Håkan Boström. Foto: Rolf Waltersson.

Min skolväg från Stensborgsgatan till Slottsskolan

Håkan Boström berättade på Contrast, Stadsbiblioteket, på tisdagskvällen 2/10 2018 vid ett samarrangemang mellan Eskilskällans vänner och ABF.

Eskilskällans vänner har under hösten ett lokalhistoriskt tema om stadsdelen Norr.

Först ut att berätta var författaren Håkan Boström, född 1939, om upplevelser i skolan och om skolvägen.

Håkan Boström började med att läsa ur sin första bok Vallmohöst från 1973. En novell som utspelas 1946.

Skolan började, barnen fick höra om Sven i Tallbacken, och de ungar som hade gått i söndagsskola hade försprång, de kunde vad lärarinnan kallade “välsignelsen, fader vår” och “vårt dagliga bröd”, ett bröd bokens berättare inte skulle få – matbespisningen var bara för de som hade långt till skolan, de andra fick gå hem och äta och sen ta sig tillbaka till skolan igen.

Ungarna som nu växte upp skulle inte få den närhet till jord och växtlighet som generationer innan haft, maskinåldern tog fart. Och kriget, de äldre ritade med grässtrån i marken vid kolonilotterna, talade om offensiv och reträtt. I skolan berättades det om stenyxor och riddare med lansar, där pluggades Hallands floder och Smålands städer.

Bokens berättare visste ju om att atombomben fällts, och tidigare, om von Stauffenberg med bomben i portföljen. Han talade om och förmedlade det, men de kunskaperna resulterade i smäll på munnen av en annan skolunge med sämre kunskaper, och efter skvaller, en örfil av läraren. Andra världskriget kastade sin skugga, skolan hade inte följt med – den framtida urbaniseringen, maskinåldern – istället var det Sven i Tallbacken och skriva uppsats om katten Svarte Prinsen på landet.

Skolavslutning: skavande söndagskläder, konstlat beteende från de vuxna, föräldrarna och läraren, stolar utställda, doft av nyfernissade bänkar, liljekonvaljer och penséer nedstuckna i tomma bläckhorn. Flaggan på skolgården slog i vinden.

Kolmodins “I denna ljuva sommartid” framförs med lärarinnan vid tramporgeln. Hon svettas, pumpar frenetiskt luft i bälgen. Luften fyller inte bara orgeln utan hon pumpas upp och hon växer, sväller. Lärarinnan lyfter upp över orgeln, upp till de fladdrande gardiner vid det öppna fönstret – hon svävar ut genom fönstret, medan ungarna sjunger “till de rika örtesängar”. Betygsböckerna hämtas, vissa vitsord om vandel fattas, men nu är det slut med Sven i Tallbacken och katten Svarte Prinsen, nu väntar något annat – nu kan de läsa tidningarnas löpsedlar och mer – de kan tyda koderna.

Vidare berättade Håkan Boström om olika lärare, vilka flera av åhörarna kände igen, och en dialog uppstod, anekdoter berättades från båda håll.

Livligt medhåll fick Håkan Boström vid sin beskrivning av det som fanns på vägen mellan Stensborgsgatan och Slottskolan, speciellt längs med den då spännande Köpmangatan.

Olika affärer, bakgårdar och arbetande människor; hur han fick skjuts av en tidningskörare till Södra station bara han passade tiden när tidningarna levererades till tobaksaffären, om affärsinnehavare som alltid stod ute och rökte cigarr. Hur de på kvällen smög in på bakgården till järnhandeln och kunde göra intressanta fynd.

Två år med en lärare vid namn Bergström i Slottsskolan hade betytt mycket för Boström,“hans bästa år i skolan”. De tog slut en junidag 1950. Den fortsatta skolgången tyckte han varit skräp, och det var ändå fyra år kvar. De kunde han likaväl varit utan, avslutade Håkan Boström. Nöjda tackade vi, så småningom, efter frågor och diskussioner, Håkan Boström med en varm applåd.

Text: Tommy “Bimman”Andersson
Foto: Rolf Waltersson

Liknande artiklar: