Det var ett bedrövligt skådespel som Sveriges finansminister Magdalena Andersson och krigsminister Peter Hultqvist spelade upp i fredags, när de var tvungna att marknadsföra beslut att under fyra år ge ytterligare 50 miljarder kronor till krigsmakten, vilket betyder att kostnaderna kommer att öka från i fjol till 2026 med över 50 procent.
Deras uppgift bestod i att försöka sprida en bild av att denna 50-miljarderssatsning inte skulle tränga ut andra betydligt mer angelägna uppgifter. Därför lanserades det gamla socialdemokratiska löftet att beskatta – de hos allmänheten allt mer impopulära – storbankerna.
Visserligen visade det sig sedan att det bara rörde sig om hälften av de ökade kostnaderna för krigsmakten. Och sedan att det bara gällde under det första året. Under de tre övriga åren var det mer osäkert hur finansieringen skulle se ut.
Så skulle alltså den militära kostnadsökningen finansieras. Att föreslå en bankskatt som ska träda i kraft om tre år är naturligtvis ren populism. Om det finns anledning att beskatta storbankerna bör naturligtvis regeringen slå till med en sådan skatt redan idag. Det finns ju många angelägna områden inom den offentliga sektorn som skulle må bra av mer pengar.
Men avsikten med förslaget om bankskatten var naturligtvis att lugna de socialdemokratiska väljare som är oroliga för att ökade anslag till militären ska tränga undan andra satsningar som är mycket angelägna.
I ett läge när samhällsnyttiga sektorer som skola, vård och omsorg krackelerar av brist på pengar och utbildad personal, så finns det risk för att väljare har svårt att acceptera den Socialdemokratiska regeringens prioriteringar.
Istället borde naturligtvis nu de socialdemokratiska väljarna ställa frågan till regeringen:
Varför inför ni inte en bankskatt redan nästa år för att finansiera fler lärare samt vård- och omsorgspersonal? Varför vänta till 2022 och dessutom använda pengarna just till vapen?
Varje krona som satsas på krigsmakten gör att det finns en krona mindre över till andra områden inom statens budget. Det hjälper inte att finansminister Magdalena Andersson hittar nya objekt att beskatta. Det finns ingen självklarhet att just pengar från dessa objekt just ska gå till att finansieras krigsmakten.
Hur man än vrider och vänder på det så kommer varje krona som går till krigsmakten göra utrymmet mindre för andra samhällssatsningar. Miljardrullningen till krigsmakten är därför ett hot mot välfärdssamhället.
Dessutom bygger ökade anslag på ren hysteri, det vill säga påståenden om hot som inte finns. Sverige är inte utsatt för något militärt hot. Det finns ingen makt som har något att vinna på att anfalla Sverige.
Det enda militära hotet som finns i Europa är att någon av kärnvapenmakterna av misstag eller i desperation trycker på kärnvapenknappen. Detta hot drabbar inte bara de inblandade makterna utan även alla länder i närheten.
Detta fruktansvärda hot kan vi inte avlägsna genom egna rustningar, utan endast genom att på politisk väg arbeta för ett kärnvapenförbud.
Genom att satsa pengar på den svenska krigsmakten så göder Sverige världens vapenindustrier. Vi bidrar till att fler vapen tillverkas som sedan när de blir omoderna säljs på den internationella vapenmarknaden och som sedan ofta hamnar hos terrorgrupper. Vi bidrar till en industri som är en av dem som bidrar allra mest till att öka koldioxidhalten i atmosfären.
Genom att föra in bankskatten som en alternativ finansieringskälla, så lyckades socialdemokraterna få igång en debatt i en medial vänster-högerfråga och slapp på så sätt en diskussion varför krigsmakten ska få ytterligare 50 miljarder kronor, samtidigt som sparkraven haglar inom välfärdssektorn.
Ledarredaktionen
