Det är nu 20 år sedan USA, med stöd av Storbritannien, gick till anfall mot Irak i en militär operation kallad “Operation Iraqi Freedom”.
Även lilla Danmark var med på ett hörn vid denna invasion för att visa att man oreserverat stödjer “världspolisen” vad den än hittar på.
Från svenskt håll var det främst Folkpartiet (numera Liberalerna) och dess blivande partiledare, bombkramaren Jan Björklund – som inte oväntat har en militärt bakgrund – som krävde att även Sverige skulle gå med i kriget. Men så blev det inte.
Man sa från USA:s sida att ett motiv var att förstöra Saddam Husseins massförstörelsevapen, trots att FN:s vapeninspektörer, under ledning av Hans Blix, konstaterat att det inte finns några massförstörelsevapen i Irak.
Ett annat motiv som anfördes var att Saddam Hussein samverkade med Usama bin Ladins al-Qaida. Därmed kopplade USA:s regering angreppet på Irak till terrorangreppet den 11 september. Angreppet mot Irak blev därmed enligt USA-regeringen ett “försvar”. Och eftersom USA-regeringen efter den 11 september åberopat NATO-stadgans paragraf 5 blev övriga NATO-medlemmar formellt skyldiga att ställa upp på USA:s sida i det av USA proklamerade “kriget mot terrorismen”.
“Den som inte är med oss är med terroristerna”, lät USA:s president George W Bush världen veta.
Trots USA:s anförandet av NATO-stadgans paragraf 5, och den hotfulla retoriken från USA-regeringens sida, vägrade Frankrike och Tyskland att delta i angreppet. Medan däremot Tony Blairs brittiska regering utan förbehåll spelade med i USA:s falskspel.
Relationerna mellan å ena sidan Tyskland och Frankrike och, å den andra, USA var under en period – efter det på falska grunder inledda angreppet – tämligen frostiga. Upprördheten var påtaglig.
Att påståendena om irakiska massförstörelsevapen och al-Qaida-anknytning var falska, det visste naturligtvis USA:s och Storbritanniens regeringar och underrättelsetjänster mycket väl. Innehållet i påståendena var skapade av dem – som “alternativa fakta”. Det handlade alltså om ett cyniskt och medvetet falskspel från dessa regeringars och underrättelsetjänsters sida.
Till falskspelet hörde också alla uttalanden om att målet med angreppet var att skänka det irakiska folket demokrati och frihet.
De verkliga motiven handlade om olja och geopolitiska, strategiska intressen.
Det redan hårt drabbade Irakiska folket fick betala ett fruktansvärt pris. Över en miljon irakier dödades. Och i det kaos som uppstod blev det verkligt som tidigare bara varit falskpropaganda från USA:s sida: Al-Qaida etablerade sig Irak. Och ur al-Qaida växte den än värre terrororganisationen IS fram.
Vad som kan vara intressant i den här härvan är att nuvarande högsta befäl för Natostyrkorna, Tod Daniel Wolters, deltog i den folkrättsvidriga invasionen av Irak trots att FN sa nej.
Den fyrstjärniga flygvapengeneralen Tod D. Wolters är befälhavare för USA:s europeiska kommando (USEUCOM). Han är också Natos högsta allierade befälhavare för Europa (SACEUR). Inom NATO är det så, och har så varit sedan befattningen SACEUR infördes 1951, att högste chefen för NATO:s militär i Europa ska vara en US-amerikansk general.
Hur viktig den här “pusselbiten” i Natodebatter är vet jag inte. Men visst är det anmärkningsvärt att den som nu är högste befälhavare över Nato också har ett förflutet som deltagare och delansvarig för ett folkrättsvidrigt anfallskrig.
Vem är det då som utser denne högsta befälhavare över alla USA:s Nato-styrkor i Europa och alla NATO:s styrkor i Europa? Formellt är de så, om jag fattat rätt, att det är USA:s försvarsminister som nominerar den som ska ha högsta befälet över alla Nato-styrkor.
Men eftersom USA:s försvarsminister utses av USA:s president, är det så att presidenten ligger bakom utnämningen.
Formellt är det Nordatlantiska rådet som utser Natos högsta militära befälhavare. Sedan 1951, då Dwight D. Eisenhower valdes som den förste Supreme Allied Commande Europe (SACEUR), har samtliga 19 generaler på den posten kommit från “någon av USA:s väpnade styrkor”.
Tod D. Wolters, som är den 19:e i ordningen, valdes 2019. Alltså då Donald Trump var USA:s president.
Men man ställer sig frågan – Vad kan hända om Trump, eller någon annan galning på presidentposten i USA i framtiden får för sig att “röra om” rejält med NATO, och till exempel i “försvarssyfte” slå till mot Kina?
Ska vi känna oss trygga med att det alltid är USA och dess president som har den yttersta makten över NATO:s väpnade styrkor?
Ska vi känna oss trygga med att Sverige ansluts till en kärnvapenbestyckad militärallians under ledning av stormakt för vilken falskspel, cynisk manipulation av massmedier och rutinmässigt dolda agendor hör till den självklara taktiska arsenalen? Medan strävan efter orubbad – och ökad – ekonomisk och politisk dominans över världen är det strategiska målet?
Rolf Waltersson
Lästips:
- Jan Guillou 20 år efter USA:s invasion av Irak – Aftonbladet
- I dag finns det knappt någon som försvarar kriget – Dagens Arena, 17 mars 2023
- Björklund (fp) vill ha svensk trupp i Irak-krig. – Sveriges Radio, 24 november 2002
- 20 år sedan USA:s folkrättsvidriga angrepp på Irak – eFOLKET, 20 mars 2023
