Nu kommer kritik också inifrån det militaristiska lägret
Tre veckor efter det att regeringen, med krigsmaktens och de borgerliga allianspartiernas stöd gick ut med beskedet att Patriotrobotar från USA skall införskaffas, beslöt NATO.s högst organ, Nordatlantiska rådet, att förnya för icke-medlemmen Sverige det så kallade ”guldkortet”.
Sverige, tillsammans med Finland, Georgien, Jordanien och Australien, tilldelades ”guldkortet” 2014, och det innebär en stark anknytning till NATO inom ramen för något som kalla Enhanced Oppurtunity Programme (EOP). Ländernas geografiska spridning och lägen speglar väl NATO:s självuppfattning och globala ambitioner.
Kostnadsbilden för Patriot-systemet är synnerligen oklar; allt ifrån 12 till 30 miljarder har det talats om. Samtidigt hävdar nu bland annat experter på FMV, som har i uppdrag att slutföra förhandlingarna, det bud som Sverige redan fått från fransk-italienska Eurosam är överlägset i jämförelse det amerikanska. Eurosams erbjuder bättre prestanda och kapacitet, och det till en klart lägre kostnad. Priset på det fransk-italienska erbjudandet är 8,5 miljarder, plus/minus tio procent.
Svenska Dagbladet (21/11) och 24/11) och Dagens Industri (27/11) har uppmärksammat den märkliga affären, och nu har även Riksdagens försvarsutskott enats om att kräva att affären måste förankras i riksdagen innan definitivt beslut fattas.
Svenska Dagbladet kopplar också ihop valet av Patriot-missilerna med Trump-regeringens och NATO:s aggressiva kritik av Sveriges ”preliminära” beslut om att stödja FN-resolutionen om kärnvapenförbud.
Peter Hultqvist var ju ytterst snabb med att offentligt hävda att FN-resolutionen skulle ”analyseras”, att denna analys skulle ta lång tid och, underförstått, att resultat skulle bli att Sverige inte skulle komma att ratificera resolutionen.
Hultqvist kunde också luta sig mot de borgerliga allianspartierna , som, liksom tongivande medier, med noterbar frenesi angrep resolutionen om kärnvapenförbud.
Så följde Patriot-affären och strax därpå – inte en guldstjärna men väl ett ”guldkort”.
Att Peter Hultqvist, med de borgerligas stöd, drivit och driver regeringen i militaristisk riktning och ständigt längre in i NATO-strukturen, är tydligt. Allt tydligare blir nu också att han utifrån den militaristiska grundlinjen framförallt strävar efter en speciell relation till USA:s regering.
Hultqvists uppseendeväckande lyhördhet har lett till att han bland kritiker kommit att ses som Vita Husets och NATO-ledningens röst inom regeringen och politiken i Sverige.
Nu menar också kritiker inom det militaristiska blocket att Hultqvists favorisering av USA dels kostar ett stort antal miljarder kronor, och dels även kan försämra relationerna till flera europeiska regeringar.
