Vi läser att ”ett 30-tal länder ber FN att skydda Venezuelas befolkning.” (Spanska El Mundo 29 september). Det intressanta är att denna resolution i FN:s människorättsråd i Geneve, inte bifölls. Istället lade Kuba fram en resolution till stöd för Venezuelas självständighet som antogs med 88 röster. Det vill säga att en icke antagen resolution blir rubrik i internationella media, medan en antagen sådan, med tre gånger så många röster, inte ens blir en notis.
För spanska pressen är ett våldsbrott inte detsamma om det sker i Mexiko eller Venezuela. För några dagar sedan var det en nyhet att ett brorsbarn till mexikanska fotbollsförbundets ordförande kidnappats och mördats. Men vi läser inte anklagelser mot mexikanska regeringen och inte heller får vi analyser om den våldsamma situationen i landet. Tänk om detta skett i Venezuela. Vi skulle få flersidiga reportage, intervjuer med oppositionsledare och artiklar av påstådda experter. Alla med syfte att anklaga regeringen i Caracas.
Vi kan inte heller läsa kritik mot den nuvarande politiska ”regimen” i USA när vi vet att våldsbrotten i landet ökade med närmare 4 procent under 2015. Eller att antalet mord i landets tredje största stad Chicago samma år ökade med 50 procent.
I den internationella pressen har inte mordet på lantarbetaren Cecila Coicue i Colombia rapporterats. Hon hade upplåtit sin mark för att skapa en s.k. fredad zon, som enligt den icke antagna folkomröstningen, under en övergångstid skulle hysa FARC-gerilla. Under första halvåret har 35 människorättsaktivister mördats i landet och 279 har utsatts för våld och övergrepp. Storgodsägare och livsmedelskoncerner ligger bakom dessa brott som inte blir några nyheter.
Däremot har den påstådda ”hungerstrejken” av den kubanske ”dissidenten” Guillermo Fariñas rapporterats i veckotal. Men dess löjliga och märkliga upplösning har förbigåtts med barmhärtighetens tystnad av samma medier.
För de stora medierna är inte anhållandet av en journalist samma sak om det sker i Kuba och Venezuela, eller om det sker i USA och Chile. I september fördömde internationella medier gripandet av en chilensk informatör i Caracas. Men inget sägs om gripandet och det ”förebyggande” fängslandet under snart ett år av fotografen Felipe Durán i Chile som dokumenterade mapuchefolkets kamp. Inte heller om aggressionen och anhållandet i juli av två journalister från Iran när dessa bevakde studentprotester. Lika lite om arresteringen i Nord Dakota, USA, av ledaren för organisationen Democracy Now, Amy Goodman. Hon anklagades för egendomsbrott för att hon filmade hur protester mot en oljepipeline grymt slås ner i Sioux-reservatet Standing Rock.
Vi slutar med att nämna ett reportage som beskriver vilka problem vissa har. Reportaget sändes på spanska CNN under titeln: ”Jag flög till USA för att köpa toalettpapper.” Det handlar om en venezolansk företagare som ser ledsen och bedrövad ut. Hon kan tydligen flyga runt i världen, men inte köpa dasspapper i sitt land. Utan tvekan ett allvarligt problem. Nästan lika allvarligt som den fattigdomen som 168 miljoner latinamerikaner lever under eller den extrema fattigdom som drabbar 70 miljoner i Latainamerika. Deras bekymmer och sorg visas sällan i media.
