Huvudrollsinnehavarna Kris Hitchen (fadern), Debbie Honeywood (modern), Katie Proctor (11-åriga dottern) och Rhys Stone (tonårssonen) gör starka rollprestationer i Ken Loach's nya film. Bild från socialistparty.ie

Nedstigning till det nyliberala “lyckoriket”

En hård smäll i magen. Så beskrev jag i en recension i eFOLKET Ken Loach’s förra film Jag, Daniel Blake.

I sin senaste film Sorry We missed you känns det som en ännu hårdare smäll. Den drygt 80-årige regissören fortsätter oförtrutet att beskriva arbetarklassens villkor i England. Han är mer pessimistisk än någonsin. I  Jag, Daniel Blake beskriver han hur en sjuk medelålders man stångar sin panna blodig mot arbetsförsäkringsbyråns omöjliga krav. Han är för sjuk för att jobba och för frisk att få full sjukersättning.

Titeln Sorry We Missed You är tvetydig och anspelar på det meddelande som huvudpersonen sätter upp om den kund han ska leverera varor till inte är hemma. Men den också sägas beskriva den situation som en stor del av arbetarklassen i England hamnat i.

Kritiken mot nyliberalismen är mycket mer fundamental den här gången. Det gäller inte bara omänskliga och omöjliga regler hos en myndighet. Loach angriper hela det nyliberala projektet. Den engelska arbetarfamilj som handlingen kretsar kring är inte en missbrukarfamilj utan en skötsam familj som kämpar för att få livet att fungera. De gör sin plikt som det brukar heta från politikerhåll men det andra delen av ordstävet om att kräva sin rätt fungerar inte. Trots det hårda slitet får familjen inte ekonomin att gå ihop.

Pappan är arbetslös och orkar inte med de hårda jobb som erbjuds. I ett desperat försök att få ett arbete hoppas han att lösningen är att bli egen företagare och ingå i en franchaise-kedja som delar ut paket till kunder. Men han är egen företagare bara på pappret. I själva verket styrs hans dagliga arbete av järnhårda regler och höga böter om han missar en leverans. Han situation är på många sätt mycket sämre än om han vore anställd. Han är själv ansvarig för om något går sönder. Det finns inget fack han kan vända sig till. Tempot är högt Får han förhinder måste han själv skaffa ersättare. Ibland hinner han inte gå på toaletten utan måste urinera i en flaska. Han är slav under tidsschemat.

Hustrun har det inte mycket bättre. Hon är anställd i hemtjänsten och jobbar också under stark press och har att följa ett strikt schema. Man känner hennes vånda när hon måste lämna de sjuka gamlingarna i förtid för att hinna med nästa besök. Hon måste också ta bussen till nästa besök. En tid som inte räknas in arbetstiden.

Loach skildrar arbetarklassens läge med ett iskallt raseri. Inga sidohistorier utan fokus är hela tiden lagd på arbetet även om konsekvenserna för familjen med en strulig tonårspojke och en sängvätande 11-årig dotter också belyses.

Det här är nyliberalismen som den fungerar när talet om eget ansvar och självförverkligande möter kapitalismens hårda lagar i ett samhälle där det sociala skyddsnätet eroderat.

Loach’s syn på samhällsutvecklingen är nattsvart. Inget motstånd mot utvecklingen tycks skönjas i filmen. Facket lyser med sin frånvaro eftersom arbetarna är egna företagare. Var och en kämpar för sin överlevnad. Det som trots allt verkar som lite hoppingivande är att sammanhållningen i familjen består. Den strulige sonen som tycks vara på väg att spåra ur återvänder till familjen efter det att fadern misshandlats.

Loach har dock i andra filmer skildrat motstånd. I den fantastiska dokumentären The Spirits of 1945 där krigshjälten Churchill överraskande förlorade valet mot Labour och arbetarklassens positioner flyttades fram med nationaliseringen av kolgruvorna, ett förbättrat skolsystem och utbyggnaden av den nationella hälsovården. Dokumentären skildrade den enorma entusiasm och framåtanda som sköljde över stora delar av befolkningen.

Kanske situationen idag är så illa som filmen visar och hoppet om en förändring kan tyckas liten men kanske nyvalet nu i december med en radikal Labour under Corbyn kan återupprätta denna entusiasm som visades för 75 år sedan och resultatet av valet kan bli lika överraskande som när den oövervinnliga Churchill besegrades.

Hans Östensson

Liknande artiklar: