Olof Palmes mördare måste spåras och gripas. Vad krävs för att nå dit?

Strax innan midnatt fredagskvällen den 28 februari 1986 mördades Sveriges statsminister Olof Palme intill korsningen Tunnelgatan-Sveavägen i centrala Stockholm. Fredagen den 28 februari i år har exakt 34 år förflutit sedan mannen som avlossat revolverskotten spårlöst försvann ur sikte från brottsplatsen, uppslukad av vinternatten.

På grund av att mordutredningen under det första året styrde alla resurser mot ett spår utan verklighetsförankring fick mördarna ett kraftigt försprång. Tragiskt nog fortsatte även under åren som följde mordutredningen med förbluffande ensidighet en inriktning på ett spår utan utsikt till framgång. Frågor har ställts om de olika spaningsledningarna av dunkla skäl drev sin sak mot bättre eget vetande.

Efter 34 år står frågetecknen fortfarande kvar: Vem? Vilka? Varför?

Och kvar finns sorgen och frustrationen. Hur kunde utredningen av mordet på landets statsminister tillåtas bli som den blev? Handlade allt om inkompetens? Eller fanns där också ett stråk av mörkläggning?

Kan mordgåtan ännu, efter mer än tre årtionden, få en lösning? Ja, vi tror det. Kunskap om viktiga fakta, liksom framtagning av relevanta, verklighetsförankrade hypoteser, har ackumulerats genom åren. Men till största delen har denna ackumulation kommit till stånd genom granskningar och efterforskningar som bedrivits utanför den officiella mordutredningen.

Den nuvarande utredningsgruppen – med Krister Petersson som förundersökningsledare – har rönt uppskattning för en professionalism och en öppenhet för spår som tidigare ignorerats.

Det stora problemet idag är att mordutredningen i sin helhet lider av brist på resurser. Hela personalstyrkan består idag av endast fem poliser. Den måste förstärkas. Förstärkningen måste bestå av personer som redan är grundligt insatta i fallets materia. Sådana personer är det nu förmodligen inte möjligt att finna inom polisens egna led. Men utanför finns de fortfarande.

Låt oss nämna sex personer som exempel på sådana som vi anser det vore lämpligt att tillfråga:

1) Inga-Britt Ahlenius, Finansdepartementets budgetchef 1987-1993, chef för Riksrevisionsverket, internationellt uppmärksammad frispråkig FN-revisor, granskare av korruption och nepotism inom EU, med flera tunga uppdrag. Hon ingick också i Granskningskommissionen, avseende utredningen av mordet på Olof Palme. Kommissionens betänkande presenterades 1999.

Ahlenius har starkt kritiserat utredningens brister vad gäller icke-existerande undersökningar av möjliga nätverk bakom mordet. Hon har också offentligt krävt att fakta om den svenska grenen av det hemliga Nato-nätverket Stay-Behind blir offentliga. Underrättelse- och sabotage-nätverket Stay-Behind tillkom på CIA:s initiativ under första hälften av 50-talet.

2) Lars Borgnäs, radio-och tv-journalist som sedan 1986 utmärkt sig för grundliga undersökningar av omständigheter kring mordet på Olof Palme. Hans bok En iskall vind drog genom Sverige (2006) är en rakt igenom balanserad och faktabaserad genomgång av flera av utredningens många underligheter. Inte minst det märkliga, fanatiska förnekandet av betydelsen av de otaliga walkie-talkie-observationer som vittnen gjorde under mordkvällen.

3) Birgitta Karlström Dorph, tidigare diplomat och under apartheidtiden i Sydafrika ansvarig för Olof Palmes och Sveriges hemliga kontakt med den underjordiska motståndsrörelsen ANC. Vilket också innebar ansvar för det strikt hemliga ekonomiska stödet, som var mycket omfattande. Birgitta Karlström Dorph har djupa kunskaper om apartheidtidens säkerhetstjänst.

(4 & 5) Kari och Pertti Poutiainen, författare till boken Inuti labyrinten (nyutgåva 2018). Boken, på närmare 900 sidor är en enormt faktadiger genomgång av utredningens första tre år. Inte minst alla underligheter som präglade Stockholms-polisens och SÄPO:s ageranden under själva mordnatten nagelfars.

6) Gunnar Wall, journalist och författare. Har skrivit om mordet och utredningen sedan 1986. Mottagare av Grävande journalisters pris Guldspaden för sin bok (två band) Mörkläggning (1996), som framförallt genomlyser den så kallade Ebbe-Carlsson-affären. Även hans senare böcker Mordgåtan Olof Palme (2010) och Konspiration Olof Palme (2015) har hyllats för sin saklighet och bredd.

Om  några av de sex ovan nämnda har möjlighet att på regelbunden basis ansluta till utredningen, så är vår övertygelse att förutsättningarna för en lösning av mordet  starkt skulle förbättras.

Ledarredaktionen
eFOLKET

Liknande artiklar