Den israeliska kolonialstaten fortsätter de systematiska angreppen mot den palestinska befolkningen. Under förevändning att slå till mot Hamas-fästen bombas skolor, sjukhus och det som finns kvar av bostäder. I lördags dödades minst 16 och 75 skadades då en skola tillhörande FN:s hjälporganisation UNRWA attackerades.
Den nya bombkampanjen mot Gaza City har varit massiv. 40 dödade har registrerat, men många fler beräknas ligga under de raserade husen och instängda under rasmassorna i husens källare.
Israels terrorbombningar och massakrer har sedan den israeliska krigsmaktens angrepp mot Gaza inleddes kostat 196 av FN-organisationen UNRWA:s personal livet. Denna omfattning av döda sjukvårdare och annan hjälppersonal i FN-tjänst saknar historisk motsvarighet.
FN-kommissionären Philippe Lazzarini säger att 50 procent av UNRWA:s institutioner och anläggningar har totalförstörts. Han säger också att antalet döda civila som sökt skydd undan de israeliska angreppen i UNRWA:s anläggningar uppskattas till 500.
World Food Program (WFP), också knutet till FN, meddelar nu att hungersituationen nått en “katastrofal nivå” för en halv miljon av Gazas drygt två miljoner invånare. Anledningen är den skärpta strypningen av möjligheterna till livsmedelsinförsel som den Israeliska kolonialstaten infört.
Utsvältningen i kombination med terrorbombningarna och massakrerna är uppenbarligen de bärande delarna i en strategi som syftar till storskalig folkfördrivning. Parallellt med det ohyggliga plågandet av Gazas befolkning pågår även en terroroffensiv mot den palestinska befolkningen på Västbanken. Genom trakasserier, husrivningar, mord, fängslanden och tortyr är målsättningen även där en fördrivning, något som de fanatiska och rasistiska bosättarligorna och deras politiska representanter är helt öppna med. Den fördrivning av den palestinska befolkningen som inleddes redan 1948, i samband med grundandet av den israeliska kolonialstaten, ska nu fullbordas. Detta är det mål som den israeliska högern ställt sig.
Det massiva angreppet på Gaza City följer omedelbart på ett förnyat angrepp på staden Khan Yunis, en stad längre söderut. I det så kallade “krigets” inledningsskede var det först Gaza City som utsattes för massiva bombningar, och sedan en markinvasion. Den palestinska befolkningen uppmanades då av den israeliska krigsmakten att fly söderut, mot Khan Yunis.
Sedan angreps Khan Yunis och befolkningen uppmanades att fly till staden Rafah längst ner i söder, vid gränsen till Egypten. Kring Rafah samlades drygt en miljon flyktingar, hälften av hela Gaza-områdets befolkning.
Därefter angreps Rafah och flyktingarna uppmanades vända åter, norrut mot Khan Yunis och närliggande Al-Mawasi. Särskilt Al-Mawasi skulle vara en “säker plats”, enligt den israeliska krigsmakten.
Sedan angrep den israeliska krigsmakten både Khan Yunis och Al-Mawasi. Flyktingar dödades av raketer, bomber och i massakrer utförda av markstyrkor.
Samtidigt kungjorde den israeliska krigsmakten att man på nytt skulle rikta ett kraftigt angrepp mot Gaza City. Det har man nu gjort, och människorna som “uppmanas att evakuera” har ingenstans att ta vägen. FN-personal och utländska rapportörer är helt överens: Det finns inte en enda kvadratcentimeter i hela Gaza-området som på något sätt kan kallas “säker”. Överallt lurar våldsam död genom den israeliska krigsmaktens angrepp. Samtidigt som den rena svälten breder ut sig.
Idag befinner sig en miljon av de sedan ett halvår ständigt flyende invånarna inom ett litet område vid Medelhavet i den södra delen av Gaza. Utan rinnande vatten, utan el, utan avlopp och utan sanitära anordningar. Bristen på livsmedel försvagar de redan utmattade flyktingarna. Svältkatastrofen närmar sig.
Den israeliska regeringen och krigsmakten har under hela det så kallade “kriget” hävdat att trots de ständiga massiva angreppen mot bostadsområden, flyktingläger, sjukhus och skolor är måltavlan Hamas och andra väpnade grupper. Att fler än 38000 palestinier i Gaza-området dödats är enligt den israeliska regeringen och krigsmakten en bieffekt. Seriösa bedömare är av en annan mening. Måltavlan är den palestinska befolkningen, i Gaza-området såväl som på Västbanken. Starka krafter inom kolonialstaten har bestämt sig för att Israel nu definitivt ska lämna apartheidstadiet. Nu är det fördrivning som ska gälla. Metoden är terror.
Beslutet att definitivt slå in på slutgiltig fördrivning var med största sannolikt inte ett beslut som togs efter 7 oktober. Fördrivningslinjen har länge propagerats inom den israeliska högern. I och med det Hamas-ledda angreppet 7 oktober uppenbarade sig en möjlighet att slå till och göra slag i saken. Ledande israeliska politiker talade redan i oktober om att nu stundade något som palestinierna skulle få minnas med skräck i generationer framåt.
Sedan en tid talar ledande israeliska politiker om att man överväger att slå till mot Hizbollah, och att “förpassa Libanon tillbaks till stenåldern”. Det finns stor anledning att inte se sådana uttalanden som tomma ord.
Förvisso skulle ett massivt angrepp mot Hizbollah och Libanon också komma att innebära en konfrontation med Iran. Men inte heller det är något som Israels högerkrafter ryggar tillbaks inför. Och i USA finns starka krafter som hett åtrår en våldsam konfrontation med Iran. När Donald Trump väl installerat sig i Vita Huset kommer dessa superhökar att inta maktpositioner.
Ett angrepp på Libanon och Iran skulle ge “skugga” åt den planerade fördrivningen av palestinierna. Så resoneras det förmodligen inom Netanyahus regering och den israeliska högern. Kommer man därför att försöka vänta tills skiftet i Vita Huset ägt rum? Kanske, men det kan också vara så att man räknar med att Biden-administrationen inte kommer att ha något val när en våldsam konfrontation med Libanon och Iran väl är ett faktum. Man kommer att se sig tvingade att sluta upp bakom Israel i “försvaret mot terrorismen“.
Slaget mot Hizbollah måste enligt Israels styrande med nödvändighet, på grund av Hisbollahs tunga beväpning, bli oerhört massivt. Detsamma gäller ett angrepp mot Iran. Det kommer att handla om en strävan att snabbt och totalt paralysera den andra sidan genom tillämpning av en gränslöst brutal och hämningslös förstaslagsstrategi.
Kommer Israel vid ett angrepp på Libanon och Iran att göra bruk av sina kärnvapen? Svaret är nog att det definitivt inte kan uteslutas.
Hur ska denna skrämmande utveckling kunna undvikas? Endast genom en mobilisering av alla fredskrafter världen över. Beslutsamma sanktioner måste sättas in mot Israel. Diplomatiska förbindelser måste brytas, liksom alla ekonomiska relationer. Sanktioner måste också riktas mot Israels uppbackare och vapenleverantörer. Inte minst mot USA:s regering och involverade USA-bolag.
En bojkott och blockadpolitik mot Israel skulle mycket snabbt bli effektiv om fackföreningsrörelsen runt om i världen bestämde sig för att aktivt gå in i fredskampen och kampen för rättvisa för det palestinska folket.
I Sverige har det kommunala styret i Göteborgs visat vägen genom ett beslut om att kommunen inte ska köpa något från ockuperande stater som Israel, Marocko och Ryssland. Initiativet borde naturligtvis få efterföljd i andra kommuner och även i andra länder.
Det är sådant som nu är ett måste. Ursinnet mot den israeliska våldspolitiken växer världen över. Ursinnet och sorgen måste nu översättas till aktiv och organiserad handling. Trycket måste komma underifrån, och även riktas mot regeringar, internationella sammanslutningar och makthavare runt om i världen.
