Karin Fridell Anter:
Den franska organisationen LAMSF avger en hård dom över svenska Migrationsverkets hantering av svensktalande flyktingar i Frankrike.
I Paris bildades hösten 2019 föreningen LAMSF, Les amis des migrants suédophones en France (De svensktalande migranternas vänner i Frankrike), av ett antal svensktalande personer i Paris-regionen. Syftet var inte, som man skulle kunna tro, att utgöra ett trevligt centrum för svensk kultur i största allmänhet. I stället fanns en mycket bistrare anledning att alls bilda en förening: att erbjuda hjälp och stöd till de svensktalande flyktingar som kom till Frankrike från Sverige.
De flesta av dem var unga afghaner. Killar som hade sökt asyl i Sverige 2015, som gått i skolan och blivit del av svenska familjer men som efter flera år fick avslag från Migrationsverket. Uppskattningsvis kom cirka 4 000 före detta ensamkommande unga pojkar från Sverige till Frankrike under åren 2017 – 2020, då pandemin satte stopp för både tvångsutvisningar och resande.
De senaste åren har strömmen av unga afghaner söderut från Sverige ökat igen. Det är tre huvudgrupper som får avslag på sina asylansökningar:
- De som studerat enligt gymnasielagen men inte uppfyllt alla villkoren för permanent uppehållstillstånd.
- De som fått tillfälligt uppehållstillstånd som barn, men nu har fyllt 18 och ses som “vuxna arbetsföra män”.
- De som gömt sig i Sverige i fyra år, sökt asyl på nytt och återigen fått avslag.
LAMSF:s dom över Sveriges behandling av de unga asylsökande stämmer helt med det som vi svenska asylrättsaktivister kan se. Några citat ur deras nyligen publicerade årsrapport:
Vi upplevde att svenska myndigheter slog rekord i absurditet när det kommer till tillämpningen av migrationspolitiken …
I våra ögon slår Migrationsverket nya rekord i omänsklighet och i många fall också inkompetens …
Genomgående är absurditeten och orättvisan i de levnadsöden vi tar del av, om och om igen …”
De franska myndigheterna gör indirekt samma bedömning. Afghaner som flytt vidare från Sverige skickas ganska sällan tillbaka, även om det finns formella möjligheter att göra det. Franska myndigheter ser att det är alltför farligt att skicka dem till Sverige, eftersom de då löper risken att deporteras till Afghanistan. I stället får de stanna i Frankrike och de flesta får förr eller senare uppehållstillstånd även om det kan ta många och jobbiga månader innan det sker.
De som ändå skickas tillbaka till Sverige hamnar i ett märkligt limbo. De kan inte tvångsutvisas till Afghanistan eftersom Sverige (ännu…) inte har något avtal med talibanregeringen. Migrationsverket och gränspolisen pressar dem hårt för att de ska “återvända frivilligt”. De får inga statliga eller kommunala bidrag och de har inte rätt att jobba – inte ens om de arbetsplatser som de tidigare tvingats att lämna skriker efter arbetskraft.
Kvar i Sverige finns också de som fått avslag och inte ens försökt sig på att fly vidare. Hur många papperslösa unga afghaner som idag finns i Sverige är svårt att beräkna, men förmodligen är de kring 1000 personer. En del av dem tillhör i praktiken svenska familjer, men många är direkt beroende av civilsamhället för att alls överleva.
På många platser i Sverige finns aktiva grupper som både stöttar flyktingar och kämpar för deras rättigheter. Stöttepelaren, där jag är ordförande, är en av de organisationer som hjälper unga flyktingar med matpengar, som skänks av vänliga medmänniskor.
Det personliga stöd och de hundralappar som vi kan ge är en livlina för många. Gruppen ”Vi står inte ut” i Göteborg demonstrerar regelbundet utanför stadshuset, och i Stockholm finns ”Medmänniskor på Riksbron” som varje onsdag sprider flygblad och samlar in namn för amnesti bland förbipasserande utanför Riksdagshuset. 20-26 maj var den aktionen extra kraftfull, som en del i Week of Action for Social and Climate Justice.
Du som läser detta tycker kanske att du har läst ungefär samma sak tidigare. Tyvärr kan det stämma. Situationen för de unga afghanska flyktingarna har varit kaotisk i många år, och med Tidölagets nya hårda regler har det blivit ännu värre. Det enda rimliga är att de får uppehållstånd i Sverige och äntligen får möjlighet att leva som fria människor. Den kampen fortsätter. Du kan bidra genom att sprida denna artikel och genom att skänka en slant till Stöttepelaren, swish 123 583 1904.
Karin Fridell Anter
Artikeln har också varit publicerad i nättidningen Internationalen.