Putinregimen har nu erkänt de ukrainska utbrytarrepublikerna Donetsk och Luhansk som självständiga. Detta öppnar för en möjlig militär rysk hjälp.
Dessa republiker skapades för åtta år sedan av mestadels rysktalande ukrainare boende i denna östra del av landet.
Det handlade om människor som inte kunde acceptera Majdankuppen i Kiev (uppkallade efter det centrala torget i staden). Man menade att kuppen innebar att ryskfientliga och högerextremistiska krafter tillskansat sej makt. Rena nazistorganisationer som “Svoboda” och “Högra Sektorn” skaffade sej positioner inom den ukrainska regeringen. Nazistledda miliser lockade till sej likasinnade från andra länder, även från Sverige. Ukraina har ett mörkt förflutet. Under det ryska inbördeskriget mellan tsar-anhängare (de vita) och bolsjevikerna (de röda) utförde de vita styrkorna i Ukraina de värsta judepogromerna som världen skådat. Kanske upp till 150 000 judar mördades av de vita. Endast Hitlers industriella utrotningsläger har mördat fler judar än de vita arméerna i Ukraina 1919.
Under andra världskriget fungerade olika ukrainska högermiliser som samarbetsmän till de nazistiska SS-divisionerna, en sådan milisledare var Stepan Bandera. Han hyllas nu varje första januari med marscher. Hundratals monument har sedan Majdan-kuppen rests över dessa kollaboratörer i Ukraina. USA:s nuvarande utrikesminister Blinken besökte i maj förra året Kiev bara en vecka efter en sådan pronazistisk manifestation. Han är väl medveten om dessa traditioner och organisationer. Men han håller tyst.
Men även på den ryska sidan finns högerextrema nationalistiska och våldsamma grupperingar. Och Putin själv är noga med att understryka sin antikommunism.
Han är uppenbarligen nu på väg att skicka in “fredsbevarande” trupper i området.
I sitt tal den 22 februari underkände Putin i princip idén med ett självständigt Ukraina. Historiskt är Ukraina ryskt menar han. Ukraina bildades av bolsjevikerna sa han och passade därmed på att ytterligare accentuera sin antikommunism och sin strävan att återknyta till tsarismen. Denna strävan blev också övertydlig genom det sätt som beslutet att erkänna utbrytarrepublikerna fattades på.
Putin sittande själv vid ett skrivbord och hans råd sittande i klump på stolar med långt avstånd från honom. Allt i en enorm vitmålad sal med guldornamentik på väggarna Han till och med mästrade en av rådgivarna som enligt honom själv uttryckte sej oklart.
Republikerna Luhansk och Donetsk uppstod ju efter att delar av befolkningen i östra Ukraina inte kunde acceptera antiryska och högerextremistiska krafter som kom att kontrollera den Ukrainska regeringen efter kuppen för 8 år sedan. Sedan dess har ett destruktivt krig, ibland pyrande, ibland uppflammande, rått i östra Ukraina.
Varken den ukrainska eller den ryska regeringen har tagit de steg, inte nödvändigtvis komplicerade, som krävts för en demokratisk och fredlig lösning. Även på den ryska sidan har högerextrema nationalistiska krafter stärkts i konflikten.
För Ryssland har faran för en ukrainsk NATO-anslutning varit central. Faktum är ju att Sovjetunionens dåvarande ledning vid skrotandet av Warszawa-pakten fick löfte om att NATO inte skulle utvidgas. Ett löfte som Väst helt struntat i. Rysslands misstro är förståelig. Men Putinregimens agerande är kontraproduktivt. Man kommer osvikligt att tänka på Stalins agerande vid andra världskrigets början. Man anföll Finland och de baltiska staterna med syftet att öka Sovjetunionens säkerhet inför ett tyskt anfall. Men resultatet blev det motsatta. Det är ytterst osannolikt att den finska borgarklassen skulle kunnat få med det finska folket i fortsättningskriget i allians med Hitlertyskland om inte Stalinregimens överfall och Vinterkriget 1939 hänt. De baltiska högerkrafterna kunde också få stöd för sin uppslutning mot Sovjetunionen när den senares styrkor drevs ut av den tyska offensiven. Förvisso redan existerande antisemitiska och fascistoida rörelser i de baltiska länderna stärktes genom den sovjetiska ockupationen.
Och det råder ingen tvekan om att antiryska, högerextrema och provästliga riktningar stärks i det ukrainska samhället p.g.a. Putins agerande. En massiv propaganda väller nu fram i massmedia i Europa, USA och även i Sverige. En propaganda som ska få oss att se NATO-blocket och dess hangarounds (Sverige till exempel) som demokratins skinande försvarare. Man vill få oss att glömma Västsidans uppbackning av Israels annekteringar, ockupation och fördrivning, liksom USA:s stöd till varenda högerregim och högerkupp i Latinamerika. Över hela världen har väst-imperialismen hjälpt de besuttna klasserna att hålla arbetare och fattigbönder nere. I Indonesien kostade det en halvmiljon livet. I Indokina miljoner. Går vi till närtid kan vi nämna Libyen och Irak. Med flera.
Den konflikt som nu har sitt centrum i gränslandet mellan Ryssland och Ukraina är ytterst en konflikt mellan mäktiga kapitalistiska krafter. Det handlar om olja och geopolitik och reaktionär nationalism. Från båda håll. För oss arbetare och socialister gäller som alltid: Fiendens fiende är inte vår vän! Vår linje är arbetarnas solidaritet över gränserna. De ukrainska och ryska arbetarna måste vända reaktionär nationalism ryggen. Vi i Sverige måste konfrontera det krigshetsande etablissemanget med Peter Hultqvist och Ann Linde i spetsen.
Mot Putin! Mot Stoltenberg och Biden! För FRED och ARBETARSOLIDARITET över gränserna!
