En paradoxal följd av åklagaren Krister Peterssons spekulativa utpekande av den så kallade Skandia-mannen har blivit ett i Sverige och i omvärlden ökat intresse för det som inför och under den märkliga presskonferensen presenterades som det alternativa “huvudspåret” – den sydafrikanska apartheidregimen.
Många noterade nog redan under presskonferensen att Peterssons bisittare, spaningsledaren och poliskommissarien Han Melander, vid flera tillfällen betonade att Sydafrika-spåret hade en synnerligen “stark motivbild”.
Melander tillade att utredningen tyvärr när det gäller Sydafrika saknar “konkreta” spår.
Det senare var förstås ägnat att förvåna, då ju de konkreta indicierna, som genom åren flödat ur källor inom den sydafrikanska säkerhetstjänsten, vida överskuggar indicierna mot Skandia-mannen.
Hans Melander uttalade efter presskonferensen att han inte ansåg mordet löst, och att han personligen betraktade Sydafrika-spåret som intressant.
Av detta kan man nog sluta sig till att Melander var kritisk till att förundersökningen lades ned. Det han sagt tyder ju på att hans mening varit och är att ansträngningar måste sättas in för att gå till botten med Sydafrika-spåret!
Att detta är hans företrädare Dag Anderssons uppfattning har eFOLKET direkt fått besked om då vi frågat honom. Han har upprepat denna ståndpunkt i en intervju i Aftonbladet.
Så sent som de senaste månaderna har det kommit nya signaler från den sydafrikanska säkerhetstjänsten om att de är beredda att överlämna information om mordet på Olof Palme till svenska myndigheter. Bland annat genom förmedling av den svenske diplomaten Göran Björkdahl. Men responsen från Peterson tycks ha uteblivit.
Man kan fråga sig vad som överhuvudtaget gjorts för att komma åt den påstådda bristen på “konkret” bevisning med knytning till mordplatsen och Stockholm vid tiden för mordet.
Det förhåller sig ju också så att gamla “konkreta” uppslag som borde ingå i Sydafrika-spåret legat undangömda på annat håll utredningsmaterialet och klassificerade som ointressanta. Till exempel finns det tre uppslag som innehåller ett likartat signalement och som pekar i riktning mot Sydafrika. Dessa tre förstärker så att säga varandra, men bara ett av dem har arkiverats som ett Sydafrika-uppslag.
Uppslag 1): Redan 1987 inkom ett utförligt tips från en journalist på Svenska Dagbladet, Mari Sandström, som baserade sig på en källa med insyn i den sydafrikanska säkerhetstjänsten. Tipset handlade om ett mordkommando som mördat Olof Palme. I tipset finns en beskrivning av en av männen i mordkommandot. I den svenska Granskningskommissionens rapport (SOU 1999:88) kan vi läsa:
Källan har lämnat ett signalement på en av de tre männen. Dennes sades vara stor, över 180 cm, ha stora fingrar och händer, stort ansikte och rött hår.
Denna uppgift var naturligtvis inte det enda intressanta i det på information rika tipset, men uppgiften får en särskild betydelse då den ställs tillsammans med uppgifter i andra tips. Dessa andra tips förstärker intrycket att innehållet i Sandströms tips hade förtjänat stor uppmärksamhet. Vilket det inte fick.
Uppslag 2): Under veckan före mordet iakttog riksdagsvaktmästaren återkommande tre män som tycktes bevaka Olof Palmes bostad på Västerlånggatan i Gamla Stan. Två av männen var mörkhåriga. Den tredje var närmast rödlätt, och håret är krulligt. Den rödlätte, som Nyberg kallade “irländaren”. tyckte han såg ut som “en boxare”.
Lars Borgnäs har intervjuat Nyberg i sin bok En Iskall vind drog genom Sverige (sid. 380):
Den rödlätte mannen pratade med de andra någon gång. Nyberg kan inte identifiera språket men gissar på tyska eller något åt det hållet.
Efter mordet såg Henry Nyberg inte till de tre männen längre. Han anmälde redan i mars 1986 sina iakttagelser till Holmérs utredare. Han kallades inte ens till förhör. 1992 visade det sig att spaningsledaren Hans Ölvebro, efter påstådda kontakter med Nyberg, ansåg att denne inte var trovärdig. Ölvebro påstod att Nyberg ibland talat om att männen pratade ett språk han inte förstod, och ibland engelska.
Eftersom vita sydafrikaner ofta växlar mellan de två under apartheidregimen officiella språken afrikaans och engelska, och eftersom det gammalholländska språket mycket väl kan uppfattas som påminnande om tyska, borde väl Ölvebro, åtminstone efter att ha blivit upplyst om att Nyberg nämnt “något som liknande tyska” ha reagerat. Uppgifter och tips om Sydafrika hade länge kommit in till utredningen. Redan veckorna eftermordet försåg utredningens utrikespolitiska “rådgivare” Sverker Åström spaningsgruppen med en analys som framhävde apartheidregimen som ur motivsynvinkeln högintressant. Vilket dock inte resulterade i några ansträngningar från Holmér-gruppens sida. Åström sammanfattade i en promemoria en “sagesmans” mening (Granskningskommisinionen, SOU 1999:88, sid 231):
Man kan sammanfatta (sagesmannens, vår anm) framställning som så:
– att Sydafrika haft utomordentligt starka skäl att undanröja just Palme;
– att Sydafrika har alla resurser, jämte erforderlig hänsynslöshet, för att göra det;
– att Sydafrika har allt att vinna på att inte yppa sig;
– att vi inte har någon hjälp att vänta från underrättelseorganisationer i länder som England och USA, vilka nära samarbetar med både “Boss” och “Special Branch”. Om någon sydafrikansk grupp är skyldig kan den rent av anse att den gjort “a service to the West”.
Här kan ju tilläggas att inte bara den sydafrikanska säkerhetstjänsten samarbetade med CIA och MI-6. Det gjorde förvisso också den svenska militära underrättelsetjänsten och SÄPO.
Efter att Nybergs iakttagelser 1992 uppmärksammats av medierna, framförde Ölvebro i ett tv-program, där också Nyberg medverkande, den överraskande uppgiften att de tre männen identifierats. Man hade, enligt Ölvebro tagit Nybergs uppgifter på stort allvar. (Poutiainen, Kari och Pertti, Inuti labyrinten, sid. 463-471).
Nyberg fick aldrig se några bilder på männen, som Ölvebro påstod var polacker i färd med renoveringsarbeten i ett konstgalleri beläget när Palmes bostad.
Journalisten Gunnar Wall har frågat galleriets ägare om “de tre polackerna”. Denne förnekade att några inhyrda varit sysselsatta med renoveringsarbetet vid tidpunkten för mordet på Palme (Konspiration Olof Palme, 2015, sid. 343).
Hans Ölvebros “förklaring” följde ett etablerat mönster. Och en konsekvens blev förstås att Henry Nybergs tips inte hamnade i Sydafrika-lådan.
Samma öde drabbade ett sensationellt tips från en ung kvinna som vid tiden för mordet prostituerade sig i Stockholm.
Uppslag 3): Cirka två veckor före mordet, och en vecka före den stora anti-apartheid-konferensen i Stockholms Folkets Hus, träffade Ulrika och hennes väninna Eva (fingerade namn) två män på taxifiket Röda Rummet vid Norra bantorget. Männen var inte svenska. De talade engelska, med en markant brytning. Ulrika funderade efteråt om de kanske var irländare eller skottar.
Två år efter mordet berättade Ulrika för Lars Borgnäs (En iskall vind … sid.374 ff) om det märkliga mötet med de två männen:
De var i 30-40-årsåldern, kanske något äldre, vad de hette … mindes hon inte längre. Den glade mannen var rödblond, hade lockigt, nästan krulligt hår. Den andre var mörk och tystlåten.
“De hade varit en vecka i Sverige sa de. … Jag frågade varför de kommit hit. Då sa han, den trevlige, att de kommit hit för att döda Palme. … Men jag trodde inte på honom … jag frågade honom flera gånger och han sa samma sak. Sedan sa han varför han inte gillade Palme. Det var för att han bråkade i länder där ner som han inte skulle lägga sig i. Men han lade sig i olika affärer i utlandet i alla fall. Det var något speciellt område han pratade om, men det kommer jag inte ihåg vilket det var”.
När Ulrika och Eva sedan följde med männen för att gå till männens temporära bostad passerade de Stockholms Central. Ulrika fortsatte att ifrågasätta att de kommit till Sverige för att döda Palme. Då tog männen med kvinnorna till en förvaringsbox inne på central. I boxen fanns en väska och väskan låg tre revolvrar. Ulrika blev då upprörd och lämnade sällskapet. Men Eva följde med männen.
Några dagar senare åkte Ulrika hem till sina föräldrar, som bodde i en stad ganska långt från Stockholm. Hon berättade för sina föräldrar om de konstiga männen på Röda Rummet. På morgonen efter mordet blev hon väckt av sin mor, som med morgontidningen i handen upprörd sa att “nu har det hänt, det du berättade om”.
Ulrika berättade också för en bekant om mötet med männen på Röda Rummet. Denne tipsade anonymt Holmérs mordutredning. Ulrika hördes, liksom hennes väninna Eva. Ulrika stod fast vid sin berättelse. Eva valde en annan taktik. Hon påstod sig inte ha hört något om att döda Palme, och några vapen påstod hon sig aldrig ha sett.
Utredarna valde av någon anledning att betrakta Eva som sanningsvittnet. Hon avled strax efteråt. Dödsorsaken var en överdos narkotika.
Hans Holmér raljerar hånfullt i sin bok Olof Palme är skjuten (sid 87-88) över Ulrika och hennes uppgifter. Hennes “fantastiska historia” orsakar en massa onödigt utredningsarbete, skriver Holmér beklagande, och avfärdar henne som “barnslig” och besittande “livlig fantasi”.
Det är intressant att Holmér i boken (och i arbetet med Ulrikas tips, får man förmoda) låtsas som att han inte förstår att tipset pekar mot den sydafrikanska apartheidregimen. I stället skriver Holmer om “utlänningar” och att “flickorna träffat två skottar eller kanske irländare”.
Naturligtvis hamnar den rödlätte från “där nere” inte heller i Sydafrika-lådan. Medan Nybergs rödlätte spanare lär ha hamnat i lådan för uppklarade och som irrelevanta avförda tips, hamnade säkert Ulrikas i en låda med etiketten “toktips”. eFOLKET har talat med en utredare som på senare år intresserat sig för Sydafrika-spåret. Han hade aldrig stött på Ulrikas uppgifter.
Av tre uppgifter om den rödlätte och hans två mörkhåriga medhjälpare fanns bara Mari Sandströms i Sydafrika-lådan. Så dribblades “konkreta uppgifter” om möjlig sydafrikansk närvaro i Stockholm, vid tiden för mordet på Olof Palme, bort. Av herrar Holmér, Almblad och Ölvebro.
Vad gäller den rödlätte lättsamme mannen och hans kompanjons öldrickande och intresse för Ulrika och Eva finns det en intressant passus i Sandströms tips. Granskningskommissionen (sid 457) citerar:
Männen skulle ha levt ett “utsvävande” liv i Stockholm, dock ej på “allmän lokal”. En av dem skulle eventuellt haft en flickvän i Bromma. Deras leverne hade så småningom kommit till uppdragsgivarens kännedom och de hade uppmanats att genast utföra “uppdraget”.
Vi får förmoda att snedsteget på den offentliga lokalen Röda Rummet inte var något gruppen formellt rapporterade uppåt.
Andra tips): Vad gäller walkie-talkie-män som i anslutning till Palme bostad och mordplatsen hörts tala på ett språk som skulle kunna vara afrikaans finns två uppgifter. Den ena handlar om en iakttagelse som gjordes den 26, eller möjligen den 27 februari, strax norr om Palmes bostad på Västerlånggatan. Vittnet Jarl (fingerat) såg en man som talade i walkie-talkie. Mannen såg enligt Jarl “farlig” ut, och stod vänd mot porten till paret Palmes bostad. Han talade tyska, “troligen som man gör i Schweiz” – enligt Jarl.
Det andra tipset emanerar från den så kallade Skelleftehamns-mannen. Detta anonyma vittne, som återkommer flera gånger med brev till utredningen, är i och för sig skumt, men det behöver inte betyda att allt han/hon påstår är felaktigt. Också desinformation kan vara intressant.
Skelleftehamns-mannens första brev anlände redan den 5 mars 1986. Hen påstår sig ha sett en walkie-talkie-man en och en halv minut efter mordet i korsningen Olofsgatan-Tunnelgatan, cirka 100 meter från mordplatsen. Om språket skrev det anonyma vittnet:
Det lät som tyska men själv är jag benägen tro det var holländska eller möjligen Schweiztyska.
Närmare afrikaans än holländska kan man inte komma.
En synnerligen intressant uppgift som knyter apartheidregimen till Stockholm och tiden för mordet på Olof Palme kommer från ett förhör inom ramen för den sydafrikanska Sanningskommissionen.
I en nyligen publicerad artikel presenterar journalisten Anders Hasselbohm ett dokument som han kom över redan 2001. De härrör från förhör med den sydafrikanska apartheidregimen säkerhetstjänstens Europa-chef John Adam. Hasselbohm skriver:
Dokumenten visade att John Adam den 22 april 1986, bara en dryg månad efter mordet på statsminister Olof Palme, hade rest till Stockholm. Hans reseräkning visade att han anlände till Arlanda klockan 12:00 den 11 april 1986 och att han flög tillbaka redan klockan 08:00 morgonen därpå.
Dokumentet visade också att John Adam rapporterade följande till sin chef Craig Willamson, som ledde mordaktioner utanför Sydafrikas gränser:
“Sedan Olof Palmes död har Mabuza (ANC:s Stockholmsrepresentant Lindiwe Mabuza. Min anmärkn.) varit mycket upprörd. Hon hade en mycket nära relation med den döde statsministern, något hon saknar med den nye statsministern (Ingvar Carlsson. Min anmärkn.).”
“Den nye statsministern förefaller vara betydligt mindre radikal än Palme och är privat känd för att vara emot sanktioner mot Sydafrika.”
“Det har skett en märkbar nedgång av både det offentligas och medias stöd för ANC den senaste tiden.”
Jans källa var bl.a. en kvinna med nära (s)-kontakter men som också t ex hade information om vad Isolera Sydafrika-kommittén, ISAK, hade för sig. Uppgifter Jan inhämtat kom även från en person i Adams rapport kallad “R”, en toppchef på svenska Säpo.
Läkaren Jans identitet är känd. Men vem är kvinnan med kontakter inom det socialdemokratiska partiet och ISAK. Och vem är den högt uppsatte SÄPO-chefen “R”? Deras identitet måste nu offentliggöras!
Osökt går tankarna till det tips som bara några dagar efter mordet inlämnades till SÄPO av generalsekreteraren i Civilförsvarsförbundet K.G. Bäck. Tipset, som kom från en brittisk källa med MI-6-kontakter, gick ut på att bakom mordet stod svenska affärsmän, en sydafrikanskt mordkommando och en person med SÄPO-anknytning.
Tipset försvann omedelbart på SÄPO. Att det omedelbart spårlöst försvann på SÄPO avslöjade genom journalistiska insatser först många år senare.
Anledningen till att ett avslöjande idag av apartheidregimens delaktighet kan vara politiskt sprängstoff är förmodligen risken att dels svenska medbrottslingar och dels medbrottslingar på den internationella nivån då också kan komma att avslöjas.
Som en Olof Palme närstående person anförtrott eFOLKET:
– Det vore naivt att föreställa sig ett sydafrikansk deltagande i mordaktionen, utan grönt ljus från CIA och MI-6.
