På flykt över Medelhavet. Från vad - till vad?

“Överbefolkning” – Det onämnbara i klimatdebatten

Jag ska erkänna att jag en längre tid funderat över det här med jordens klimat och antalet människor på jorden. Finns det en “smärtgräns” för hur många människor jorden “tål”? Eller hänger det bara på hur vi lever, och att den nya tekniken, vad det nu är, kommer att fixa allt så att vi kan blåsa på som tidigare med vår överkonsumtion.

Om vi i den rika delen av världen tycker att vi har rätt att leva som om vi hade 4 jordklot att ösa naturresurser ur, måste vi väl i rättvisans namn unna alla andra på jorden att leva i samma materiella överflöd.

Tittar man på kurvorna över jordens befolkning det senaste århundradet blir man betänksam:

  • År 1900. 1,6 miljarder
  • År 1960. 3 miljarder
  • År 1980. 4.4 miljarder
  • År 2000. 6,1 miljarder
  • År 2020. 7,75 miljarder

Enligt “försiktiga” prognoser kommer vi att vara 10 miljarder i mitten av det här århundradet, alltså om bara 30 år. Sedan kommer kurvan att plana ut – om man ska tro på FN:s prognoser.

Rubriken på det här inlägget har jag snott från Birger Schlaug:

Riktigt tabu i Sverige tycks vara frågan om antalet människor på jorden. Det som slarvigt kallas “överbefolkning”. En sökning på nätet visar att vi i Sverige är ganska avvaktande att ens diskutera frågan. Det kan vara förståeligt. Som grön finns risken att man förknippas med den förmente djupekologiske Pentti Linkola, som åter dykt upp på debattscenen den senaste tiden. Personligen menar jag att risken för någon form av ekofascism – och rop på starka män – ökar om vi inte kan hejda miljöförstöringen i tid…

Jag anser inte att ordet “överbefolkning” är ett bra ord eftersom problemen handlar mindre om antalet människor än om den “livsstil” som människor har. Men vi bör inte blunda för att den ohållbara livsstil som vi tillägnat oss i den rika delen av världen (och därmed också överklassen i de fattigare länderna) leder till att befolkningsmängden utgör ett problem för vår planet”, skriver Birger Schlaug 9 december 2009.

Birger Schlaug avslutar sitt inlägg med:

Slutsatsen för min del är att befolkningsutvecklingen är ett problem, även om befolkningstillväxten stegvis avtar. Det är därför märkligt att frågan inte ens antyds under klimatförhandlingarna…

Med detta inlägg vill jag bara kasta in en brandfackla i debatten. Vi ser människor på flykt. Många är på flykt undan krig och ond bråd död.

Andra är på flykt “bara” för att komma bort från fattigdom, arbetslöshet och brist på framtidshopp. Det vi kallar “ekonomiska flyktingar”.

Snart kommer vi kanske att se stora flyktingströmmar undan klimatkatastrofer som översvämningar, extremvärme och torka.

Kan lägga till att en allt större befolkning på jorden också innebär en utarmning av den biologiska mångfalden. När människorna brer ut sig och tar allt mer utrymme i anspråk leder det till att djurarter trängs tillbaka och i värsta fall utrotas.

Idag hörde jag programmet “Stil” på Sveriges Radio P1. Där berättade folk hur de nu planerar att “fly undan höstmörkret” i Sverige. De ska (fly)ga till solen och värmen i Thailand, Grekland, Kanarieöarna, Västindien och andra “paradis”.

Två vuxna och två barn en vecka mellan jul och nyår i Thailand på ett av de bättre hotellen går loss på “bara” cirka 40 000 -50 000 kronor, berättade en företrädare för ett resebolag.

Som sagt – problemen ser olika ut här i världen. En del flyr undan höstmörkret. Andra flyr undan krig, fattigdom, nöd och hopplöshet.

Lästips:

PS. Den som vill vete mera om Pentti Linkola, som Birger Schlaug nämner i sitt inlägg, kan söka på:

Pentti Linkola ansåg bland annat att krig har det goda med sig att de minskar befolkningen.

Rolf Waltersson

Liknande artiklar