Minneapolis, USA. En vit, manlig polis står på huk med knäet tryckt mot en afroamerikansk mans strupe. Hela hans tyngd vilar på mannens nacke. I sju minuter. Mannen får ingen luft. Han kan inte andas. Han vädjar upprepade gånger till polisen. Folk runt omkring vädjar upprepade gånger till polisen.
Polismannen skiter blankt i det. Hans knä fortsätter att trycka mot mannens strupe. Att pressa mot mannens hals. Att beröva mannen möjligheten att få den luft han behöver för att leva.
Efter sju minuter lyfter polisen knäet. Mannen dör.
Hans namn var George Floyd.
Det är bara ett av alla rasistiska polisdåd i USA den senaste tiden. Eller rättare sagt: ett av alla de rasistiska polisdåd som filmats och därför kommit till den större allmänhetens kännedom. Det är omöjligt att säga hur många liknande händelser som sker utan att någon får vetskap om det. Polisen är inte direkt öppenhjärtig med sin inneboende våldsamhet.
– Att bli skjuten av polisen är nu den ledande dödsorsaken bland unga män överlag i USA. För svarta män och pojkar är risken att bli dödad av polisen en på tusen. En på tusen. Skrämmande och oförsvarbart, skriver den socialistiska politikern Alexandria Ocasio-Cortez som representerar delstaten New Yorks 14:e distrikt i USA:s representanthus för Demokratiska partiet sedan 2019.
Sedan afroamerikanen Eric Garner kvävdes av en NYPD-polis i juli 2014, har det funnits en rörelse i USA. Den går under namnet I can’t breath. Det var det sista Eric Garner sade i livet. Det var även det sista som George Floyd sade där i Minneapolis.
Han sade också ”Sir, snälla”.
Det rasistiska övervåldet inom den amerikanska poliskåren är en skam. En gammal och vidrig och möglig skam. Som skådespelaren Will Smith uttryckt det: ”Rasismen har inte blivit värre, den har blivit filmad.”
Emma Lundström
Artikeln tidigare publicerad i tidningen Internationalen.
