätt. Bara att fackliga och socialdemokratiska ledare att agerat murbräcka och argumenterat för att vi ska konkurrera om jobben istället för att gemensamt försvara varandra kan de se en seger i sig.
När sedan arbetsmarknadsministern och förra TCO-ordföranden Eva Nordmark presenterade förslaget var det inte som en kompromiss regeringen var nödd och tvungen till utan som “den största trygghets- och frihetsreformen på svensk arbetsmarknad i modern tid.”
Ledarredaktionen, tidningen Internationalen.
