Kjell Östbergs artikel har tidigare varit publicerad i nättidningen Internationalen.
Vi var nog många som förvånades över den förtjusning med vilken Vänsterpartiets ledamot Hanna Gunnarsson nyligen ställde sig bakom försvarsberedningens budskap och innehåll. Den inte bara föreslog en militär upprustning utan motsvarighet i modern tid. Den slog också fast att “det kollektiva försvarsåtagandet i Nato utgör nu en central del i den svenska säkerhets- och försvarspolitiken” och att “Europas säkerhet vilar på USA:s samlade konventionella försvarsförmåga och den nukleära vedergällningsförmågan.
Ställningstagandet gick uppenbart stick i stäv med det då gällande partiprogrammet som tvärt om slog fast att:
Vänsterpartiet arbetar för militäralliansernas upplösning, ett totalt internationellt förbud mot alla former av massförstörelsevapen och för allmän avrustning.”
Också i det nya, antaget strax efter försvarsberedningens heter det utan reservationer:
Vänsterpartiet står för fred och deeskalering. Vi vänder oss emot militarisering och kapprustning’’
Av Hanna Gunnarssons aktiviteter på sociala medier kan man se att hon i många frågor tillhör partiets radikala flygel. Hennes solidaritet med Palestina är ständigt återkommande.
Men för en utomstående kan hennes entusiasm för Sveriges massiva upprustning, och för den svenska krigsmakten, vara svår att förstå.
“En morgon som inleds med flagghissning, arméns musikkår och stridsbåt till Djurgården är en trevlig morgon. Tack till besättningen för säker körning och bra svar på alla frågor!” kan hon utbrista på facebook.
Eller: “Stort tack marinens musikkår och marinchefen för en fantastisk konsert! Man kan verkligen aldrig få för mycket marschmusik, det är alltid så otroligt pampigt och medryckande.”
Hennes förtjusning över officeraren, kustjägaren och NATO-lobbyisten Pål Jonsson verkar djupt känd: “Ministerlistan har presenterats. Som vi har spekulerat! Stort grattis till @PlJonson, ny försvarsminister! Pål har lett försvarsutskottet på ett väldigt bra sätt, ser fram emot ett fortsatt gott samarbete!”
Kanske kan en annan politiker, liksom Gunnarsson med rötter i Helsingborg hjälpa oss att förstå. A.J. Christiernsson var i början av förra seklet riksdagsman och redaktör för Skånska Socialdemokraten. Han tillhörde partiets radikala flygel, inte minst i försvarsfrågan och förespråkade kamp mot militärväsendet i alla dess former.
Han var också pådrivande i en skärpning av partiprogrammet som 1908 fick formuleringen “Kamp mot militarismen. Successiv minskning av militärbördorna, fram emot avväpning.”
1911 placerades Christiernsson som en av socialdemokraternas ledamöter i den försvarsberedning som den liberale statsministern Karl Staaff tillsatte. Det deklarerade syftet var vällovligt, att minska militärutgifterna och korta värnpliktstjänstgöringen.
Men det fanns andra tankar bakom försvarsberedningarna. Socialdemokraternas partiledare Hjalmar Branting hade vid denna tid en övergripande strategi: att få bilda regering med det liberala partiet. Det fanns emellertid två problem med detta. Dels hade partikongressen samma år sagt nej till Brantings förslag. Dels måste han få med liberalerna på tanken. Staaff var i och för sig med på idén, men hade ett oeftergivligt krav: Socialdemokraterna måste ge upp sina krav på avrustning. De måste svära trohet till det nationella försvaret, det borgerliga samhällets yttersta utpost.
Syftet går mycket längre än till denna beredning och dess resultat, förklarade Staaff:
Vår liberala politik är faktiskt bland de märkligare försöken i nutiden att på ett avgörande sätt vända socialisterna till lojalt parlamentariskt nationellt arbete och få dem att förorda ett starkt försvar. Det är på sådant sätt som socialdemokraterna själva skola växa in igen i det samhälle de förkasta.”
Och parlamentariska kommittéer var – och är – ett väl känt verktyg för att “uppfostra teoretiska principryttare till politiskt förfarna draghästar på den allmänna odlingsmarken”, för att citera Erik Palmstierna, en av Brantings hårdaste uppbackare.
Det mesta gick enligt Staaffs och Brantings planer. Det var uppenbart att Cristiernsson trivdes bra med sina beredningskamrater, också de borgerliga. Militären delade beredvillig med sig av sina önskemål och Christiernsson lyssnade. Gladeligt tog han till sig militärens argument och efter ett tag hade han lämnat avrustningsargumenten bakom sig och förespråkade tvärt om förlängd värnplikt och ökade anslag.
Nu var det kanske inte bara det goda samarbetet i beredningen som fick Christiernsson att svänga. Åren före första världskriget var, precis som nu, en period av ökade internationella spänningar och mullrande krigstrummor.
Kraven på upprustning drevs hårt från högern. Och precis som nu var hotet från Ryssland krigshetsarnas starkaste argument. Kringvandrande ryska skärslipare (som slipade knivar och saxar) utpekades som spioncentraler, ryska fartyg anklagades för att inkräkta på svenskt territorialvatten.
Högern och militären propagerade för att Sverige skulle sluta upp bakom den tidens militära supermakt, Tyskland. Hela försvarsberedningen lämnade snabbt alla besparingsambitioner och förespråkade stället upprustning. Det gällde också socialdemokraterna – och längst av alla gick Christiernsson. Deras uppslutning bakom nya rustningar blev snabbt partiledningens och riksdagsgruppens.
Men de försvarskritiska stämningarna fortsatte att dominera bland partimedlemmarna och trots Brantings protester slog partikongressen 1914 fast att för socialdemokraterna var avväpning ”det principiellt väsentliga, som man med all kraft måste eftersträva”.
Att dra långtgående slutsatser från ett par historiska händelser med över hundra års mellanrum är knappast tillrådligt.
Men visst är det fortfarande så att partier på vänsterkanten måste göra långtgående eftergifter, och bortse från partiprogrammet, för att accepteras som trovärdiga samarbetspartners för partier längre till höger. Först och sist gäller det uppslutningen bakom det nationella försvaret.
Och visst verkar parlamentariska kommittéer ännu har förmågan att få socialister att glömma allt motstånd mot “militarisering och kapprustning.”
Kjell Östberg
