Ledare – 1/8 2017 – Hans Hjälte
Hur kunde de gå så här? Varför skapas en låglönemarknad? Där arbetare i vårt land tvingas arbeta allt längre under usla förhållanden för allt lägre löner. I Sverige, ett land där man tidigare länge talat om satsningar på dem som varit lägst betalda, hamnar nu allt fler i ett låglöneträsk. Samtidigt som den allra rikaste delen av befolkningen roffar åt sig allt mer.
Svaret heter nyliberalismen! Som numera har ätit sig in i alla delar av den svenska arbetsmarknaden och influerat även den rödgröna regeringens politik. Men hur kunde vi hamna där?
För att svara på den frågan måste vi gå tillbaka och se vad som hände för ett halvt sekel sedan. Efter andra världskriget hade den ekonomiska tillväxtenen varit väldigt hög. Ekonomin växte snabbt i så gott som hela den industrialiserade världen. Arbetslösheten var låg och arbetarklassen kunde ställa krav på att få del av välståndsökningen, både i form av ökad konsumtion och sänkt arbetstid.
USA var den utan konkurrens ledande ekonomiska makten. Men på ett område hade Sovjetunionen utmanat och gått om USA, och det området var rymdforskningen. Denna prestigeförlust fick USA att genomföra en enorm satsning, med målet att placera en människa på månen. Och när man gjorde detta 1969 fanns i USA inga gränser för den euforiska självuppskattningen.
Men det kom att visa sig vara en pyrrhusseger. Det var ett kostsamt prestigeprojekt och ett sidospår i rymdforskningens historia. Samtidigt som denna triumf för USA ägde rum blottlades USA:s ekonomiska problem, som orsakades dels av det kostsamma och föga framgångsrika kriget i Vietnam, dels av att USA började tappa i konkurrenskraft till framför allt Västtyskland och Japan.
Under 60-talet gjordes större fynd av olja i världen än någonsin – vare sig förr eller senare. Det fanns därför stora möjligheter att öka utvinningen i världen, Men inte i USA, där oljeutvinningen nådde sin högsta punkt någonsin 1970. Men eftersom konsumtionen av olja fortsatte att öka kom USA att importera allt större mängd olja. Importberoendet ökade snabbt och i början av 1980-taleter importerades ungefär en tredjedel av all råolja som konsumerades i USA (se nedan*).
USA:s försämrade konkurrenskraft och underskotten i handeln med utland gjorde att USA 1971 inte längre kunde garantera dollarn värde med ett fast inlösenpris i guld. Beslutet att inte längre lämna en sådan garanti, som formellt fattades av USA: president Richard Nixon, blev dödsstöten mot systemet med fasta växelkurs. Det så kallade Bretton-Woods-systemet, som bidraget till den ekonomiska stabiliteten i Västvärlden efter andra världskriget.
Under Nixons tid som president trappades kriget i Vietnam upp. Trots att de militära kostnaderna ökade nåddes USA inga framgångar på slagfältet. Nixon tog då initiativ till att upprätta diplomatiska förbindelser med Kina, en av USA:s huvudfiender sedan den radikala kinesika revolutionens seger 1949.. Närmandet mellan de två antagonisterna sköt fart med Nixons spektakulära besök i Peking 1972.
Detta vartäven ett försök att slå in en kil mellan Sovjetunionen och Kina, vilka bägge gav stöd till Demokratiska Republiken Vietnam och befrielserörelsen FNL i södra Vietnam. Det innebar en total omläggning av USA utrikespolitik. Beslutet kom dessutom att få stora konsekvenser för den ekonomiska utvecklingen i hela världen det kommande halvseklet.
Men redan året därpå kom ännu en chock för USA och dess allierade. De oljeproducerande länderna i Västasien beslöt att reducera sin oljeutvinning och därmed exporten till USA, Västeuropa och Japan. Orsaken var Västmakternas stöd till Israel under oktoberkriget. Effekten blev enorm då den utlöste en kris i världsekonomin. För första gången visade det sig vilken oerhörd betydelse oljan har för den ekonomiska tillväxten i världen.
Kapitalet makt var oerhört grundmurat efter andra världskriget i USA, men det ekonomiska systemet byggde på ett så kallat keynesianskt synsätt, vilket bland annat innebar en relativt hög beskattning av dem som hade de högst inkomster samt satsning på välfärdsreformer och offentlig ägande av nyckelsektorer i samhälle.
USA var ett välfärdssamhälle, dock inte i lika hög grad som europeiska länder. Inom flera sektorer som till exempel bilindustrin och byggbranschen var arbetarna relativt välavlönade samtidigt, som de fanns stora låglönegrupper med osäkra anställningar framför allt i de södra delarna av USA.
Redan 1957 hade en då föga känd Chicago-ekonom vid namn Milton Friedman skrivit en avhandling där han kritiserade den då förhärskande keynesianska ekonomiska politiken. Friedman hade dock ingen framgång med sina teorier. Få utanför akademiska kretsar kände då till honom.
Men under den ekonomiska krisen i början 1970-talket i USA blev han en av Nixons rådgivare och kom sedan under Ronald Reagan att bli den som utformad USA ekonomiska politik. Nyliberalismens blev den nya doktrinen som sedan kom att sprida sig över världen.
Kort kan den sammanfattas med deviserna: ”Tänk på dig själv och skit i andra” – ”Staten ska inte läggas sig i ekonomin” – ”Sänk lönerna för dem som arbetar och skatterna för de rika”
Sänka skatterna var ju enkelt för staten att genomföra. Men hur skulle man kunna pressa ner lönerna? Jo genom ökad konkurrens. Arbetarnas i USA skulle få utsättas för konkurrens från arbetare i länder med lägre löner. Det blev viktigt att få bort handelshinder och öppna upp fattiga länder för industriproduktion. Till en början handlade det om att anlägga så kallade ekonomiska frizoner i länder i Sydostasien, men på lite längre sikt kom USA-företaget att börja lägga ut produktion på företag i Kina.
Det ekonomiska utbytet har varit enormt för de amerikanska storföretagen, medan lönerna har urholkats för arbetarklassen i USA. Allt fler US-amerikaner tvingas nu ha flera jobb och att jobba mer än 48 timmar per vecka för att kunna försörja sig. En verkställande direktör för något av de största företagen i USA tjänade 1959 20 gånger mer än en genomsnittlig arbetarlön, numera tjänar direktörerna 270 gånger mer än den genomsnittliga arbetarlönen.
Även många av dem som har arbete klarar inte längre av att försörja sig enbart på lönen. Därför måste staten förse dem med matkuponger (numera i form av ett kontokort). Cirka 15 procent av befolkningen, närmare 50 miljoner USA-medborgare, får i genomsnitt omkring 100 dollar i månaden av staten för att slippa svälta.
På 2000-talet har utvecklingen gått bakåt mycket snabb i USA. 2008-års kris slog väldigt hårt, vilket bland annat medförde att realinkomsten från 2005 till 2012/2014 minskade för 80 procent av hushållen! Bland de industrialiserade länderna är det bara krisländerna inom eurozonen som har haft lika dålig utveckling. I Sverige var det en femtedel av hushållen som under samma period fick försämrad realinkomst. Det är mycket uppseendeväckande, efter svenska förhållanden, och man får gå tillbaka till 30-talet för att hitta en likartad utveckling. Men, som sagt, läget är fyrdubbelt värre i USA.
Efter drygt fyra decennier av nyliberal politik börjar effekterna tydliga visa sig. USA har blivit en förlorare på grund av den nyliberala politiken. USA andelen av världsekonomin har på drygt ett halvt sekel halverats.
Själva kronan i USA:s industri, motorfordonsproduktionen – personbilar, minibussar, lastbilar och bussar – utgjorde så sent som år 2000 så mycket som 21,9 procent; drygt en femtedel av världsproduktionen. Kina svarade då för endast 3,4 procent, en trettiondel av världsproduktionen. Sexton år senare hade Kina nästan nått en tredjedel av världsproduktionen, 29,6 procent, medan USA har fallit tillbaka till 12,8 procent ungefär en åttondel av världsproduktionen.
Se: (List of countries by motor vehicle production)
För 40 år sedan var USA:s stålproduktion tre gånger så stor som Kinas. Numera är Kinas stålproduktion tio gånger så stor som USA:s. I Kina gjordes 2015 över en miljon patentansökningar, vilket motsvarade en tredjedel av alla ansökningar i hela världen. Därmed hade man passerat USA med råge. I absoluta tal var de kinesiska ansökningarna 400 000 fler än USA:s. Även när det gäller vetenskapliga artiklar inom datavetenskap, rymd och fysikforskning har Kina passerar USA.
Efter krisen på 1970-talet lyckades USA åter få fart på den ekonomiska tillväxten, men priset har varit högt. Till en början var de bara de allra fattigaste som förlorade, men nu drabbas allt större grupper av den nyliberala strategin med syftet att pressa ner arbetarklassens löner.
Produktivitetsutvecklingen i många branscher har dessutom varit låg på grund av otillräckliga investeringar. Produktion flyttades från USA för att företagens skulle kunna utnyttja den stora och växande reserver av billiga arbetskraft som fanns utanför USA. Effekten blev också att löner pressades inom USA och att en del av den egna industrin slogs ut.
Den nyliberala inställning till att statens inflytande ska minimeras och marknadskrafterna ska styra ekonomin fick till effekt att viktiga investeringar i USA:s infrastruktur försummades. Dessutom har USA krigföring och inblandning i konflikter i hela världen medfört att en kostsam militärapparat trängt undan viktiga offentliga investeringar.
USA:s är därför mer beroende av tillgången på fossila bränslen än de flesta andra länder. Möjligheten att ställa om till ett fossilfritt samhälle är därför svårt. Den nuvarande politiska ledningen har dessutom stuckit ner huvudet i sanden inför framtidens problem och tycks hoppas på att kunna backa ett halvsekel och återvända till en tid då USA var världsledande.
USA har till exempel inte genomfört några satsningar på ett modernt järnvägsnät. Större delen av USA:s järnvägsnät är inte elektrifierat. Järnvägsnätet var som största på 1920-talet, sedan dessa har nästan hälften av järnvägarna i USA lagts ner.
Den enda snabbtågsjärnvägen i USA är den så kallade Northeast Corridor (NEC), som går från Washington via New York till Boston. Visa tåg kan på delar av sträckan köra upp till 200 kilometer i timmen på denna helt elektrifierade (!) järnväg, som är 73 svenska mil lång.
Kina däremot har genomfört en stor satsning på tågtrafik, hälften av dagens järnvägsnät är byggt efter 1995. Nu byggs dessutom fler snabbtågsjärnvägar än i något annat land. Hittills har man tagit i bruk över 1 300 svenska mil snabbtågsjärnväg; alltså nästan 20 gånger så lång sträcka som USA:s enda snabbtågsjärnväg. Mer än hälften av sträckorna är byggda för att kunna köra upp till 350 kilometer i timmen.
Nyliberalismens skapar en ond cirkel, där allt kapital samlas hos de allra rikaste människorna samtidigt som allt fler människor för allt svårare att försörja sig. Viktiga samhällsinvesteringar åsidosätt, därför att de allra rikaste är mer intresserade av privata investeringar, och deras rikedom ger dem enorm politisk makt. Exemplet USA visar att nyliberalismen dömer ett samhälle till en nedåtgående spiral som det är svårt att bryta sig ur.
Tyvärr har även de nordiska välfärdssamhällena numera slagits sig in på samma väg som USA gjorde för snart ett halvsekel sedan. Det tog några decennier att montera ned välfärdssamhället, men nu är vi där. Spåren från USA borde förskräcka.
Hans Hjälte
* Åren innan finanskrisen 2008 svarade den importerade råoljan för nästa två tredjedelar av konsumtionen. Den ekonomiska krisen ledde till lägre oljekonsumtion i USA samtidigt som landet lyckades få en tillfällig – men dyrköpt – uppgång i utvinningen genom så kallad krackning. Ifjol behövde USA därför ”bara” importerade till en tredjedel av landets oljekonsumtion. Se även (Ökar USAs oljeproduktion)
