“Det säkerhetspolitiska läget har försämrats – det gynnar oss.”
Konstaterandet ovan är ett citat från dagens Dagens Nyheter. Den som citeras är verkställande direktören vid krigsindustrin Hägglunds testverkstad i Örnsköldsvik. Direktören heter Tommy Gustafsson-Rask. Företaget han verkar i har 1100 anställda och hade förra året en omsättning på 2 miljarder kronor. Det ägs sedan 2004 av BAE Systems, som också äger Bae Systems Bofors i Karlskoga. BAE är ett av brittiskt och US-amerikanskt kapital kontrollerat företag. Det ingår i det västliga militärindustriella komplexet vars profiter göds av militära rustningar, konflikter och krig. Sammanflätningen med det västliga militär-industriella komplexet gäller idag för all krigsindustri i Sverige.
Läs mer: Gunnar Adler-Karlssons skrift om det militärindustriella komplexet – eFOLKET, 2021-01-08.
Kapitalistisk stormaktspolitik har de senaste 150 åren handlat om konkurrens om råvaror, avsättningsmarknader områden till vilka investeringskapital har kunnat exporteras. Det senare har gått hand i hand med jakt på billig arbetskraft i kolonier och områden som stormakterna direkt eller indirekt dominerat.
Både konkurrensen mellan stormakterna och strävan att kontrollera den så kallade tredje världen, har drivit fram de militära rustningarna. Dessa rustningar har i sin tur lett till uppkomsten av militär-industriella komplex med stort politiskt inflytande.
Uppkomsten av det mäktiga militärindustriella komplexet, där företagsledare, kapitalägare, höga militärer och politiker i förening format symbiotiska relationer, uppmärksammades vid slutet av 50-talet av bland andra USA:s president Dwight D. Eisenhower. I samband med sin avgång varnade han för det militär-industriella komplexets enorma makt och de farliga politiska konsekvenserna av detta redan mäktiga komplexets fortlevnad.
Det militärindustriella komplexet har emellertid fortlevt, och det har vuxit till ett veritabelt monster. Det som också skett är att de västliga stormakterna militärt, med NATO som ramverk, vuxit samman. Parallellt har en västligt förenat militär-industriellt block formats. Även i de två kapitalistiska stormakterna Kina och Ryssland har motsvarigheter utvecklats.
Den destruktiva dynamiken grundar sig förstås på krigsindustrins påtryckningar för avsättning och det militära toppskiktets önskan om tillväxt och ständig modernisering av vapenresurserna. Nästa steg är behovet av “testning”, helst i krig. Förbrukningen som krig medför leder sedan till att ett behov omedelbart uppstår av ny produktion för att ersätta det som förbrukats. Det handlar om att hjulen ska snurra och att monstret ständigt ska tillväxa.
Det militaristiska systemet lever av att konflikter hålls vid liv. Det försöker också skapa en “folklig förankring” och inympa i folkdjupet en aggressiv nationalistisk mentalitet. Människors rädsla för “den andra sidan” är av militaristerna tänkt att leda till människors acceptans av den “egna” överhetens militaristiska projekt. De stora mediernas beredskap att fungera som militarismens megafoner är här av stor betydelse. Liksom försvagningen av genuina folkliga gräsrotsrörelser med humanistiska och internationalistiska perspektiv.
Den sedan några år upptrappade konflikten mellan det NATO-imperialistiska blocket och den borgerliga national-konservativa ryska regimen har ackompanjerats av en förgiftande militaristisk propaganda. En propaganda som syftar till att stimulera nationalistiska och militaristiska reflexer. Tyvärr har denna propaganda inte varit resultatlös.
I Sverige är idag fler än för bara några veckor sedan beredda att acceptera både ökade rustningar och ett medlemskap i det kärnvapenbestyckade NATO. Låtsassocialdemokraterna i regeringen – som länge drivit på för nära samarbete med kärnvapenmakterna USA, Storbritannien och Frankrike – tycks ana att det kanske snart kan bli möjligt att lotsa ett svenskt NATO-medlemskap i hamn. Även en ledande grupp inom Vänsterpartiet har uppenbarligen valt att vika sig för den militaristiska propagandavågen, och deklarerat sin beredskap att politiskt bidra till stärkandet av det militärindustriella komplexet.
Propåerna om att ånyo införa allmän värnplikt framställs som något som ska ge den militära apparaten folklig förankring. I realiteten handlar det om att ställa alla svenska ungdomar under befäl av en militaristisk kader som i sin tur med devot förtjusning älskar att slicka husbondens stövlar. Och den husbonden är Pentagon, planetens sedan Andra Världskriget mest aggressiva och brutala militära apparat, och USA:s regeringsapparat och så kallade underrättelsetjänst, som runt om världen invaderat, bombat, understött militärdiktaturer och undertryckt demokratiska och socialistiska folkrörelser.
För världens folk finns det all anledning att vända militarismen ryggen och att vägra spela på militaristerna spelplan.
På militaristernas spelplan trängs artilleri, automatkarbiner, tanks, bombflygplan och ubåtar.
För folket handlar det om att mot militaristerna ställa det demokratiska alternativet: Folkets fredliga massmobilisering och internationalistiska solidaritet.
Kan en pacifistisk mobilisering besegra militarismen? Ja det kan den. Uppgiften är gigantisk, men också för mänsklighetens överlevnad nödvändig.
Utanför kretsen av militaristiska makthavare, mer eller mindre psykopatiska, vill alla människor i alla länder innerst inne ha fred. Därför handlar realismen i fredskampen i grunden om att frigöra människors kollektiva självtillit. Och om att organisera fredskampen på solidarisk internationalistisk basis. Så kan världens folk besegra militarismen.
Också i konfrontationen med militär angripare är ickevåldsförsvaret den enda anständiga och genuint framgångsrika vägen.
Låt oss tänka oss att den ukrainska staten inte varit det den är: en korrupt oligarkstyrd stat med ambitionen att inlemmas i det västliga kapitalistiska blocket. Låt oss anta att Ukraina haft en demokratisk socialistisk regering som ägnat sig åt att bygga upp ett effektivt ickevåldsförsvar. Den borgerliga national-konservativa ryska regimens militära angrepp hade då kunnat mötas av ett mobiliserat folk som i varje stad och på varje gata kunnat möta den ryska invasionsarméns fotsoldater med appeller om uppror mot deras egna militaristiska herrar och befäl.
Idag har över fyra miljoner ukrainare flytt landet. Alla dessa fyra miljoner hade kunnat stanna kvar och ingått i det kämpande ickevålds-motståndet. Invasionsarmén skulle inte haft den minsta nytta av sitt artilleri, sina missiler och sina tanks. Ingen enda ukrainare skulle ha tvingats att orsaka en enda rysk mor förlusten av sin son eller dotter.
Ett tillräckligt tränat, organiserat, väl förberett och därmed uthålligt ickevåldsmotstånd hade malt ner den militaristiska angriparen. Invasionsstyrkans fotfolk hade gjort revolt och revolten hade också kunnat sprida sig till den invaderande maktens städer och byar.
Ett motstånd baserat på icke-våld kräver inte bara disciplin och organisation. Det kräver också rigorös mental förberedelse och en myckenhet av mod. Risken för förluster i liv kan säkert inte alltid undvikas. Men förlusten av liv kommer aldrig att komma i närheten av de offer som militarister i alla krig, och i alla tider, iskallt kalkylerat med.
I Sverige bör nu kampen mot militarismen utgå från de pacifistiska målen:
- Att stoppa all vapenimport
- Att stoppa all vapenexport
- Att stoppa all militär vapenproduktion
- Att bygga upp ett försvar baserat på icke-våld och allmän värnplikt
- Att ta internationella initiativ till en solidarisk nedbrytning av militarismen överallt på jorden
Tycker du som läsare att dessa mål framstår som “hopplöst orealistiska”? Betänk då att det som i grunden och i djupaste mening är “orealistiskt” är militarismens fortbestånd. Vad det nu handlar om är att stärka vår gemensamma självtillit i kampen för en anständig värld och en genuint mänsklig framtid för kommande generationer.
