Efter ett decenniums väpnad kamp mot överklassen och den mordiska högern uppnår vänsterfronten FMLN en fredsuppgörelse och sedan vinner valet 2009. Men allt gick snett. Ingen omfördelning av rikedomarna, inga sociala reformer som skulle kunna skapat ökad jämlikhet. I stället breder korruptionen ut sej bland de gamla vänsterledarna precis som den gjort inom högerblocket som regerat tidigare. Allt sluta med valnederlag 2019, med att flera ledare går i exil med sina nya förmögenheter.
Tyvärr är detta inte unikt för el Salvador. Den våg av framgångar för befrielserörelser och vänsterrörelser som vi såg från andra världskrigets slut fram till 80-talet har i allt för många fall gått samma väg som i El Salvador.
Vi kan tänka på ANC i Sydafrika, Mugaberegimen i Zimbabwe, den Algeriska utvecklingen etc. I vissa fall har det inneburit ekonomisk stagnation och fortsatt fattigdom. I andra fall har ekonomin utvecklats men med stor ojämlikhet och med uppkomsten av aggressiv kapitalism (Vietnam, Kina).
Dessa regimer föddes ofta i kamp mot imperialismen. En kamp som fördes med stora förhoppningar om en jämlik, rättvis och demokratisk framtid. USA-imperialismen och andra kapitalistiska makter behöll efter det att de förlorat kontrollen en fientlig attityd och har genom åren försökt att sabotera de nyligen befriade ländernas utveckling. Apartheid-Sydafrika terroriserade i åratal Moçambique och Angola.
USA har aldrig gett upp sina ambitioner att kontrollera Latinamerika. Och även om regimerna utvecklats i kapitalistisk riktning så har de sitt ursprung och utgör ett irritationsmoment för USA och västvärlden. Eftersom de ofta utvecklats i auktoritär och allt mer odemokratisk riktning kan till exempel USA maskera sin strävan efter ekonomisk dominans med fraser om demokrati och mänskliga rättigheter. Demokratiska rättigheter som man struntar i om regimerna är politiskt och ekonomiskt säkrade för imperialismen. Se till exempel USA:s relation till de arabiska Gulfstaterna.
Demokratiska socialister måste understryka att motståndarens motståndare inte automatiskt är vår vän. Vi måste kunna formulera en “tredje ståndpunkt”.
Peter Widén.
Läs hela artikeln med exempel från bland annat Libyen, Syrien och Nicaragua på Kosmopolitiskt.
