När jag hörde lördagsintervjun i Sveriges Radio P1 med försvarsminister Peter Hultqvist, slog mig tanken att hade det varit för 100 år sedan, då den parlamentariska demokratin infördes, hade Hultqvist varken kunnat bli riksdagsledamot eller krigsminister, som var den officiella titeln på den tiden.
Han hade inte ens haft rösträtt. I värsta fall hade han kastats i fängelse.
När Peter Hultqvist ryckte in i lumpen vid Dalaregementet I13 i Falun 1978, dröjde det bara 57 dagar innan han “kastade i handduken” och begärde att få vapenfri tjänst. Som vapenvägrare beviljades han detta och genomförde resterande tid av lumparperioden med expeditionstjänst inom Kriminalvården.
När demokratin infördes 1921 fanns det en rad undantag, ett antal streck, som uteslöt stora grupper från rösträtten.
Ett av dessa streck gällde att man måste ha fullgjort sin värnplikt för att få rösträtt:
“VÄRNPLIKTSVÄGRARE FICK INTE RÖSTA”
För en annan av de uteslutna grupperna, värnpliktsvägrarna, var dock orsaken inte bara brist på ansvarstagande. Eftersom rösträtten hade drivits fram med argument om att “de som genom militärplikten tvingades att gå i döden för sitt land” också borde ha rätt att rösta, var det lätt att hävda motsatsen: de som inte gjorde sin värnplikt borde heller inte få rösta. Många vägrade att fullgöra värnplikten till följd av de oroliga tiderna och krigshotet, men också med hänvisning till hur samhället styrdes. Dessa pacifister – eller desertörer, omdömena om dem var inte entydiga – uteslöts således ytterst på grund av sina åsikter…
Efteråt, när Peter Hultqvist fått frågor om sin vapenvägran, skyller han på att han kommit på kant med några befäl på regementet gällande gräsklippning och trädgårdsarbete:
Man kan undra om det stämmer. Kan man verkligen beviljas vapenfri tjänst med hänvisning till bråk om gräsklippning och trädgårdsarbete?
Hur som helst – Vi har en försvarsminister som var vapenvägrare. Något han nu ångrar bittert. “Jag hamnade snett”, är hans (bort)förklaring.
För egen del vill jag säga att det är nu som Peter Hultqvist “hamnat snett”. Även om han bedyrar att den svenska alliansfriheten står fast och att Sverige inte kommer att gå med i Nato, så vill jag hävda att den nuvarande politiken är så nära ett Nato-medlemskap man kan komma.
Det är som skillnaden mellan ett samboförhållande och ett giftermål. Det är bara prästens välsignelse som skiljer.
Till sist. Man kan fråga sig om det inte är bättre “att leva för sitt fosterland” än att “dö för sitt fosterland”.
PS. En av de första dokumenterade vapenvägrarna i Sverige var Olof Hansson från Broby i Skåne. Han vägrade 1863 att göra värnplikt av religiösa skäl, vilket på den tiden var den vanligaste orsaken till att vägra värnplikt.
Bland de första som vägrade vapentjänst av politiska eller etiska skäl var Rickard Almskoug, som dömdes till tre månaders straffarbete 1909 för vapenvägran. Han avled efter en månad i fängelset i Västervik. Han dog av binjurebarksvikt därför att han inte fick någon vård mot detta i fängelset.
Lästips:
- Rösträttens begränsningar. Demokrati 100.se 13 augusti 2018.
- Inte en man, inte ett öre åt militarismen – Om vapenvägran. eFOLKET 14 mars 2021.
Rolf Waltersson
