Artikelförfattaren Jacob Johnson från Uppsala är tidigare riksdagsledamot (2006-2014) för Vänsterpartiet, ett parti som han fortfarande tillhör.
*******
När Vänsterpartiet grundades våren 1917 (som Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti, SSV) var kampen mot militarismen och för freden en av huvudpunkterna. En avgörande fråga var socialdemokratins hållning till första världskriget. Före kriget hade man antagit resolutioner om att förhindra krigsutbrottet eller att “med all sin makt” utnyttja krisen till att “resa massorna”. När första världskriget bröt ut ställdes istället arbetarna mot varandra och drogs till krigets slaktande.
En dryg generation senare var partiets medlemmar under slutet av 1950- och början av 1960-talet drivande i kampen mot svenskt kärnvapen och för nedrustning.
CH Hermansson berättade år 2000 vid sitt sista 1 Maj-tal i Uppsala hur han redan vid sitt första 1 Maj-tal i Uppsala, 1948, talade om kampen för freden och mot kärnvapen. Något som han själv kunde läsa i sin bevarade SÄPO-akt som upprättades efter hans tal 1948.
Senare ledare som Gudrun Schyman och Johan Lönnroth kan näst intill beskrivas som pacifister, även om partiet aldrig varit pacifistiskt. Däremot kan man nog konstatera att kampen för fred och nedrustning tills nyligen varit en del av partiets själ.
Rysslands folkrättsvidriga invasion av Ukraina i februari 2022 och det som kan beskrivas som en chock för hela det politiska fältet i Sverige fick även långtgående effekter för Vänsterpartiets försvars- och säkerhetspolitik.
När den dåvarande socialdemokratiska regeringen med stöd av de borgerliga partierna beslöt att stödja Ukraina med vapen motsatte sig Vänsterpartiets partistyrelse inledningsvis detta med hänvisning till att inte exportera vapen till krigförande länder. Men efter stark kritik från de andra partierna så ändrades partiets ståndpunkt snabbt och sedan dess har Vänsterpartiet ställt sig bakom alla förslag till stöd till Ukraina (både militärt och på annat sätt) från såväl den socialdemokratiska regeringen under Andersson som den borgerliga under Kristersson.
Den snabba och långtgående förändringen av partiets syn på vapenexport togs av partistyrelsen utan möjlighet för diskussion brett i partiet, vilket ju naturligtvis förklaras av den dramatiska utvecklingen i Ukraina. För övrigt genomfördes partiets kongress 2022, strax före den ryska invasionen i slutet av februari 2022.
Efter valet i september 2022 tillsatte den nya regeringen i december samma år en ny Försvarsberedning. Vänsterpartiets ledamot var Hanna Gunnarsson, tillika partiets försvarspolitiska talesperson och ledamot av Försvarsutskottet.
I juni 2023 presenterade Försvarsberedningen sin säkerhetspolitiska rapport “Allvarstid” där man skriver att p.g.a. Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina har förutsättningarna för Sveriges säkerhetspolitik förändrats i grunden och att ett väpnat angrepp (av Ryssland) inte kan uteslutas.
Rapporten innehåller en utförlig omvärldsanalys och en beskrivning av den regelbaserade världsordningen. Hanna Gunnarsson skriver i sin avvikande mening att Vänsterpartiet i huvudsak står bakom rapporten om det säkerhetspolitiska omvärldsläget. Gunnarsson utvecklar dock tydligt partiets nej till svenskt medlemskap i Nato och lyfter att läget i andra delar av världen än USA, Europa, Ryssland och Kina borde beskrivits utförligare såsom Turkiet och Israel/Palestina.
När det så småningom visade sig att den förmodade snabba ryska segern över Ukraina uteblev tack vare det ukrainska folkets motstånd och det omfattande stödet från väst så ifrågasattes bilden av ett militärt överlägset Ryssland som hotade även Nato-länder som Sverige.
Inför den kommande Vänsterpartikongressen i maj 2024 skrevs vid årsskiftet 23/24 några motioner med innebörd att partiet måste göra en självständig försvarspolitisk omvärldsanalys och inte slaviskt följa Nato-kravet på 2% vad gäller det militära försvarets andel av BNP.
Strax före kongressen kom Försvarsberedningens slutrapport “Stärkt försvarsförmåga som allierad”. I sin avvikande mening redogör Gunnarsson återigen för partiets nej till Nato och DCA-avtalet med USA. Inte desto mindre inleds den avvikande meningen med konstaterandet: “Vänsterpartiet står bakom budskapet och innehållet i Försvarsberedningens slutrapport.”
Vid kongressen antogs dock en motion med krav på en självständig och kvalificerad omvärldsanalys, vilket måste ses som en kritik av partistyrelsens anpassning till regeringens och socialdemokraternas Nato-styrda upprustningspolitik. Motionen var för övrigt skriven av undertecknad samt fyra andra f.d. riksdagsledamöter (varav två av partiets tidigare försvarspolitiskt ansvariga). Tre av dessa fem undertecknare har dessvärre lämnat i partiet, inte minst beroende just på den säkerhetspolitiska anpassningen till socialdemokraterna och Tidö-regeringen.
Partistyrelsen (ps) är underställd kongressen och i fallet med kravet på den självständiga och kvalificerade omvärldsanalysen så hävdar ps att en sådan görs löpande. Det framgår av en ps-rapport att man har diskuterat läget samt antaget en reviderad säkerhetspolitisk inriktning.
Denna har dock såvitt jag vet inte delgivits medlemmarna. Ett undanhållande som inte är i överensstämmelse med ps egen ambition (enligt sin senaste verksamhetsplan) att leva upp till “ett transparent och motiverande ledarskap”.
Partistyrelsen känner väl kongressbeslutet och även t.ex. att partiets största distrikt, Storstockholm, vid sin årskonferens i mars 2025 åter lyfte kravet på den självständiga och kvalificerade omvärldsanalysen.
Om några veckor vid Natos toppmöte i Haag under midsommarhelgen ska Nato anta ett nytt mål för medlemsländernas försvarssatsningar. Det nya målet, kommer i enlighet med Trumps önskan, att höjas till hela 5% av BNP att jämföras med det tidigare målet av 2%. Alltså mer än en fördubbling.
Inom dessa 5% kan iofs 1,5% avse icke-militära utgifter såsom kritisk infrastruktur. Men inte desto mindre är också målet om 3,5% för rent militära utgifter en kraftig höjning. Eftersom Sveriges BNP 2024 var 6273 miljarder så motsvarar höjningen från 2 till 3,5 % i kronor en ökning från 125 miljarder till 220 miljarder, alltså en ökning med nästan 100 miljarder per år. Pengar som så väl behövs för klimatomställning, välfärd, skola, infrastruktur mm. Vänsterpartiet har inte tagit avstånd från dessa ytterligare kraftigt höjda försvarsanslag utan verkar inrikta sin kraft på att genom förhandlingar påverka sammansättningen av de 1,5 % av BNP som ska gå till den icke militära delen av totalförsvaret. Linjen syns alltså vara att trots partiets Nato-motstånd acceptera Natos kommande nya kraftigt höjda krav på försvarsutgifter.
Hur ska man då förstå Vänsterpartiets eller åtminstone dess lednings underkastelse till Natos krav?
Jag tror att det i första hand förklaras av partiledningens mycket tydligt uttalade strategi inför valet 2026 att kratta manegen för en röd-grön regering där Vänsterpartiet ingår. Magdalena Andersson uttryckte sig för en tid sedan att “Europa måste rusta upp i ett rasande tempo”. Partiledningen bedömer troligen att Andersson kommer att kräva partier i en kommande rödgrön regeringskoalition måste ställa upp på en sådan “rasande” upprustning. Anderssons linjetal vid den nyss avslutade s-kongressen befäster ytterligare denna upprustningslinje och att andra viktiga politiska krav måste stå tillbaka för att ge plats för mer vapen.
Sveriges Nato-anslutning motiverades av hotet från ett aggressivt Ryssland. Samma hot motiverar också den “rasande” upprustningen. Men i stort sett alla bedömare inser att det i praktiken inte föreligger ett ryskt militärt hot mot Sverige. Det är enligt mig också en felaktig dominoteori att Ryssland, när kriget med Ukraina avslutats kommer att angripa något Nato-land överhuvudtaget.
Det är naturligtvis självklart för Vänsterpartiet att den nuvarande Tidö-regeringen måste besegras i valet 2026. Mer eller mindre lika självklart så är Magdalena Andersson oppositionens statsministerkandidat. Men därav följer inte att Vänsterpartiet före valet måste anpassa sin politik till den socialdemokratiska. Tvärtom bör partiet i valrörelsen stå för sin egen politik. Förhandla och kompromissa ska man göra på grundval av valresultatet.
Partiet bör i stället när det gäller försvars- och säkerhetspolitiken (inklusive kriget Ryssland-Ukraina) göra två, tre ja fyra saker samtidigt.
Fortsätta stödja Ukraina
Bemöta påståendena att ett aggressivt Ryssland militärt hotar Sverige eller andra Nato-länder
Utforma en självständig säkerhetspolitik grundad på en kvalificerad omvärldsanalys med anlitande av från det säkerhetspolitiska etablissemanget fristående forskare, som t ex Frida Stranne.
Främja diplomati, förhandlingar, nedrustning samt stödja den svenska fredsrörelsen.
Jacob Johnson,
vänsterpartist och tidigare riksdagsledamot
