Stockholmare boende i stadsdelen Östermalm orsakar per individ tio gånger större utsläpp av växthusgaser jämfört med de boende i stadsdelen Rinkeby.
Det visar en undersökning som i morse redovisades i P1-programmet Gomorron Sverige.
I programmet underströks att i världen idag gäller generellt att hotet mot miljön och klimatet i hög grad handlar om de välbeställda samhällsskiktens konsumtionsmönster.
För kommande generationers möjlighet till goda liv och för att den pågående katastrofala krympningen av den biologiska artrikedomen skall kunna hejdas och vändas krävs en radikal omläggning av mänsklighetens konsumtionssätt.
Överklassens och den välbeställda medelklassens lyxkonsumtion kan inte få fortgå. Det gäller i Sverige så väl som globalt.
Likaså måste det av kapitalet och de maktägande politiska partierna dyrkade målet ständig tillväxt ersättas av ett realistiskt välfärdsmål som handlar om hållbarhet och en anständig tillvaro för våra barnbarn och barnbarns barn.
Förbrukningen av naturresurser, som sedan lång tid ökat exponentiellt, måste nedbringas. Slöseriet kan inte tillåtas fortsätta, än mindre tillåtas fortsätta öka. Vi kan inte tillåta att den gren mänskligheten sitter på sågas av.
Idén om att det bara handlar om att ersätta fossil energi med fossilfria former är naiv. Det akuta hotet mot naturen och miljön handlar om mycket mer än utsläppen av växthusgaser.
Men från politiker och kapital är budskapet idag att det ska köras på som tidigare, men i “grön” förpackning. Som om miljöförstörelsen och hoten mot artrikedomen skulle vara undanröjd då elbilar ersatt bensin- och dieseldrivna och med el producerad vätgas ersatt kolet inom järnframställningen.
Vad som krävs nu är en politik med ett seriöst och långsiktigt perspektiv. Och då måste det i stället för tillväxt handla om en plan för nedväxt av naturresursförbrukningen, till en hållbar nivå.
Plats för lyxkonsumtion finns i framtiden inte. Därför bör vi ta fasta på den nu bortgångne socialdemokratiska forskaren, författaren och debattören Gunnar Adler-Karlssons förslag om att vid sidan av förhandlad eller lagstiftad minimi-inkomst och införa maximi-inkomst.
Den tidigare ordföranden för Vänsterpartiet, C-H Hermansson, fick i en tv-intervju i början av 60-talet frågan om vilka inkomstskillnader han ansåg kunde vara acceptabla. Hermansson, som nog egentligen helst på sikt ville se ett samhälle utan inkomstskillnader överhuvudtaget, svarade att den med högst inkomst väl inte skulle behöva tjäna mer än tre gånger den lägsta förekommande inkomsten för en heltidsarbetande.
Miljö- och klimatkampen går idag hand i hand med kampen för ett jämlikt samhälle. Kommer vi inom en snar framtid att få se dagens Vänsterparti ta fasta på detta, och resa frågan om planmässig nedväxt och maximiinkomst i enlighet med Adler-Karlssons och sin gamle partiordförandes förslag?
Se även (Kosmopolitiskt):
