Jag har länge varit förtjust i Mikael Nybergs sätt att beskriva dagens nyliberala samhälle. Man kan säga att Kapitalets automatik är en fortsättning på den för 20 år sedan utkomna Kapitalets.se och även en fortsättning på den senaste boken Det stora tågrånet och otaliga artiklar i Aftonbladet och Clarté. Temat är detsamma.
Jag vill hävda att nästan allt Nyberg skriver är ett försök att klargöra vad som händer i arbetslivet när teorierna från nyliberalismen möter arbetarnas och tjänstemännens verklighet. Lättfattligt drar han upp de stora dragen i ekonomin och avslöjar dimridåerna i den klassiska ekonomin där väsentliga undantag måste göras för att den “rena marknadsekonomin” ska fungera. Många av de förutsättningar som teorin bygger på är omöjliga att uppfylla. Konsumenterna ska ha perfekt kunskap om varans kvalité och pris för att utbud och efterfrågan skulle kunna mötas på ett rättvist sätt för att människorna önskningar ska överförs till företagens produktion.
Men så är det ju inte i det verkliga livet och även om det skulle råda perfekt konkurrens fungerar inte kapitalismens ens i teorin. En massa avvikelser som brukar kallas market failures eller marknadens misslyckande måste korrigeras för att den rena kapitalismen ska fungera. Om man läser grundkursen i den ekonomi som lärs ut på universiteten används en stor del av tiden att förklara varför t.ex miljön och fackliga strävanden måste särbehandlas och egentligen inte kan tas med i teorin.
Det unika med Mikael Nyberg är hans förmåga att hitta exempel på vad vad som händer när den rena teorin möter de som utsätts för den. Hur de nyliberala idéerna smulas sönder av arbetarnas och tjänstemännens kärva beskrivningar av sin verklighet. Jag vet ingen annan som har Nybergs förmåga att klä av marknadens fördunklade förklaringar med jordnära intervjuer av arbetare och tjänstemän. Orimligheterna och dumheterna synliggörs. Det är precis som Nyberg skriver i sin underrubrik mänskliga robotar och systematisk dumhet. På lagren i världens största näthandlare Amazon utrustas arbetarna med headset där de genom lurarna, utan egen tankeverksamhet, förs till den vara de ska hämta. Här klargöras övertydligt att människan är teknikens slav.
Nyberg ger otaliga andra exempel på vilka märkliga och drastiska följder ett strikt anammande av dessa nyliberala dogmer kan få.
Det kan vara banarbetaren på SJ som kan låta bli laga ett uppenbart problem eftersom det inte ingår i hens arbetsbeskrivning. Det kan vara svetsare som inte hinner prata med sin arbetskamrat eftersom allt arbete sker individuellt efter ett noga utarbetat schema. Det kan vara en person i hemtjänsten som bara har att snabbt utföra i förväg preciserade uppgifter. Brevbäraren kunde förr själv bestämma hur de kunde lägga upp dagens arbete och ibland sluta lite tidigare. Idag är de bundna till arbetsplatsen. Men även i kvalificerade yrken som tekniska yrken fråntas många arbetstagare sin potentiella förmåga till nyskapande och får ägna sig åt justering av vissa detaljer.
Inom så gott som hela arbetslivet breder detta sätt att organisera arbetet ut sig även om det är mest synligt i vissa typer av fabriksjobb, men även i s.k. kvalificerade yrken får en allt större del av arbetstagarna inte användning för sina yrkeskunskaper.
Då och då sker det uppror. För mer än 50 år sedan brast det för arbetarna i malmfälten. Man hade fått nog av taylorismen. Sedan följde en tid där vissa försök gjordes att göra arbetet mer mänskligt. På Volvo infördes självstyrande grupper och från fackligt håll började man diskutera det goda arbetet. Men återgick allt till det gamla för att, som det hette från företagarhåll, klara den hårdnade konkurrensen, och åter malde bandet på i jämn ström där t.ex. varje toalettbesök måste noteras. Detta flöde finns inte bara på den enskilda fabriken utan hela världen är inbegripen. Utlöparen från den japanska modellen, lean produktionen och just in time, där allt som sinkar den jämna tillströmningen av produktionen, är ett hot mot företagens vinster har nu införts i stora delar av världen. I utvecklingsländerna innebär detta en enorm utsugning av större delen av arbetarklassen där många av arbeta är tillfällighetsarbeten. Denna gigekonomi finns också i allt större del i den rikare världen mästerligt skildrat av Ken Loach i filmen Sorry I missed.
Talet om att den nya tekniken skulle innebära att det monotona arbetena skulle försvinna och ersättas av mer kreativa arbeten har enligt Nyberg visat sig inte hålla. Produktionen av reella varor utgör fortfarande basen för industrin även om mycket av produktionen flyttas till låglöneländer där monotonin härskar på fabriksgolvet och där miljontals arbetare arbetar under usla förhållanden.
De kreativa arbetena är förbehållna ett litet fåtal. Att ett allt större del får möjlighet att arbeta hemma motsäger inte tesen att arbetet degraderas.
Även yrken som förut varit kreativa och självständiga utarmas alltmer på kreativitet för att passa in i den nya tidens krav. Det är endast ett fåtal som har ett kreativt arbete. Den stora majoriteten av arbetare och tjänstemännen har ett mycket mer ensidigt jobb där kraven på deras kompetens inte efterfrågas. De ska snabbt kunna ersättas av andra och därför måste uppgifterna standardiseras.
Nyckelorden är dokumentation och kontroll vilket leder till utarmning och mindre kreativitet.
Jag har ofta slagits av detta ständiga tal om att vi får det allt bättre och att BNP ökar.
Ofta läser jag inlägg på nätet där de som försvarar den bestående ordningen visar på områden där det blivit bättre.
Johan Norberg den liberala ekonomen och många andra återkomma ständigt till att den globala ekonom räddat många miljoner från fattigdom och svält. Särskilt i Kina och Indien har dramatiska förbättringar av levnadsvillkor inträffat enligt dessa ekonomer och det går inte att förneka. Medelåldern har stigit och läskunnigheten har dramatiskt förbättrats. De senaste 30 åren har onekligen miljoner människor lyfts från absolut fattigdom till en fattigdom som för många inte innebär ren svält även om nyliberalismen inneburit en väldig ökning av inkomstskillnaderna. Vad dessa framsteg beror på är inte självklart men vad har det kostat för de arbetare och tjänstemän som bidragit till den ökande produktiviteten blir ofta glömt.
Mikael Nyberg försöker i sin 400-sidiga bok ge ett svar på på detta. Kostnaden för den förbättrade ekonomin bygger på arbetskraftens utslitning och att arbetet i de flesta fall degraderas är hans slutsats.
Det relativa välstånd hos en mindre del av mänskligheten i både i rika och fattiga länder beror enligt Nyberg på arbetslivets allt hårdare vardag. Och detta gäller för det stora flertalet inte minst i de rika länderna där det visar sig av att allt fler inte klarar av hårda villkor som råder jag under den nyliberala eran. Ökade psykiska sjukdomar och utbrändhet talar sitt tydliga språk.
Om man vill förstå den tid vi lever i är läsningen av Kapitalets automatik oumbärlig.
Hans Östensson
