På minnesstunden
är det ljust och varmt
vi ler och skålar
vi vill helst inte tänka på honom
som ska läggas i den kalla jorden
men vi har samlats
just för att påminna oss om honom
för att säga farväl
fast han redan har gått
vi pratar om honom
och tittar på bilder av den levande
han är ändå här
fast vi inte begriper
att han som nyss levde
nu inte längre finns
fast vi givetvis ändå begriper
men bara med våra rationella hjärnor
medan känslan är ett gruvhål
av oförståelse och saknad
som vi försöker mota bort
och som säger nej nej nej.
Och vi tittar på varandra
med starropererade ögon
vi är tomma och sköra
som fönsterrutor
som man kan titta rätt igenom
några av oss
har tidigare känt döden
nafsa i vaderna
men undkommit.
Han var gammal
hans tid var ute
vi är också gamla
vi är utom oss
vi försöker att inte
sjunka genom golvet
eller ner i den kalla jorden
vi värms av de levande ljusen
vi har varandra
än så länge
vem blir det
nästa gång?
Lena Staaf
