År 2018 skickade MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) ut en broschyr till alla hushåll. Rubriken var: “Om krisen eller kriget kommer”.
Liknande broschyrer har skickats ut tidigare genom åren till alla hushåll.
1943 skickades en broschyr till alla hushåll. Den hade titeln: “Om kriget kommer”.
1951 var det dags igen. Broschyren hette fortfarande: “Om kriget kommer”.
Nästa broschyr kom 1961 under kalla kriget. Broschyren hade samma rubrik: “Om kriget kommer”.
Motsvarande information fanns även i telefonkatalogen under flera år.
Under alla dessa år var neutralitet och alliansfrihet en ledstjärna. Denna politik skulle bidra till att hålla Sverige utanför krig och konflikter, samtidigt som neutraliteten och alliansfriheten gav Sverige en starkare och trovärdigare röst internationellt – inte minst som medlare i olika konflikter.
Den senaste tiden har krigsretoriken förändrats i och med Sveriges närmande till Nato. Allt tätare militärövningar tillsammans med Nato-länderna, men även direkta militärövningar Sverige-USA, har medfört att krigsretoriken måste ändras för att “motivera” den nya kursen bort från neutralitet och alliansfrihet. Men även för att “motivera” de kraftigt ökade satsningarna på militär upprustning.
Jag har tidigare skrivit om Försvarsmaktens reklamkampanj. Det var 19 oktober 2020 under rubriken: Är den svenska krigsmaktens reklamkampanj en bit i ett skrämmande pussel.
Nu har man tagit denna krigspropaganda ett steg “högre”. Nu heter det:
“När kriget kommer”.
Inte “Om kriget kommer”, utan “När kriget kommer”. Nu är det alltså bara en tidsfråga när kriget kommer.
Man frågar aldrig vad vi kan göra för att förhindra och förebygga att konflikter och motsättningar uppstår som kan leda till krig. Till exempel om Svenskt Nato-medlemskap kan bidra till ökad “spänning” då vi inte längre är neutrala och alliansfria. Och att våran internationella röst inte längre blir lika trovärdig.
“Premiär för När kriget kommer – en serie om framtidens hotbild”, är rubriken på ett pressmeddelande från Försvarsmakten, Högkvarteret 8 januari 2021.
Man skriver vidare: “På onsdag den 13 januari släpps programserien ‘När kriget kommer’. Det är en serie i fem delar som läggs ut på Försvarsmaktens Youtube-kanal, och varje avsnitt är på drygt 10 minuter”.
“Serien ska öka kunskapen om Försvarsmakten, verksamheten och de utmaningar vi ska hantera i framtiden”, säger Johan Landström, marknadschef vid varumärkesenheten på Högkvarterets kommunikationsavdelning.
– Serien har genomgående fått bra omdömen. En testpublik bestående av 60 värnpliktiga, officerare, civilanställda och ett antal civila personer (hur många sägs inte. Min anmärkning) har sett den. De gav betyget åtta av tio, säger Johan Landström.
Det är föga förvånande att militärerna själva ger höga poäng till propagandafilmer för krigsmakten.
Vad som slår mig är att denne Johan Landström är “marknadschef vid varumärkesenheten på Högkvarterets kommunikationsavdelning”.
“Varumärkesenheten” – det låter som vilken krämarverksamhet som helst. Man ska “sälja in” krigsmakten genom reklamfilmer. Det är ungefär som alla andra reklamfilmer där man lockas att spela på casinospel, lockas att köpa det nya undergörande hårschampot eller den senaste modellen av Volvo med växelspaksknopp i ädelträ.
Skillnaden är att det Försvarsmakten säljer är en ideologi och en krigsretorik som har som syfte att bryta ner motståndet mot neutralitet och alliansfrihet, kapprustning, vapenexport. Man vill bryta ner det sista motståndet mot Nato-medlemskap.
En fråga man ställer sig är om denna reklam- och propagandaverksamhet från försvarsmakten är politiskt sanktionerad? Eller driver krigsmakten en egen militärpolitisk linje? Jag har till exempel hört hur ÖB talar för ett Svenskt Nato-medlemskap. Är det överbefälhavarens uppgift att driva politik i denna viktiga fråga?
Jag hörde för någon vecka sedan, kommer inte ihåg sammanhanget, men det var någon som använde uttrycket “fredsivrare” när man skulle förlöjliga dem som motsatte sig den militära kapprustningen.
Tänka sig – “fredsivrare” har blivit ett skällsord.
Då är väl “krigshetsare” ett lovord?
Vart är vi på väg?
Rolf Waltersson
