Rättsskandalen Olof Palme – Gunnar Wall – Bokförlaget SEMIC
Journalisten och författaren Gunnar Wall har sedan 1987, året efter mordet, med envishet och erkänd noggrannhet ägnat sig åt närgången och fördomsfri granskning av omständigheter kring mordet på Olof Palme och utvecklingen av mordutredningen.
Walls granskning och forskning har bland annat resulterat i fyra böcker. Den första, Mörkläggning – Statsmakten och Palmemordet, kom 1996, och i en andra upplaga 2020. Boken belönades med Grävande journalisters pris Guldspaden.
Därefter följde Mordgåtan Olof Palme (2010) och Konspiration Olof Palme (2015). Båda blev väl mottagna. Om boken Mordgåtan Olof Palme skrev till exempel den socialdemokratiske förre finansministern Kjell-Olof Feldt att han ansåg att den “nog var den bästa genomgången av utredningarna kring mordet på Olof Palme”.
I dagarna utkom Walls fjärde bok om mordet och utredningen, med titeln Rättsskandalen Olof Palme – Mordet, syndabocken och hemligheterna. Som nog framgår av titeln ägnar sig Wall i den nya boken åt att bland annat nagelfara grunderna för utpekandet av Stig Engström, den så kallade Skandia-mannen, och den med utpekandet sammanhängande nedläggningen av mordutredningen.
Gunnar Wall, som i sin nya bok ägnar Engström-frågan drygt 200 sidor, kommer fram till att försäkringstjänstemannen och grafikern Stig Engström med största sannolikhet inte hade ett dugg med mordet att göra.
Men han visar också att det förhöll sig så att åklagaren Krister Petersson och hans spaningsgrupp ända fram till kort tid före nedläggningen inte utgick ifrån att Skandia-mannen varit en gärningsman som agerat på egen hand. Stort intresse ägnade utredarna åt det hemliga NATO-anknutna paramilitära nätverket Stay Behind och åt fallskärmsjägare som i vissa fall hade en anknytning till den militära underrättelsetjänsten. Fallskärmsjägare (plutonchefer under utbildning) ska under mordnatten eventuellt ha varit indragna i en övning vars förutsättning var antagandet att Sovjetunionen ockuperat Stockholm och Mälardalen. Övningen handlade i så fall om att “likvidera informationsbärare”, det vill säga svenska personer som bar på information som den ockuperande makten skulle kunna ha nytta av att komma över. Dock kan den övningen, enligt Gunnar Wall, ha ägt rum vid ett annat tillfälle.
Anledningen till att idén om en koppling mellan Engström och Stay Behind uppstod var bland annat att Skandia-huset fungerat som en sorts central för Stay-Behind och att Skandia-chefen Alvar Lindencrona samtidigt var en ledande figur inom svenska Stay Behind vid tidpunkten då Engström anställdes i företaget.
Krister Peterssons utredare stötte pannorna blodiga då de genom förhör och efterforskningar försökte få fram information om Stay Behinds och fallskärmsjägares aktiviteter under mordkvällen. Någon koppling mellan Engström och Stay Behind gick inte heller att få fram.
Krister Petersons beslut blev att lägga ned utredningen och samtidigt utpeka Stig Engström som misstänkt ensam gärningsman. Dock ville Petersson inte utesluta att Engström ingått i en grupp.
På presskonferensen den 10 juni 2020 nämndes inte med ett ord något om de omfattande försöken som gjorts att utreda Stay Behind och mot Palme fientligt inställda militära kretsar.
Inte heller nämndes något om den aktion i centrala Stockholm som SÄPO:s så kallade “ryssrotel” var indragen i under mordnatten.
Den “bevisning” som lades fram mot Engström var enligt Gunnar Wall skandalöst undermålig. Det omdömet har Wall varit långt ifrån ensam om att ge uttryck för. Utpekandet av Engström betecknas i den nya boken av Wall som likvärdigt med ett justitiemord.
Stor del av boken ägnas åt att påvisa de starka skälen för att en utredning av spåren som hade med Stay Behind och militära högerkretsar att göra, hade varit det naturliga. Ett utredande som dessutom skulle ha underlättats genom den radikala förbättring av sökmöjligheterna som blivit klar bara några veckor före nedläggningen. Det handlade om en digitalisering som väsentligt förbättrade spaningsvillkoren.
Gunnar Wall har genom sina egna efterforskningar kommit fram till att kända vittnesuppgifter pekar i riktning mot att två skyttar väntade in Olof Palme i korsningen Tunnelgatan- Sveavägen. Den ena i hörnet väster om Sveavägen och den andra på den motsatta östra sidan, vid Dekorima-hörnet. Två flyktvägar var förberedda, väster- och österut. Skytten skulle inte behöva korsa Sveavägen.
Som Gunnar Wall visar finns det vittnesuppgifter om hur en man i mörk rock springer nerför Snickarbacken (öster om brottsplatsen) och kastar sig in i en på Birger Jarlsgatan väntande bil. Mannen kränger av sig sin långa rock. Under har han en svart skinnjacka. Något som för tankarna till den breda ryggtavla som flera vittnen uppfattade att gärningsmannen uppvisade.
Samma scen utspelade sig vid Norra bantorget, väster om brottsplatsen. Även där kastade sig en man, kort tid efter att mordet ägt rum, in i en bil.
Om dessa flyende män hade med mordet att göra kan det konstateras att åtminstone fyra personer deltagit aktivt i attentatet.
Att det finns ett stort antal observationer om bevakande/spanande personer, med eller utan walkie-talkie, före mordet är belagt. De handlar om personer på båda sidorna om Sveavägen, på Brunkebergsåsen och på Tunnelgatan upp till Norra Latin liksom på Adolf Fredriks Kyrkogata och Sveavägens västra sida ända bort mot Kammakargatan i biografen Grands närhet.
Också från tiden minuterna efter mordet finns säkra observationer. Till exempel av en yngre walkie-talkie-försedd ljushårig man som med raska steg svänger in på Oxtorgsgatan några kvarter från brottsplatsen. Säkra observationer finns också från Gamla stan. Så kallade walki-talkie-observationer som gjordes strax innan paret Palme lämnade sin bostad och samtidigt som de promenerade ner till tunnelbanestationen.
Gunnar Wall nämner också en märklighet som kan hänga samman med ovanstående. Den 7 mars ventileras kortfattat av Holmérs spaningsledning tre ärenden (protokollförda) som handlar om walkie-talkie-observationer. Ett handlar om två observationer som gjorts av samma person i Gamla stan (vid och nära T-banestationen), ett om en observation i korsningen Tunnelgatan-Olofsgatan och ett som ska röra fyra personer och walkie-talkies.
Vad gäller det tredje ärendet återfinns det inte i något arkiverat spaningsuppslag, och även Krister Petersons spanare noterade att att det tycks ha försvunnit.
Inte heller den särskilda utredningsgruppen under ledning av Bert Melén, kriminalkommissarie på SÄPO, fick någon information om den inlämnade uppgiften om de fyra. Inte heller om observationen i Gamla stan. Detta trots att Meléns grupp var speciellt tillsatt för att utreda eventuell övervakning av Olof Palme under tiden som föregick mordet och under mordkvällen.
Melén-gruppen som verkade under mars-april 1986 kom fram till att Olof Palme sannolikt var övervakad av åtminstone tre personer plus skytten. Deras resultat bemöttes av både Säpo-ledningen och Hans Holmér med ointresse. Det gruppen kommit fram till gick på tvärs med Holmérs inriktning på PKK, och 1988, då Ölvebro och åklagarna valde att satsa på Christer Pettersson, visades inget intresse för Melén-gruppens slutsatser.
I den nya boken intervjuar Gunnar Wall Bert Melén som då berättar att även tipset om två walkie-talkie-män vid och intill Gamla stans tunnelbanestation undanhölls hans utredningsgrupp. Vilka de två männen var påstod sedan åklagaren Jörgen Almblad att man tagit reda på. Han lanserade flera versioner, som alla visade sig (trots Almblads tvärsäkerhet vid varje tillfälle han lanserade en ny version), sakna verklighetsgrund. Vilka de två männen (som observerades samtidigt som paret Palme var på väg från hemmet för att ta tunnelbanan) var, blev aldrig klarlagt. Inte heller blev det klarlagt vem eller vilka det var som försåg Almblad med fantasifulla alternativa “förklaringar”.
I boken intervjuar Gunnar Wall även åklagaren Krister Petersson, spaningsledaren Hans Melander och medlemmarna i spaningsgruppen Peter Steude och Jonas Englund.
Steude understryker att detta att man inte kunde knyta Stig Engström till Stay Behind eller till någon i området under mordkvällen opererande grupp inte alls innebar att man backade från uppfattningen att observationerna av personer med walkie-talkie hade verklighetsgrund och att dessa personer skulle kunna ha med mordet att göra.
Englund vill betona att han uppfattar utpekandet av Stig Engström endast som ett konstaterande: Om Stig Engström varit i i livet skulle han anhållits och förhörts. För att Engström med säkerhet mördat Olof Palme saknades bevis.
Englund berättar också att han “tänkte bingo, här har vi något” när han bland den före detta operative SÄPO-chefen PG Näss efterlämnade papper dök på en uppgift om att en hemlig SÄPO-aktion pågick i centrala Stockholm under mordkvällen. Aktionen leddes av chefen för kontra-spionaget Tore Forsberg och en tidigare fallskärmsjägarofficer.
Högste SÄPO-chef då Palme mördades var Sven-Åke Hjälmroth (avled 2016). Då han tillfrågades om någon SÄPO-aktivitet ute på stan förekom under mordnatten svarade han nej. Samma fråga hade fått samma svar av PG Näss. Den senare tillade att möjligen hade det funnits någon “knattegrupp” ute. Vad Näss exakt menade med knattegrupp brydde han sig aldrig om att förklara.
Värt att notera är förstås också att inte heller Bert Meléns utredningsgrupp fick veta något om den hemliga SÄPO-aktiviteten i centrala Stockholm under mordnatten. Detta trots att Melén själv var kriminalkommissarie på SÄPO och var satt att utreda om det fanns tecken på att Olof Palme var övervakad under mordkvällen!
Av Hans Melanders svar framgår att han inte vill uttala sig om sin egen åsikt om beslutet att att lägga ner utredningen.
Efter det att utredningen lades ner i juni 2020 har ansvaret för fortsatt utredande i praktiken till hundra procent vältrats över på alla dem, journalister och fristående granskare, som när det gäller mordet på Sveriges statsminister vägrar “lägga det bakom sig”.
Gunnar Wall är en av dessa “vägrare”. Han har i likhet med flera andra vägrare påpekat att det ytterst handlar om försvaret av demokratin.
Efter nedläggningen av mordutredningen har förundersökningssekretessen hävts. Och mängden dokument ur utredningen som allmänheten har fått tillgång till har växt enormt.
Men detta att förundersökningssekretessen hävts betyder inte att alla dokument utan vidare lämnas ut till allmänheten. Återstår gör sekretess baserad på bedömningar av vad som kan vara till “men och skada för enskild”.
Gunnar Walls mening är att denna sekretessbestämmelse missbrukas. I förhörsprotokoll och andra dokument kan hela sidor vara svärtade och ofta tvingas läsaren försöka gissa sig till innehållet. Walls mening är att sekretessen ofta används för att skydda statliga aktörer och institutioner och alls inte enskilda.
En sak som Gunnar Wall tar upp i Rättsskandalen Olof Palme har redan kommenterats av några medier. Wall har intervjuat vittnet Patricio Marquez, som dagen före mordet såg Palme på väg hem skuggas av en person i närheten av Sergels torg. Olof Palme hade varit och inhandlat en kostym och Marquez berättade också att Palme bar på en kasse.
Observationen ledde till konstruerandet av den så kallade fantombilden på “Skuggan”, en storväxt blond man.
I samband med att “den ensamme gärningsmannen” Christer Pettersson blev spaningsledningens huvudspår blev Skuggan något som “störde”. Marquez förhördes igen. Resultatet blev att spaningsledning påstod att Patricio Marquez kommit med ett grundlöst påhitt. Anledningen skulle ha varit att han ville “balansera” med en observation av en misstänkt inblandad med nordiskt utseende. Detta som en motvikt till den tidigare fantombilden, som var grundad på en observation nära Snickarbacken, och som förde tankarna till en invandrad.
Wall visar att det i förhörsprotokollen inte finns något om att Patricio Marquez skull ha tagit tillbaka sin tidigare uppgift, och därför naturligtvis inte heller något om att han – som spaningsledaren Hans Ölvebro kom att hävda – “erkänt” att han medvetet farit med osanning.
När nu Gunnar Wall intervjuar Patricio Marquez hävdar denne att han alls inte backat från sin uppgift och därför naturligtvis aldrig sagt något om att han “hittat på”.
Fallet med behandlingen av Marquez observation hade vad gäller sådant som handlade om bevisningen mot Christer Pettersson flera upprörande paralleller. Gunnar Wall tar i sin bok bland annat upp fallet Roger Östlund. I det fallet handlade det däremot om att utredarna hävdade att man hade ett vittne som gjort viktiga iakttagelser. Vilket inte var fallet. Processen mot Christer Pettersson mer än tangerade ett medvetet planerat rättsövergrepp.
Utan överdrift kan sägas att Gunnar Walls nya bok Rättsskandalen Olof Palme är ett värdefullt bidrag till att sanningen om mordet på Sveriges statsminister trots allt ska kunna uppdagas.
Och Wall pekar också ut varifrån demokratin hotas och hans bok är därför även ett bidrag till försvaret av demokratin.
Förhoppningsvis kommer hans bok att läsas av många. Förhoppningsvis också av många inom det parti som Olof Palme var ordförande för, sådana som inte definitivt bestämt sig för att lägga mordet “bakom sig”.
