Liberalernas partiledare Johan Persson har klargjort att hans parti inte med anledning av SD-riksdagsledamoten Richard Jomshofs föraktfulla twittrande om islam kommer att sluta upp bakom kravet på Jomshofs avgång som ordförande i riksdagens justitieutskott.
Persson inser att regeringen sitter vid makten på SD:s nåder. Jimmie Åkesson är herden i tidölagets partiledarkvartett. Samtidigt finns det bland Liberalernas medlemmar och sympatisörer en hel del som upplever krypandet för SD som påfrestande. Därför slingrar sig nu Persson och hänvisar till “praxis”, det vill säga att utskottsordföranden “inte har avsatts under mandatperioderna”. För att blidka bekymrade sympatisörer har Persson också sagt att han finner Jomshofs agerande “djupt olämpligt”.
Apropå Perssons principlösa balansakt har Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi anmärkt att han uppenbarligen “försöker rädda sin väljarbas, även om den i princip är obefintlig”.
Ett uttalande av riksdagsledamoten Carl B Hamilton har inte gjort livet lättare för Liberalernas ryggradslösa ledning. Hamilton har sagt, och rimligtvis menat, att det som inte kan sägas om mosaiska trosbekännare (judar) tydligen ändå kan sägas om muslimer:
Jag tror att gränsen går om de skulle börja uttala sig på samma sätt om judar, och det är inte omöjligt.”
Eftersom Carl B Hamilton inte kommer att att rösta mot partiledningens linje vad gäller Jomshofs vara eller inte vara som ordförande i justitieutskottet har hans uttalande tolkats som att han själv anser att muslimer men inte judar kan trakasseras med föraktfulla utfall.
Men man kan också tolka Hamiltons uttalande som en kritik mot partiledningen, och att han böjer sig för partidisciplinens krav under protest.
Vilken tolkning som än är den mest korrekta så är Hamiltons uttalande bekymmersamt för partiledningen. Hamilton har uttalat sig “djupt olämpligt” – anser nog en säkert redan stressad Persson.
Man kan naturligtvis också fundera över hur liberalernas ledning skulle ha reagerat om en utskottsordförande påpekat att författarna till USA:s konstitution var slavägare och medskyldiga till en utrotningspolitik gentemot landets ursprungsbefolkning. Och om vår tänkte utskottsordförande dessutom haft den “dåliga smaken” att påminna om USA:s alla blodiga militära interventioner och stöd till diktaturer världen över. Kanske också med anledning av de nyligen timade årsdagarna av USA:s atombombningar av Hiroshima och Nagasaki påmint om dessa psykopatiskt genomförda massakrer.
Vi kan nog anta att Liberalerna då skulle ha gått i taket. Partiet präglas nämligen inte bara av ryggradslöshet och en genomopportunistisk grundhållning. Utmärkande är också saluförandet av en gränslöst förljugen världsbild. Knäfall inför kapitalismen, Vita Huset och NATO är partiets enda politiska rättesnören. Om “alternativa fakta” behövs har partiet aldrig varit främmande för att med bekymmerslös entusiasm mobilisera sådana.
