I sin lysande bok tar Schlaug ett helhetsgrepp på den sårbara tid vi lever i. Med belysande exempel klargör han på område efter område hur dysfunktionell den tid vi lever i är.
Schlaug är nog den kanske viktigaste och mångsidigaste kritikern av dagens samhälle. Det unika med Schlaug är hans mångsidighet. Han rör sig mellan många olika områden. Han kritiserar kapitalismen många gånger mycket hårdare än vänstern och går bortom den vanliga kritiken från vänster. Jag menar dock att Schlaug har en blind fläck som gör att hans analys inte går tillräckligt långt. Jag återkommer till det.
Bland de otaliga exempel Schlaug ger väljer jag att koncentrera mig på hur han diskuterar arbetets värde och konsumtionen. Han menar att grön omställning inte räcker utan man måste gå djupare och diskutera hur vi lever och därmed ifrågasätter han den ständigt ökande materiella konsumtionen.
Låt oss ta begreppet arbetslinjen som är ett heligt begrepp för de flesta politiska partier. Schlaug visar det problematiska med begreppet. Han vrider och vänder på det. Låt mig ge några exempel. Deltidsarbete betraktas av många som lite suspekt. Normen är heltidsarbete. Med deltidsarbete fångas kvinnan i en fälla brukar det heta. På samma sätt är det med förslagen om mindre arbetstid för småbarnsföräldrar. Han fördjupar också diskussionen om medborgarlön.
Han väver in filosofiska och psykologiska tankegångar och frågar sig. Vad är en människa egentligen?
Är syftet med mänskligt liv ytterst bara arbete. Har inte mänsklig gemenskap och umgänge ett större värde.
Iden om att BNP måste öka är fast förankrad både till höger och vänster. Vad som produceras är mindre viktigt. Huvudsaken är att det produceras. Kommunalrådet sväller av lycka när en fabrik etableras på orten. Alla problem tycks lösta. Mindre pengar behövs till socialbidrag, Skatterna ökar. Att produktionen som kan vara i princip vad som helst och i de flesta fall bidrar till klimatkrisen är det få som ifrågasätter. Nu ska Sverige täckas av laddningsstationer för elbilar som ska bidra till mindre koldioxidutsläpp. Bilismen i sig är inget problem, menar de flesta politiker och ekonomer. Tanken att på allvar angripa bilismen finns inte i de kortsiktiga lösningar som presenteras. Bilismen enda problem tycks vara utsläppen, inte att själva produktionen av bilar också bidrar till klimatkrisen.
Jag har länge funderat varför Schlaug inte är uttalad vänster. Jag tycker mig ha funnit svaret i boken. Hans utgångspunkt är att vänstern i princip är för tillväxt eftersom en ökad tillväxt skapar pengar till välfärden. Vänstern är också dogmatisk och föredrar storskaliga lösningar framför småskaliga. Han är också övertygad om att socialismen leder till byråkrati och ineffektivitet. Endast genom att människorna kan skapa sig en egen framtid utan statliga planer blir samhället bättre i det långa loppet. Han tycks också övertygad om att planhushållning med automatik leder till att kreativiteten minskar och att byråkrati blir följden. Genom att välja att bara fokusera på den “kapitalistiska vänstern”, främst socialdemokratin och samtidigt helt självklart visa på den stalinistiska planhushållningens omöjlighet, hamnar han fel.
Elefanten i rummet är kapitalismen. Under den sker all produktion till syvende och sist för att generera vinst. Detta innebär att vänstern måste i princip stödja kapitalismen för att få resurser till välfärden. Det är lite märkligt att Schlaug som borde inse att miljön inte kan räddas under kapitalismen, inte väljer att koncentrera sig på den demokratiska socialismen som länge funderat över hur ett samhälle utan kapitalism ska fungera. Hur ska ekonomin räddas utan en övergripande plan eller någon form av planhushållning. Han utgår från en blandekonomi och tar då inte hänsyn till att även i en blandekonomi är allt underställt kapitalismen. Istället borde han fundera över en socialism som betonar småskalighet och där demokratin är fundamentet. Varför väljer han den byråkratiska och “tillväxt till varje pris”-socialismen som en framkomlig väg för ett förändrat samhälle.
Även om Marx är snårig att läsa kunde Schlaug vända sig till filosofen Martin Hägglund som i boken “Vårt enda liv” använder ett förändrat värdebegrepp som bas för sin analys.
Hägglund skriver att produktionen inte kan vara till för att öka vinsten utan för att skapa en socialt tillgänglig tid.
Denna mycket befriande tanke, innebär att problemen med t.ex. automationen som innebär att människor blir arbetslösa, kan kringgås. Schlaug borde ingå i diskussionen som söker efter hur ett sådant samhälle ska organiseras. Huvudfrågan måste vara hur en demokratisk socialism som inte bygger på kapitalismen ska organiseras.
Någon annan lösning finns inte.
Hans Östensson
