En riktigt bra bok om Sydafrikas historia har nu givits ut av förlaget Historiska Media.
Författaren till verket är den i Sydafrika bosatte svenske journalisten Andreas Karlsson.
Att platsen för människoartens tillblivelse är södra Afrika är ju idag vetenskapens rådande mening. I detta tar Andreas Karlsson sats, och fortsätter med skildra de ursprungliga folkslagenslagen (san och khoi-khoi, jägare och samlare respektive boskapshållare)) i det område som först för drygt 1000 år sedan befolkades av jordbrukande och järnframställande afrikaner. Dessa folkgrupper, som på grund av språket brukar kallas bantu-talande, och som slog sig ner i områdets östra och sydöstra delar.
Tyngdpunkten i Karlsson framställning är den tid som följer på de vita kolonisatörernas ankomst och fram till modern tid. Författaren har inte valt att ägna särskilt stort utrymme åt de senaste årtiondenas händelser. Uppenbarligen har journalisten Karlsson velat skriva en historia av traditionellt slag, och man anar att hans uppfattning är att det historiska perspektivet är helt nödvändigt för förståelsen av mycket av det sentida skeendet. Och särskilt när det handlar om Sydafrika.
Andreas Karlssons bok är riktigt bra folkbildning. De drygt 300 sidorna är rika på fakta, men boken är skriven på ett språk som gör den lättillgänglig, i ordets bästa mening. Hurtig journalistisk jargong lyser med sin frånvaro. Det handlar i stället om en i språkligt hänseende ovanligt bra framställning.
Man kan naturligtvis ha en del invändningar mot fördelningen av utrymme som Karlsson ger historiens olika etapper och aspekter. Till exempel kunde apartheidregimens relation till Norden och Olof Palmes Sverige kunnat få en grundligare presentation. Här fanns mycket dramatiska inslag, som förtjänat att komma med.
Förtjänat större utrymme hade även den stora betydelsen för den sydafrikanska apartheidregimens fall som händelseutvecklingen i Angola och Namibia fick. Och i detta sammanhang träffar Karlsson inte så lite snett när han tycks sätta Sovjetunionen för Kuba, vad gäller stödet till MPLA. Kubas insats skedde ofta i strid med Sovjetunionens önskemål. Något som ju även Henry Kissinger nu påstår sig ha insett! Vidare: att beskriva det av CIA, Sydafrika och portugisiska kolonialistiska högergrupper uppbackade UNITA som en rörelse med en antikolonial agenda känns som slarv av författaren.
Undertecknad hade också gärna sett att Karlsson mer uppehållit sig vid till exempel den svarta fackföreningsrörelsens kamp. Men, och det måste framhållas med eftertryck: Andreas Karlssons bok är i det stora hela en strålande folkbildningsinsats, och bör, vad gäller Sydafrikas historia, nu kunna ses som standardverket på svenska språket.
